Denna artikel har upphittats och vänligen översatts av John Näsman. Den bygger på
en längre artikel av Mattias Forsgren. Denna inkluderar en intervju av Pascal Lottaz och kan publiceras separat.
Mattias Forsgren är forskare i psykologi vid Uppsala universitet. Hans akademiska arbete handlar bland annat om beslutsfattande, bedömningar och hur människor formar preferenser. Han är också engagerad i Dissidentklubben i Stockholm, där han medverkar som moderator och arrangör, och i Dissidentpodden. Klubben beskriver sitt uppdrag som att värna det fria samtalet och erbjuda ett alternativ till maktens rådande narrativ.
https://tkp.at/2026/09/30/hegemoniale-logik-europa-als-verbrauchbares-frontgebiet/
Dr. Peter F. Mayer September 30, 2026
Det finns logik bakom upprustning, energikrigföring och nukleärt risktagande i EU. Den (ö)kände amerikanske generalen Keith Kellogg karakteriserade det så här: ”Om man kan besegra en strategisk fiende utan att använda amerikanska trupper, då är man på höjden av professionalism.”
Det långsiktiga målet – ett strategiskt nederlag av Ryssland – förblir oförändrat. Det som har förändrats är metoden. Den officiella berättelsen är att Europa beväpnar sig för att skydda sig mot Ryssland. Den svenske analytikern Mattias Forsgren vänder på denna berättelse i sin essä ”Hegemonic logic”.
Hans tes: Washington behöver inte ett segerrikt, suveränt Europa. Washington behöver ett Europa som är fattigt, ideologiskt isolerat och militärt sårbart – en större, långsammare version av den ukrainska modellen.
Poängen är inte att kopiera varenda åtgärd från Ukraina ordagrant. Poängen är samma resultat: En kontinent så beroende, så kontrollerad och så isolerad från Ryssland att den kan användas som krigsmateriel. Målet är att undvika att använda amerikanska trupper i processen. Det är precis vad Trumps tidigare rådgivare general Keith Kellogg menade när han sa att att besegra en strategisk motståndare utan att sätta in egna soldater är ”höjdpunkten av professionalism”.
Detta är inte en konspirationsteori hämtad ur tomma intet. Det är kulmen på en utveckling som har varit kunnat skönjas i åratal: Avindustrialisering, nedmontering av energibasen, NATO:s expansion österut mot alla historiska varningar, en informationsregim som undertrycker avvikande röster – och, parallellt, den offentliga normaliseringen av ”beredskapsplanering” för kärnvapen i Europa.
Imperial överextension istället för en ”värdegemenskap”
Forsgren fokuserar på det underliggande motivet. Den amerikanska ordningen efter 1991 var ett finansialiserat imperium: Outsourcing, skulder, dollarns privilegierade ställning och sanktioner som vapen. Omvälvningarna 2008 och covid-19-pandemin har visat att de gamla kontrollmekanismerna inte längre är effektiva. Den som inte längre kan reproducera ett system under de gamla förhållandena söker ett scenario där kostnaderna för den egna svaghet bärs av andra.
Michael Hudson sammanfattade kortfattat situationen för Tyskland år 2022: USA:s primära strategiska mål i NATO-konfrontationen med Ryssland var att driva upp olje- och gaspriserna, till främst Tysklands nackdel. Högre energipriser gynnade amerikanska företag och försvagade den tyska industrin. Hudson kallade detta Tysklands tredje nederlag mot Amerika inom ett sekel. Detta kan till exempel läsas i hans analys ”America Defeats Germany for the Third Time in a Century”.
Samma mönster är bekant från strategidokument om Mellanöstern. Brookings studie från 2009, ”Which Path to Persia?”, diskuterade öppet hur Iran skulle kunna tvingas på knä genom isolering, ombud och eskalering. Forsgren tar detta resonemang vidare: USA:s energioberoende, störningarna i Gulfregionen och Europas beroende av amerikansk LNG. Den som förstör rörledningarna till Ryssland säljer sedan ersättningsprodukten.
Nord Stream var inte en olycka
Utan billig rysk energi finns det ingen konkurrenskraftig tysk industri. Tyska industrialister visste detta innan politiker började byta ”frihet” mot ammoniak, kemikalier och bilar. Sprängningen av Nord Stream i september 2022 var därför ingen bifråga. Det var att klippa navelsträngen.
Red.: Läs gärna Hur USA slog ut Nord Stream-rörledningen.
Vem låg bakom explosionen av Nord Stream 1 och 2?
Vem sprängde Nord Stream? Äntligen bevis! Eller hur?
Rysslands ”hyllning”/ersättning av Nord Streams pipelines.
Också USA:s vice utrikesminister hyllar sprängningen av Nord Stream 2
Seymour Hersh skrev tidigt att attacken var en amerikansk operation, i sin artikel ”How America Took Out The Nord Stream Pipeline”. De officiella utredningarna i Danmark, Sverige och Tyskland slutade på ett sådant sätt att Ryssland aldrig kunde kontrollera resultaten. Den praktiska effekten, skriver Forsgren, var just denna: Ingen gemensam slutsats om vem som var ansvarig, utan istället Europas fortsatta beroende av den transatlantiska energileverantören.
Sedan följde det långsamma ukrainska manuskriptet för resten av kontinenten: Bortkoppling från ryska råvaror, avindustrialisering, särskilt inom kemi- och bilindustrin, reallönesänkningar och ihållande krigsretorik. Den som förnekar detta måste förklara varför samma eliter som försvarade Nord Stream 2 som ett ekonomiskt projekt 2021 plötsligt upptäckte över en natt 2022 att fysik och lokaliseringskostnader var ”Putinpropaganda”.
Varningarna fanns på bordet – de ignorerades.
Att NATOs expansion österut skulle framkalla en militär reaktion från Ryssland var inte en retrospektiv insikt från Moskvas sida. Därom rådde enighet bland erfarna amerikanska diplomater.
George F. Kennan, arkitekten bakom inneslutningspolitiken, skrev i New York Times 1997 att NATO:s expansion österut var ”det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik under hela tiden efter kalla kriget”. Han menade att det skulle tända nationalistiska och militaristiska strömningar i Ryssland, bli påfrestande för den spirande ryska demokratin och återskapa klimatet under kalla kriget.
I februari 2008 telegraferade den dåvarande amerikanske ambassadören i Moskva, William Burns – senare CIA-chef – under rubriken ”Nyet Means Nyet: Russia’s NATO Enlargement Red Lines”: Ukrainas inträde i NATO var den tydligaste av alla röda linjer för den ryska eliten, inte bara Putins. En delning av landet, våld, i ett extremt fall inbördeskrig och frågan om rysk intervention var förutsägbara.
John Mearsheimer har sedan 2014 hävdat att väst, genom sin NATO-hållning gentemot Ukraina, tvingar Ryssland till en militär respons. Hans essä ”Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault“ i Foreign Affairs har varit offentligt tillgänglig i ett decennium. Stephen Cohen utfärdade liknande varningar. Inget av detta har motbevisats. Det har varit tabu.
Den som idag låtsas att kriget 2022 föll från himlen ”oprovocerat” bortser från sina egna fakta.
Varför europeiska eliter agerar mot nationens intressen
Den intressanta frågan är inte huruvida Washington utövar inflytande. Den intressanta frågan är varför europeiska regeringar så pålitligt agerar mot sina egna befolkningars materiella intressen.
Forsgren identifierar flera kompletterande, men inte ömsesidigt uteslutande, nivåer. För det första: Politisk självbevarelsedrift. De som har lett ett land till krig och avindustrialisering kan inte erkänna misslyckandet utan att själv falla. Journalisten Patrik Baab beskriver detta som en eskalering driven av rädsla för att förlora sin egen makt.
För det andra: Systematisk formatering av personal. Lawrence Wilkerson, tidigare stabschef för utrikesminister Colin Powell, har beskrivit hur Washington drev igenom NATO:s expansion efter 1990, även mot majoritetens vilja: Icke-statliga organisationer, USAID, besök av senatorer och främjandet av atlantiska minoriteter mot neutrala majoriteters vilja. L. Fletcher Prouty nämnde i ”The Secret Team” detta fenomen vid namn redan under militära biståndsprogrammens era: Militärt bistånd som ett instrument för att gradvis frigöra väpnade styrkor från nationell politisk kontroll.
För det tredje: Disciplineringens gamla infrastruktur. Hemliga nätverk som Gladio, ouppklarade eller politiskt känsliga dödsfall som Aldo Moros, Olof Palmes och Alfred Herrhausens, den dokumenterade NSA-övervakningen av Angela Merkel, elitprogram som World Economic Forums Young Global Leaders. Bevisen för enskilda punkter varierar i styrka. Sammantaget framstår inte en bild av självständig politik i Europas intresse, utan snarare av en klass vars karriärer är beroende av det transatlantiska blocket.
Fjärde: Informationsregimen. Ryska statliga medier är förbjudna i EU. Avvikande analytiker motbevisas inte, utan brännmärks. Jacques Baud, en före detta schweizisk underrättelseofficer, sanktionerades av EU. Glenn Diesen i Norge och Frida Stranne i Sverige förklarades persona non grata. Avvikande betraktas inte längre som en åsikt, utan som illojalitet. Det är precis så den politiska utrensningen i Ukraina fungerade efter 2014 och 2022 – bara snabbare.
Våld istället för avskräckning
I schack betyder zugzwang att varje möjligt drag förvärrar situationen. Forsgren tillämpar detta på kärnvapennivå.
Under kalla kriget hade USA tillfälligt övertaget i eskaleringen, delvis på grund av att Sovjetunionens förmåga att utföra svarsattacker med ubåtar blev alltmer osäker. Idag är situationen omvänd. Ryssland har utvecklat en förmåga med hypersoniska system – Avangard, Zircon, Kinzhal och Oreshnik – mot vilka NATO:s nuvarande försvar knappast är effektivt. Användandet av Oreshnik mot Ukraina var både ett vapentest och ett budskap till europeiska huvudstäder. Dess räckvidd, hybridkapacitet för konventionella/kärnvapen och korta flygtider till Warszawa, Berlin, Paris och London är ingen hemlighet; se till exempel Associated Press rapporter och analyser av flygtider till NATO:s territorium.
Den svenske fredsforskaren Ola Tunander har formulerat det scenario som Forsgren övertar: Ryssland använder konventionella hypersoniska vapen för att förstöra militär och delar av civil infrastruktur i Europa. Storbritannien och Frankrike känner sig tvingade att svara med kärnvapen. Ryssland svarar med kärnvapen. Europeiska och amerikanska anläggningar stationerade i Europa träffas. Hundratusentals dör. Washington och Peking förblir utanför den direkta slagväxlingen. NATO faller sönder politiskt. Tunander utvecklade detta bland annat i sin bok ”When nuclear war is left to Europe” och på sin Substack.
Det amerikanska kärnvapenparaplyet var aldrig ett löfte om att offra Chicago för Berlin. Det var ett löfte om begränsade attacker på europeisk mark. När europeiska piloter som en del av NATO:s avtal om gemensamma kärnvapen bär amerikanska B61-bomber och när Paris och London använder sina egna system, framträder en annan ekvation: En attack från tysk eller nordisk mark mot Sankt Petersburg eller Moskva skulle tvinga Ryssland att vedergälla de länder som avfyrade raketerna. Det skulle inte automatiskt tvinga Ryssland att attackera det amerikanska fastlandet.
För Forsgren ser detta som den hegemoniska punkten. Europa ska manövreras in i en situation där nästa steg – trupper som ”förstärkning”, Taurus, Storm Shadow, djupa drönarattacker, diskussioner om europeiska kärnvapen, övningar som Steadfast Noon – så småningom kommer att verka oundvikligt. USA bibehåller distansen och en tillstymmelse till trovärdigt förnekande.
Argumentet följer en dokumenterad eskaleringsstege som från en ”humanitära” inledning, med hjälp av artilleri, stridsvagnar, jetplan och kryssningsmissiler, upprepade gånger har flyttat fram ”röda linjer”, något som tidigare ansetts otänkbart
Vad ”seger” betyder i denna logik
Om man mäter kriget utifrån den europeiska befolkningens intressen är det förlorat. Industrin är borta, energin är dyr, Ukrainas arbetskraftsreserver är uttömda och Ryssland har inte kollapsat med konventionella medel, utan rentav blivit starkare.
Forsgren mäter på ett annat sätt och instämmer i Michael Parentis fråga: Fungerar för vem? Cui bono? Parenti har upprepat detta i sina analyser av amerikansk maktpolitik: En politik har inte misslyckats bara för att den missar sitt officiellt uttalade syfte. Den kan, för de aktörer som genomför den, vara framgångsrik just på grund av det.
I denna tolkning är seger inte Ukrainas befrielse eller Tysklands säkerhet. Seger är överlevnaden för befälsstrukturerna, bunkrarna, succesionsrutinerna och tillräckligt med industriellt och finansiellt startkapital för att hålla apparaten på toppen av systemet efter en europeisk chock – och för att få fritt sikte på Kina. Ett begränsat kärnvapenutbyte som ödelägger Europa och delar av Ryssland, samtidigt som det amerikanska fastlandet lämnas orört, skulle enligt denna kyliga kalkyl inte vara världens undergång, utan en brutal uppstädning.
Man behöver inte betrakta detta som en obestridlig analys. Men man måste ta den på allvar, eftersom de senaste årens materiella åtgärder – energikrigföring mot de egna allierade, upprustningsprogram utan industriell bas, tabu mot förhandlingar, preparerande av befolkningen för ”stridsberedskap” – passar bättre ihop med den, än med myten om att bara försvara demokratin.
Inte galenskap, utan säkrande av tillgångarna
Forsgren avslutar inte med en bild av galna generaler. Han avslutar med eliter som fruktar den dag då musiken tystnar och räkenskapens dag randas. Bättre att driva kontinenten till förtvivlan och konfrontation och artificiellt återuppliva systemet, än att tillåta det ögonblick då kostnaderna för att ha gått för långt visar sig på hemmaplan.
Huruvida det fullständiga nukleära alternativet någonsin blir verklighet vet ingen. Det inledande skedet syns redan: Europa betalar priset för ett krig det inte kan utkämpa, för en hegemoni det inte besitter, med en energibas det berövats.
Källorna till detta är inte hemliga. De kan hittas i verk av Kennan, Burns, Mearsheimer, Hudson, Hersh, Tunander, och har nu sammanställda av Mattias Forsgren. Den som inte läser dem måste fortsätta att tro att tyska kemiska fabriker stängs av ideella skäl och att kärnvapenövningar över Europa endast tjänar som avskräckning.
Länkar till tidigare TKP-artiklar om detta ämne finns nedan.
Die falschen Prämissen, die der Hysterie der Europäer um den „Krieg gegen Russland“ zugrunde liegen
Kommission bastelt an Superstaat und EU-Armee
„Koalition der Willigen“ arbeitet an Sabotage der Ukraine Friedensgespräche