Oligarkernas övertagande av Sveriges institutioner. Del 2. Situationen på hemmaplan.

Oligarkernas makt i Sverige. KI-skapad illustration. Från steigan.no.

Detta är den andra av sex artiklar av Andi Olluri under den gemensamma överordnade titeln Oligarkernas övertagande av Sveriges institutioner. Ämnestag: @SverigeOligarki. Den publiceras med författarens godkännande. Artikelserien har tidigare publicerats på steigan.no i våras. Redaktörens markeringar.

Del 1 finns här.

Les også: Krigen hjemme: Oligarkiets overtakelse av Sveriges institusjoner (1)

Oxfams beskrivning är en av konsekvenserna av ett globalt, integrerat privatfinansiellt system, och det är därför knappast förvånande att Sverige är ett extremt sådant exempel, i vilket en “makalös värld för de få på toppen” skapas inhemskt, och en alltmer prekär och “brutal värld” för alla de andra.

En över 700 sidor lång granskning av effekterna av neoliberaliseringen på klasskillnaderna i Sverige från 2021 sammanfattade ett bedrövligt porträtt som tydligt visar vartåt saker och ting går:

Fördelningspolitiken har också tillåtits tyna bort. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2.5 till 9.0%. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60% … Sedan den ekonomiska krisen 1991-1993 har andelen fattiga ökat från 7.3 till 14.4% (år 2016) … Bland de som lever på förtidspension eller arbetslöshetsförsäkring är cirka 40% fattiga enligt EU:s definition, en ökning från 1991 med 6%. Även avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt.

Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan därmed i vissa avseenden mäta sig med Englands 1668 … Klyftorna skär inte bara genom klasserna, de delar också landet. Det skiljer 23-24% mellan de län som har högst respektive lägst medianinkomst. och det skiljer omkring 60% mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i fattigdom 2%, i Malmö femton gånger fler. Skillnaderna i medellivslängd är 8 år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och 6 år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som det mellan Sverige och Thailand. Mellan kortutbildade och högutbildade i de fattigaste respektive rikaste kommunerna i Stockholms län skiljer sig livslängden så mycket som 18 år.¹¹

187 svenska miljardärer har en förmögenhet som motsvarar närmare 50% av Sveriges BNP, vilket är en förmögenhetskoncentration värre än i länder såsom Sydafrika, USA eller Brasilien, som en studie av Credit Suisse fann.¹²

Stockholmsbörsens värde har under de senaste 30-40 åren ökat från ungefär 12% jämfört med Sveriges BNP till 200% av BNP strax före finanskrisen 2008. På motsvarande sätt har den rikaste hundradelen av den svenska befolkningen nästan fördubblat sin förmögenhet sedan mitten av 1980-talet. Å andra sidan minskade förmögenheten hos nedre 40% av befolkningen med 129% sedan mitten av 1980-talet, och 2017 hade 60% av Sveriges befolkning skulder som översteg deras förmögenheter. Medan ett fåtal blev makalöst rika försattes de flesta andra i skuld, en netto negativ förmögenhet. Därför är det rätt självklart att de rikaste 100 000 svenska invånarna ökade sin förmögenhet från 18% till 42% av Sveriges nationalförmögenhet.¹³

Utvecklingen till detta har sannerligen varit “blocköverskridande”. Socialdemokratin följde sedan 1970-talet efter “högern” och var lika viktig i att avreglera kredit- och marknadssektorerna, privatisera välfärden, samt slopa skatter. Detta syftade till att förflytta inkomster och förmögenhet från allmänheten till en minimal minoritet rika. En mycket noggrann och detaljerad studie om förändringen, publicerad av Göran Therborn i 2019, är mycket illustrativ och värd att citera. Sveriges radikala förvandling till icke-egalitarianism är oförneklig … den svenska omfördelningen från de fattiga till de rika sedan 1991 är nästan jämförbar med vad som hände i Storbritannien under samma period sedan 1980 …

Den svenska löneandelen nådde sin kulmen i 1977, på 80,5%, och sjönk till 63,9% i 1995. Detta var ett mer dramatiskt fall än i de allra flesta länder, inklusive Thatchers Storbritannien, och skedde i Sverige utan nedmonteringen av fackföreningar … Den nya inkomstfördelningen har resulterat i spektakulär ansamling av förmögenhet i Sverige … Sverige har den största koncentrationen av förmögenhet i Västeuropa och är jämförbar med USA … Vad Sveriges specifika internationella ranking än må vara, kan det inte råda tvivel om att privata förmögenhet i Sverige ackumulerats spektakulärt sedan 1980. Vid den tiden belöpte sig privat nettoförmögenhet till ungefär två gånger högre än Sveriges nationella inkomst.

I 2016 ökade den siffran till 465% av den nationella inkomsten, vilket är den högsta siffran under de senaste 200 åren … välfinansierade kontraattacker från höger – som i Sverige organiseras av SAF – inleddes mot fackföreningarnas ställning, offentlig reglering och välfärden … Ett nytt ideologiskt klimat väcktes i mitten av 1970-talet … Ojämlikheten började under en Socialdemokratisk regering, men fortsatte under både vänster- och högerblocket … Socialdemokraterna och högerpartierna i Sverige är båda ansvariga.

Från 1982 till 2017 skedde fyra regeringsskiften, medan ojämlikhet fortsatte öka oavbrutet … den dramatiska ökningen av ojämlikhet är till största delar orsakad av politiska regeringsbeslut … den regressiva omfördelningen är högre i Sverige än i något annat OECD-land … det förekommer faktiskt mer omfördelning i Polen och Ungern än i Sverige … Näringslivspropaganda och lobbying fick nytt liv under 1970-talet, då den mäktiga Svenskt Näringsliv initierade allmänna kampanjer och sin egen tankesmedja.

Näringslivslobbyism hade två huvudinriktningar, den ena fokuserade på skattepolitik, och den andra på privatisering av sociala tjänster … [lobbyisterna, såsom Sven-Olof Lodin] skröt i 1992 om sitt “intrig-skapande och infiltrering” i alla viktiga statliga departement samt i Skattemyndigheten och domstolarna … I 1981 påpekade en Socialdemokratisk ämbetsman att Socialdemokratiska ekonomer bör studera “de nya ekonomiska doktrinerna från USA” … Inga höga toppar inom Socialdemokraterna under 1980- och 1990-talen, frånsett Olof Palme som struntade i ekonomiska frågor, var påverkade av 1968-talets radikalism …

Socialdemokraterna styrde under de viktigaste episoderna av skapandet av ojämlikhet, 1981-1991 och 1994-2006, men en liknande utveckling hade i stort sett definitivt skett under borgerliga regeringar … förmodligen hade högerregeringar inte kunnat skapa mer ojämlikhet under samma period fram tills idag. Sannolikt mindre, eftersom Socialdemokraterna och fackföreningar hade mobiliserat motstånd mot detta. Socialdemokratiskt styre må också förklara varför Sverige blev ojämlikt så pass fort. Socialdemokraterna har alltid stött en starkt liberal, frihandel-orienterad falang. Ojämlikheten sedan 1982 har utraderat hela jämlikheten som skapades efter andra Världskriget.¹⁴

I en granskning utförd av två statsvetare från Göteborgs universitet, Mikael Gilljam och Mikael Persson, fann man att de svenska regeringarna mellan 1956-2014 till stor grad fattade politiska beslut som gynnade höginkomsttagare, inte låginkomsttagare – två gånger fler beslut gynnsamma för höginkomsttagare istället för låginkomsttagare, av socialdemokratiska regeringar, och tre gånger fler av borgerliga regeringar. Likaså på EU-nivå. En studie över 3 000 lagförslag från 30 olika europeiska länder under 40 år, fann att de som gynnade de rika och storbolag var mer benägna att ratificeras än de som gynnade den allmänna befolkningen. Dessa är förutsägbara konsekvenser när ett politiskt system mer och mer köps upp; olika partier, samma finansiärer, samma intressen som tillfredsställs.¹⁴

ETT PARTI, TVÅ FLYGLAR

Sedan 1900-talet representerades industri inom partierna “av personer med stort inflytande bland storföretagen”, ett slags “nätverk av kontakter mellan de olika näringslivsorganisationer” med “en innersta krets av näringslivets elit”. De “var beredda att satsa stort för att försvara industrin mot kommande statlig intervention” genom en rad olika åtgärder.¹⁵

I och med Sveriges ovanligt starka arbetarrörelse kunde angreppet från Business initialt stås emot med någorlunda framgång, men det varade inte särskilt länge. De senaste åren har särpräglats av ett nästan helt ensidigt klasskrig från de dominerande elitklasserna. Historiken är alltför lång för att diskuteras uttömligt, så låt oss ta en titt på utvecklingen under endast de senaste två administationerna – ledda av den före detta IMF-toppchefen Magdalena Anderssons (S) och Ulf Kristerssons (M).

Faktum är att det i all väsentlighet inte funnits mycket till skillnad dem emellan. Under Andersson reglerades ingen marknad, och de rika kunde tillskansa sig fler resurser. Bloomberg kunde notera att Sverige hamnat tvåa i världen vad gäller miljadärers andel av BNP:n. Privata bolag inom välfärden (oftast ägda utomlands) kunde kamma hem miljarder i vinst tillsammans med konsultfirmor, subventionerade av skattebetalarna, förstås. Bankerna gjorde enorma vinster, samtidigt som de genomförde oavbruten penningtvätt.¹⁶

Övergångsprocessen från en S- till M-regering meriterar noggrannare undersökning, talande som den var. När S lämnade över makten till M, förklarade businesspressen att inte mycket mer än blott fasad byttes ut. “Andersson vikarierar som högerledare … vi kan kalla det Nya Socialdemokraterna”, förklarade PM Nilsson, då chefredaktör vid DI och nuvarande VD för Timbro. Han fortsatte: “Som partiledare för Nya Socialdemokraterna” bestod Anderssons utlovade reformer under valkampanjen av “ett blygsamt besked om att behålla taket i a-kassan så att inkomster upp till 33 000 i månaden försäkras. Det var knappt att Moderaterna orkade reagera på det”. Att hon regerade “på en högerbudget, förhandlad av M, KD och SD” passade Socialdemokraternas “nya projekt utmärkt”.¹⁷

12:e september 2022 tydliggjorde Nilsson: “Oavsett vilken sida av politiken som” vinner, kommer nästa regeringsbildare att arbeta med högerns frågor … När Magdalena Andersson är som bäst och väcker mest respekt fungerar hon som ställföreträdande högerledare i väntan på att ordinarie ska få ordet. Hon brukar säga att hon ser verkligheten som den är och gör vad som krävs. Hon skulle lika gärna kunna säga att hon numera ser högerns förslag och gör dem till sina, det ena efter det andra. I år regerar hon för tredje gången på högerns budget utan att blinka. “Jag håller med Ulf”, var hennes vanligaste replik i valdebatterna. Men hon går längre än så. Hon har raskt approprierat flaggan, fosterlandskärleken och så vidare.¹⁸

Hursomhelst var Nilsson mycket tydlig om att understryka vikten om att de två partierna “bör” framöver “hålla fast vid och de bör hedra varandras roller”.

Det är en extremt talande, ärlig och korrekt formulering: två sidor håller hektiska och passionerade skendebatter som förfångar åskådarna och distraherar uppmärksamhet från vad som faktiskt sker, medan båda politiska block bakom kulisserna är fullt eniga om att genomföra de väsentliga reformerna som deras mäktiga intressemålgrupper kräver. Detta är partiblockens “roller”.¹⁹

Liberal opinion var också nöjd. “S och M, inte så fasligt oense som det kan låta”, löd rubrikerna, särskilt vad gäller “ekonomin”, om vilken båda block implementerat “en stram budgetprocess” och därmed “sett till att Sverige blivit ett ekonomiskt föredöme i Europa” (Sydsvenskan).²⁰ Helt klart korrekt, enligt vissa standarder. DN:s ledarskribenter förklarade: “Samtidigt är skillnaderna i sakpolitiken, åtminstone i de just nu viktigaste frågorna, mindre än någonsin”, särskilt “I den ekonomiska politiken”.

Faktum är “att Moderaterna kan använda Socialdemokraternas budget som utkast för en egen reservation”. “Sanningen är snarast”, förklarade DI, “att S efter ett eventuellt maktskifte kommer att acceptera eller till och med omfamna de skattesänkningar som gjorts av den här regeringen. Så har S alltid agerat, uppfattningen om att de gör politiska ‘återställare’ är en myt”. Således påpekade till och med annars likgiltiga DN vid budgetförslagen i september 2023, att “Både regeringen och Socialdemokraterna gör sitt bästa för att sudda ut skillnaderna i skattepolitiken. Den politiska kompassen snurrar och i tävlingen om vem som har de borgerligaste skatteförslagen är det just nu jämnt skägg” (Tomas Ramberg).²¹

Även de ultrarika påpekade det självklara. Multimiljardären, investeraren och ägaren av en av Nordeuropas största privatskola, Rune Andersson, påpekade i dagen innan valet, apropå skillnaderna mellan “högern” och “vänstern” i svensk politik:

Jag tror att skillnaderna tar ut varandra. Mitt huvudtips är att det inte blir så stora skillnader oavsett vem som vinner. Jag tror inte det blir några skattehöjningar med något av alternativen. Det gör också att jag inte har varit så upphetsad över den här valrörelsen … Vi tror inte att vare sig den ena eller den andra regeringen kommer att ta bort valfriheten i välfärden.²²

Kort sagt: konsensus råder bland de mäktiga där det faktiskt spelar roll. Efter att Kristerssonsadministrationen spenderat nästan två år vid makten, blev detta än tydligare, återigen i Näringslivets egna ord.

Svenskt Näringslivs VD, Jan-Olof Jacke, förklarade att det svenska samhället måste alltmer likna ett privat företag, där inga frågor får ställas – något som lyckligtvis infrias: “För svenska företag är polariseringen mellan de olika kraftslagen mycket mindre än den är i politiken … Nu börjar polariseringen även i politiken klinga av”. Kort sagt, de enda klassintressen som får främjas är oligarkernas, och då finns det inget att tjata om.²³

Affärsvärldens chefredaktör, Peter Benson, ville “betona att det vore väldigt önskvärt med ett större flöde mellan politik och näringsliv. Det bör gå åt båda hållen och gärna i fler former”, men “tyvärr skulle det kräva en stor attitydförändring från flera håll”, det vill säga den avskydda befolkningen som av oförklarliga skäl inte verkar tycka om vad som sker.²⁴ “Rörligheten mellan å ena sidan politik och statlig förvaltning och å andra sidan näringslivet måste uppmuntras”, det “skulle berika både staten och kapitalet”, tydliggjorde DI:s Henrik Westman – på bekostnaden av alla andra, ifall någon råkade bryr sig.²⁵

Men att P M Nilssons ärligt beskrivna fasad – två politiska sidor som håller skendebatter, och därmed utför sina “roller”, medan de ratificerar sina överordnades intressen – börjar “klinga av”, utgör ett stort problem, och Businesssektorn inser det mycket väl. När dessa “roller” försvinner, riskerar befolkningen att inse att de inte har något särskilt att säga till om när de trycker på en knapp en gång vart fjärde år i sin fars till “demokrati”, vilket skulle leda till att de frångår sin typiskt apatiska, distraherade dvala och istället protesterar. Således varnade DI:s Tobias Wikström att “konsensuspolitik skapar en illusion” – det vill säga verklighet – “av att alla aktörer har ungefär samma mål, vilket föder missnöje och kan leda till uppgivenhet”. Notera alltså att han inte har något emot att “man förstorar upp detaljer i motståndarsidans politik för att skapa en konfliktyta samtidigt som man har ungefär samma politik på de stora områdena. Man försöker måla upp en konflikt som inte finns”, utan snarare att folk riskerar att inse detta.²⁶

Det kunde inte finnas en bättre beskrivning i amerikaniseringen av den politiska apparten i Sverige, där PR-jippon – val – hålls som utmärkt distraktion från de verkliga frågorna, i form av välpaketerade, konstlade “debatter” mycket lika fåniga realityshower, vars enda syfte är att förhindra befolkningen från att förstå hur de domineras.

Referenser:

11. Förord i Klass i Sverige: Ojämlikheten, Makten och Politiken i det 21:a Århundradet, Therborn et al., Arkiv Förlag, Lund (2021).

12. Göran Therborn, Kapitalet, Överheten och Alla Vi Andra: Klassamhället i Sverige – det Rådande och det Kommande, Arkiv Förlag, Lund (2018), s. 19f., 97.

13. Ibidem, s. 51, 87, 98f.

14. Structural Change and Economic Dynamics, Göran Therborn, “Sweden’s turn to economic inequality, 1982-2019”, mar. 2020, vol. 52, s. 159-166; Therborn (2018), op. cit., s. 112; Oxfam, op. cit., s. 24.

15. Christer Ericsson, Kapitalets politik och politikens kapital – högermän, industrimän och patriarker 1890-1985, Santérus Förlag, Estland (2008), s. 97.

Businessrepresenanter var öppna om att den svenska eliten behövde organisera sig och köpa upp det politiska systemet, “ty annars växa arbetarna oss över huvudet”, vilket skulle “orsaka samhället obotlig skada Under de första åren av 1900-talet bildades välfinansierade och mäktiga sammanslutningar för näringslivet, såsom SAF, i ett försök att skapa en enad “front mot socialismen”. I 1904 hölls ett väsentligt möte mellan riksdagsmän och flera ledande businessmän från de olika industrierna för att inleda kampen mot den utökade demokratiseringen som skedde i landet – mot de som “spelade ett högt spel”, som de formulerade saken. Man insåg att den “enda utvägen” var “sammanslutningen mellan arbetsgivare”. Det var det “enda botemedel” samt det mest effektiva som kunde tillämpas mot ytterligare demokratisering efter 1920-talet. Från och med 1930-talet blev “En stor del av” näringslivets insatser för att kontrollera politiken “opinionsbildande och bestod i att sprida publikationer”, filmer, böcker, reklamer och så vidare, “för främjandet av industrins intressen”. Man skapade en roterdörr mellan näringslivet och det politiska systemet, där “Näringslivsorganisationernas män blev centrala i arbetet med att utforma … näringslivspolitik” i riksdagen. Se sidor 46, 49, 83f., 86, 90f.

     Nå, under 1980-talet hade näringslivet äntligen lyckats “förändra samhällsklimatet” (Curt Nicolin) och åstadkommit en “liberal revolution”. Se Björn Elmbrant, Så Föll den Svenska Modellen, Atlas Förlag, Stockholm (2005), s. 58f.

16. Proletären, nr. 17, 2022; nr. 3, 2023; nr. 35, 2022.

17. DI, PM Nilsson, 4 maj 2022.

18.Ibid, 12 sep. 2022.

19. Ibid, 16 maj 2022. Min kursivering.

20. Sydsvenskan, Ledarredaktionen, 9 sep. 2022.

21. DN, Martin Liby Troein, 29 mar. 2022. Cf. den ansedde statsvetaren Olof Ruins kommentarer i SvD, 26 aug. 2022; DI, Tobias Wikström, 9 maj 2023; DN, Tomas Ramberg, 6 sep. 2023.

22. SvD Näringsliv, Mikael Törnwall & Joel Dahlberg, 13 sep. 2022. Rubriken var talande nog: “Skolägaren: Ingen skillnad vem som än vinner valet”.

23. Affärsvärlden, Carl-Johan Cullving, nr 25-26, jun. 2023.

24. Ibid, Peter Benson, nr 7, feb. 2023. Detta ett led i hur “politiker” blir “en tillgång i styrelser” för att citera DI:s ledarskribent Henrik Westman (29 jun. 2023). “Det finns alltså starka skäl för politiker att förstå företagens villkor. Att de interagerar med näringslivet i Almedalen är bra, men när roséminglet är slut återgår var och en till sitt”, men det antagandet är inte riktigt korrekt, helt klart.

25. DI, Henrik Westman, 15 dec. 2023.

26. DI, Tobias Wikström, 30 jun. 2023. Inför valet i september 2022, och efteråt, kunde läsaren av businesspressen få en rätt ärlig och transparent bild av vartåt det svenska politiska systemet utvecklas. Givet den politiska enigheten, och PR-byråernas och storbolagens infiltrering av det politiska systemet, stämmer näringslivets beskrivningar av valrörelsen rätt bra: “om du tänker efter så finns det vissa likheter mellan valrörelsen och aktiemarknaden. Båda kan locka den som vill rusa efter någon nyligen noterade siffra” (Anna Kinberg Batra vid DI) – nämligen, PR-byråerna för partierna och mediehusen som dirigerar samtalsämenena för partiledare. I korthet: rädsla för invandrarpojkar på förorterna som när som helst kommer förinta hela landets sociala struktur, mercedeskörande invandrarmammor som snyltar på resten av befolkning, eller djävular utifrån (Iran, Ryssland, Kina, Hamas och så vidare) som kommer förstöra samhället, som media och partierna ständigt nämner och febrilt “debatterar” medan inga meningsfulla frågor om hur samhället disintegreras lyfts. Det råkar förresten vara ytterligare ett signum hos maktfullkomliga kulturer: att skrämma och distrahera invånarna när inhemska problem blir för tydliga för att sopa under mattan. Inga egentliga program erbjuds av det politiska systemet, utan snarare politiska schabloner som mobiliseras och diskuteras utefter vad opinionssiffrorna råkar säga den ena veckan eller den andra (förutsatt att det inte handlar om saker som faktiskt spelar roll, såsom orsakerna till varför den allmänna välfärden tas ifrån allmänheten, eller att tiotals miljarder kronor skyfflas till försvarsföretagen från arbetares plånböcker, eller odemokratiska grundlagsförändringar och så vidare). Det betraktas inte som ett hot mot demokrati; det är snarare essensen av demokrati.