Östs hämnd: Slutet för Västtyskland har äntligen kommit

Av Tarik Cyril Amar, en historiker från Tyskland som arbetar vid Koç University, Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, historien om andra världskriget, det kulturella kalla kriget och minnespolitiken på RT

Etablissemangets nederlag i de östliga regionala valen markerar mer än en partikris

Ibland ser historien till att rättvisa skipas på ett poetiskt sätt. Det kan också vara oerhört roligt, om än på ett skoningslöst sätt. Tysklands välkända tragedi – eller låt oss säga en av dem – är att det lider av en kronisk brist på ironi, så många tyskar kommer inte att se den lustiga sidan av det som just har hänt. Och ändå finns det något mycket välförtjänt och ironiskt med den nyligen inträffade katastrofen för landets etableringspartier i tre regionala vändpunktsval – i Sachsen-Anhalt, Mecklenburg-Vorpommern och Berlin.

De häpnadsväckande framgångarna för det nya högerpartiet Alternativ för Tyskland (AfD) i två av dem (Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern) har väckt mest uppmärksamhet. Och med rätta: För det första, alla kvarvarande etablissemangsplaner om att marginalisera AfD från tysk politik med hjälp av en ”brandvägg” befinner sig nu där de har hört hemma under mycket lång tid: på historiens sophög. De sista desperata brandväggarna kan fortsätta lite längre här och där, men det är en zombie nu: inte bara ful och hjärnlös utan död.

Medan tysk mainstream-media inte kan sluta gnälla och hyperventilera om ”demokrati i fara”, är slutet på ”brandväggen” – det vill säga en systematisk diskrimineringskartell mot ett juridiskt godkänt parti – uppenbarligen en mycket bra sak för äkta demokrati. Eftersom ”brandväggs”-politiken var en förolämpning mot den senare, eftersom den i praktiken delvis berövade väljarna till Tysklands mest populära parti deras rösträtt.

Och medan partiet ”Die Linke” (Vänstern), som har vunnit i Berlin, egentligen är ett semi-etablissemangsparti och inte har varit föremål för en brandvägg utan snarare hjälpt till att bygga en sådan mot AfD, så är också deras seger i huvudstaden fortfarande ett stort bakslag för de äldre mainstreampartierna.

Det finns dock andra viktiga aspekter av de tre politiska jordbävningarna som just har skakat Tysklands regerande koalition. Viktigast av allt är att båda partierna som utgör Tysklands styrande koalition – det mainstream-konservativa (CDU) och mitten- socialdemokraterna (SPD) har lidit förödmjukande, och i fallet med CDU, till och med förkrossande nederlag.

I Berlin var SPD sönderslaget så illa att det hamnade på femte plats. Med staden som historiskt sett är förknippad med SPD-jättar som Ernst Reuter och Willy Brandt är alla överens om att detta är en katastrof som mycket väl kan avsluta den lokala kandidatens politiska karriär. I Mecklenburg-Vorpommern tog visserligen den regionala SPD-ledaren, Manuela Schwesig, hänsynslöst avstånd från sitt eget parti och belönades med andraplatsen. Inte första platsen, för den gick till AfD. Schwesigs nederlag säljs nu in som en succé. Det säger mycket om hur desperat etablissemanget är.

Och så är det CDU. Vad finns det kvar att säga, egentligen? Historiskt sett var CDU det grundande partiet av efterkrigstidens (Väst)tyskland, när det leddes av ett geni av politisk list och hårdhänt realism, Konrad Adenauer. Sedan dess har CDU (strängt taget tillsammans med sitt bayerska systerparti CSU), även om partiet naturligtvis inte alltid har haft makten – först i Bonn och sedan i Berlin – varit Tysklands självklara regeringsparti.

Nu, för första gången i sin historia, har CDU misslyckats så avgrundsdjupt att det inte längre är representerat i ett regionalt parlament: I Mecklenburg-Vorpommern har Adenauers en gång så stolta parti, som nu har förvandlats till Friedrich Merz’ olyckliga skara av eftersläntrare, inte klarat femprocentsspärren och är ute. Betydelsen av detta debacle kan inte överskattas, även om detta är ett regionalt resultat och inte (ännu) ett nationellt.

Det finns gott om rykten om ödet för Friedrich Merz, den envisa katastrofkanslern och förmodligen den största enskilda förloraren i efterkrigstidens tyska historia (ja, slog till och med Erich Honecker). Ändå är dessa spekulationer mycket mindre intressanta än något som allmänt förbises. Vilket för oss tillbaka till varför detta också är ett mycket lustigt ögonblick av poetisk rättvisa i tysk historia: CDU har inte slagits ut var som helst, utan i det forna Östtyskland, som också är den plats där AfD har segrat och krossat ”brandväggen”.

Detta är historia i vardande med versaler. För det handlar om mycket mer än bara ett oåterkalleligt fiasko för CDU; det går också bortom den bredare nedgången och fallet för Tysklands etablerade partier och deras politiska, mediala och kulturella ekosystem. Det som verkligen händer nu, äntligen, är slutet för Västtyskland. Till skillnad från det tidigare Östtyskland, DDR, upphörde inte Västtyskland att finnas i och med med återföreningen 1990. Tvärtom, där de två kalla krigets Tyskland kunde ha gått samman broderligt för att utforma ett nytt politiskt hem, missade man den gyllene chansen till ett förnyat nationellt liv, och istället tog Västtyskland helt enkelt över Östtyskland: även inom Tyskland slutade kalla kriget inte med en genuin nystart utan med att väst försökte påtvinga sina vägar på öst.

Det enade Tyskland som uppstod var, på många sätt – och på alla sätt som betydde något – ett Västtyskland i stor skala. Det faktum att den tidigare förbundskanslern Angela Merkel kom från öst gjorde lika liten skillnad för denna extrema ensidighet som USA:s president Barack Obamas mörka hy gjorde för den fortsatta rasismen i Amerika. I öst blev den resulterande – och mycket förståeliga – förbittringen en viktig ingrediens i AfD:s massiva framgång. Den framgången och den samtidiga regionala kollapsen av CDU, partiet som förkroppsligade och i själva verket påstod sig representera essensen av västtysk identitet, markerar nu början på slutet för denna period av tysk historia.

Inte mycket mer än en generation efter att återföreningen avslutade kalla krigets Östtyskland är Västtysklands tid äntligen ute. För de i det tidigare Östtyskland som utlovades ”blomstrande landskap” av ännu en CDU-ikon, ”Enhetskanslern” Helmut Kohl, men istället fick en bestående nationell andra klassens status, kan detta mycket väl kännas som en välförtjänt hämnd för ett västerländskt etablissemang som har lurat och utnyttjat och i bästa fall sett ner på dem.

Västtysklands förestående slut är i princip goda nyheter även för de många tyskar som fortfarande ängsligt fastnat i sitt föråldrade västtyska tankesätt och som ännu inte kan förstå detta. Samtidigt finns det också stor fara framför oss: Processen att slutligen lägga av sig den gamla och illasittande huden från ett Västtyskland utformat som en klientstat under kalla kriget har börjat, men det politiska och psykologiska motståndet kommer att vara stort och kanske till och med våldsamt.

Västtysklands spöke kommer att lämna historien, men det kan fortfarande göra stor skada på vägen ut.