När seger inte längre är möjlig – blir kärnvapnet den desperata stormaktens sista frestelse?

Det verkligt skrämmande med ett krig är inte alltid att någon planerar kärnvapenkrig. Det kan vara att politiska ledare steg för steg försätter sig i en situation där alternativen blir allt sämre.

Det är kärnan i den amerikanske statsvetaren John Mearsheimers senaste varning om Iran.

Mearsheimer är professor emeritus vid University of Chicago och en av världens mest inflytelserika företrädare för den realistiska skolan inom internationell politik. Han är ingen kärnvapenpacifist. Tvärtom har han under decennier analyserat kärnvapen som instrument för avskräckning.

Just därför bör hans varning tas på allvar.

Problemet, menar Mearsheimer, är enkelt att formulera men fruktansvärt i sina konsekvenser: Vad händer när världens mäktigaste militärmakt upptäcker att dess enorma förstörelsekapacitet inte kan omvandlas till politisk seger?

USA kan bomba Iran.

USA kan förstöra militär infrastruktur.

USA kan döda iranska befälhavare.

Men inget av detta betyder automatiskt att USA kan tvinga ett stort land med omkring 90 miljoner invånare att kapitulera politiskt.

Det är skillnaden mellan att kunna förstöra och att kunna vinna.

Och det är här eskaleringsfällan börjar.

Om bomberna inte ger önskat resultat återstår fler bomber. Om dessa inte fungerar återstår ännu kraftigare vapen. Men om varje eskalering ökar kostnaderna utan att lösa det politiska problemet kan stormakten till slut stå inför ett val mellan reträtt och ytterligare eskalering.

Och någonstans högst upp på den stegen finns kärnvapnet.

Kärnvapen är ingen större konventionell bomb

Föreställningen att kärnvapen skulle kunna ”lösa” problemet bygger på en farlig sammanblandning av militär förstörelse och politisk framgång.

Kärnvapen kan utplåna militära anläggningar och städer.

De kan döda civila i enorm omfattning.

De kan sprida radioaktivitet långt utanför det område där vapnet detonerar.

Men de kan inte garantera politisk kapitulation.

Tvärtom skulle kärnvapenanvändning mot Iran kunna förändra hela det internationella systemet.

Det kärnvapentabu som bestått sedan Hiroshima och Nagasaki skulle brytas.

Varje kärnvapenstat skulle därefter tvingas fråga sig om dess arsenal fortfarande bara är ett avskräckningsmedel – eller ett vapen som faktiskt kan komma att användas.

Och varje stat utan kärnvapen skulle få ett nytt och mycket rationellt argument för att skaffa dem.

Den paradoxala konsekvensen av att använda kärnvapen för att stoppa kärnvapenspridning skulle därför kunna bli mer kärnvapenspridning.

Och sedan kommer frågan vi helst slipper

Vilken moralisk princip skulle ge USA eller Israel rätt att använda kärnvapen för att förhindra att Iran någon gång får samma avskräckningsförmåga som de själva besitter?

Här räcker det inte att säga att ”våra” kärnvapen är defensiva medan ”deras” potentiella kärnvapen är aggressiva.

Internationell moral som endast gäller motståndaren är inte moral.

Det är maktpolitik med moralisk dekor.

Desmond Tutus berömda princip är fortfarande obehagligt relevant: Om vi är neutrala i situationer av orättvisa har vi valt förtryckarens sida.

Noam Chomsky har formulerat en lika obekväm intellektuell regel: vår främsta moraliska skyldighet är att granska de brott som begås av vår egen sida, eftersom det är där vi själva kan ha ett faktiskt inflytande.

Det är också FIRE-principen:

Samma moraliska måttstock för vän och fiende.

Det betyder inte att Iran ska idealiseras.

Det betyder inte att Ryssland ska ursäktas.

Det betyder inte att Israel eller USA automatiskt är skyldiga därför att de är västmakter.

Det betyder något mycket mer radikalt:

Samma handling måste bedömas efter samma princip oavsett vem som utför den.

Sverige måste våga ställa frågan

Sverige är numera medlem i Nato. Därmed har frågan om amerikansk kärnvapenstrategi blivit mer – inte mindre – relevant för svenska medborgare.

Vår uppgift är inte att reflexmässigt välja Washingtons, Moskvas, Teherans eller Jerusalems berättelse.

Vår uppgift är att fråga vart politiken faktiskt leder.

Om fortsatt eskalering inte kan åstadkomma det uttalade politiska målet men samtidigt ökar risken för regional katastrof och kärnvapenanvändning, då är det inte realism att fortsätta eskalera.

Det är realism att sluta.

Mearsheimers kanske viktigaste bidrag till debatten är därför inte en profetia om att kärnvapen kommer att användas.

Det är en varning för den mekanism genom vilken rationella människor kan hamna i en irrationell katastrof.

Varje enskilt steg kan beskrivas som nödvändigt.

Tills man plötsligt upptäcker vart trappan ledde.

Och då kan det vara för sent.

Leif Elinder
Barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör

FIRE – Freethinking Internationally Recognized Experts. En krets av fristående, internationellt respekterade experter, etablissemangskritiker och visselblåsare som används för att pröva även obekväma perspektiv. FIRE-principen: Samma moraliska måttstock för vän och fiende. Evidens före auktoritet. Granska också den egna sidan.