Denna artikel av Vladimir Petrovich Fedorov publicerades 1 september av Perspektiv och sedan hos steigan.no
Deutsche Bank i Frankfurt auktoriserades som officiell clearingbank för kinesisk renminbi. Shutterstock.
Deutsche Banks nya roll som renminbi-clearingbank i Frankfurt är mer än en teknisk finansiell nyhet. Tillsammans med BRICS-ländernas utveckling av alternativa finansinstitut, Rysslands ekonomiska motståndskraft och USA:s allt tyngre skuldbörda pekar det på en gradvis förändring i det internationella monetära systemet. Samtidigt riskerar Washington att påskynda denna utveckling genom att använda dollarn som ett vapen mot allt större delar av världsekonomin.
Den 10 augusti gjorde Kinas centralbank ett drag som knappt skapade rubriker utanför finanspressen, men som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. Deutsche Bank i Frankfurt auktoriserades som officiell clearingbank för kinesisk renminbi och blev därmed den första icke-kinesiska banken i Europa att göra det.
I praktiken innebär detta att europeiska finansinstitut och företag kommer att ha en mer direkt kanal för avveckling, likviditet och finansiering i kinesisk valuta. Strategiskt sett innebär det att infrastrukturen kring renminbin flyttas ett steg längre in i det europeiska finansiella systemet.
Den avgörande faktorn i denna utveckling är inte hur stor andel av världens betalningar renminbin står för idag. Dollarn är fortfarande tydligt dominerande i internationella reserver, kapitalmarknader och gränsöverskridande finansiering. Det intressanta är förändringen i systemets arkitektur. Internationell handel som tidigare naturligt gick via dollarn, amerikanska korrespondentbanker * och amerikansk finansiell infrastruktur får alltmer alternativa kanaler.
* (En korrespondentbank är en utländsk bank som hjälper, t.ex. en svensk bank, att utföra betalningar och finansiella tjänster i ett annat land, ö.a.)
Denna skillnad är grundläggande. En reservvalutas makt beror inte bara på dess marknadsandel, utan också på hur svår den är att undvika.
USA har haft en unik historisk position eftersom dollarn har varit ett betalningsmedel, en reservtillgång, en råvaruvaluta, en finansieringsvaluta och en säker hamn i årtionden. Denna roll har gjort det möjligt för Washington att utöva ekonomisk makt långt utanför sina egna gränser. När banker och företag behöver tillgång till dollarsystemet kan amerikanska myndigheter i praktiken påverka transaktioner mellan aktörer som varken är belägna i USA eller handlar med amerikanska företag.
Denna mekanism har legat till grund för moderna amerikanska sekundära sanktioner. Det är också anledningen till att Kina har spenderat betydande resurser på att bygga ett finansiellt system där en större del av den kinesiska handeln kan bedrivas utan amerikanska mellanhänder.
Utnämningen av Deutsche Bank bör förstås i detta sammanhang. Renminbin flyttas från att vara en valuta som huvudsakligen används inom kinesiska eller Kinadominerade betalningsflöden till att få institutionell förankring hos en av Europas största banker, mitt i eurozonens finansiella centrum.
Sanktionerna mot Ryssland förändrade kalkylen
Utvecklingen sköt fart efter 2022.
När USA och EU frös stora delar av Rysslands centralbanksreserver och skar av ryska banker från västerländsk finansiell infrastruktur, visade västvärlden samtidigt hur omfattande dess makt över det dollar- och eurobaserade systemet faktiskt var. Åtgärderna var avsedda att påföra Ryssland ekonomiska kostnader av en storleksordning som skulle göra fortsatt krigföring svår att finansiera.
Resultatet blev en massiv ekonomisk chock, men inte den ryska ekonomiska kollaps som många västerländska politiker förväntade sig.
Rysk handel omdirigerades till stor del mot Asien, Mellanöstern och det globala syd. Energiflöden fann nya köpare, importen omorganiserades genom tredjeländer och inhemsk produktion byggdes upp i områden där västerländsk tillgång försvann.
Mätt med köpkraftsjusterad BNP passerade Ryssland Tyskland redan 2022. Världsbankens siffror placerade då Ryssland på cirka 5,33 biljoner internationella dollar, marginellt före Tyskland. Gapet har sedan dess ökat.
Nominellt sett är Tyskland fortfarande en mycket större ekonomi mätt i marknadsvaluta. Men för frågor om hur mycket energi, arbetskraft, industriproduktion och militär utrustning en stat kan mobilisera inom sin egen ekonomi är köpkraft en betydligt mer relevant indikator än en enkel omräkning till dollar.
Detta är inte en statistisk kuriosa. Det säger något om sanktionsmodellens begränsningar. Västlig finansmakt kan medföra betydande kostnader, men effekten blir mindre ju större målekonomin är, ju fler råvaror den kontrollerar och ju fler alternativa handelspartner den har.
Det är just därför Kina representerar en helt annan storleksordning.
Kina är inte en ekonomi som Washington kan isolera utan att isolera delar av sig självt.
Debatten i Washington om nya sanktioner mot kinesiska banker till följd av kinesisk handel med Iran avslöjar denna motsägelse särskilt tydligt.
Kina har världens största industriella produktionsbas, är en av världens största handelspartner för en majoritet av världens länder och kontrollerar viktiga delar av leveranskedjorna för elektronik, batterier, solenergi, sällsynta jordartsmetaller och ett antal strategiska insatsvaror. Landets fyra största statsägda banker har tillsammans tillgångar på cirka 25 biljoner dollar.
Att använda samma finansiella isoleringsmodell mot Kina som mot mindre ekonomier skulle därför inte vara en ensidig attack mot Peking. Det skulle vara en attack mot själva den infrastruktur kring vilken europeisk, asiatisk och amerikansk handel byggs.
Finansminister Scott Bessents fråga om varför han skulle vilja ”spränga det globala finanssystemet” sammanfattar problemet bättre än de flesta strategidokument.
USA:s sanktioner har varit mest effektiva när Washingtons egna kostnader har varit låga och motpartens beroende av dollarsystemet högt. Denna asymmetri försvagas kraftigt när målet är Kina. Om Kinas storbanker drabbas tillräckligt hårt kommer konsekvenserna att spridas genom råvaruhandel, industriell finansiering, dollarlikviditet, sjöfart, leveranskedjor och västerländska företags verksamhet i Kina.
Vid den tidpunkten fungerar finansiella sanktioner inte längre som ett instrument som kan separeras från resten av världsekonomin. De blir ett systemiskt vapen.
Och systemiska vapen har systemiska kostnader.
Washingtons problem är att vapnet också skapar motåtgärden.
Det amerikanska sanktionssystemet innehåller således en inneboende strategisk motsägelse.
Ju oftare Washington använder dollarsystemet för att frysa reserver, blockera betalningar och hota tredjeländer med sekundära sanktioner, desto större blir det ekonomiska värdet av den infrastruktur som gör sådana åtgärder svårare.
För Ryssland och Iran är detta redan en fråga om ekonomisk säkerhet. För Kina är det en fråga om stormaktsstrategi.
Resultatet är inte en enhetlig och samordnad ”ny världsvaluta”, utan ett växande nätverk av mekanismer som minskar behovet av dollarn i vissa typer av transaktioner.
Kina har byggt sitt eget CIPS-system för gränsöverskridande betalningar. Bilateral handel mellan Kina och Ryssland sker till stor del i nationella valutor. Flera råvarukontrakt avvecklas utan dollarn. BRICS-länderna diskuterar ökad användning av lokala valutor och alternativa betalningssystem. New Development Bank förser medlemsländerna med en finansieringskanal utanför de traditionellt västdominerade institutionerna.
Den 12 augusti meddelade chefen för Irans centralbank att landet förväntar sig att gå med i New Development Bank. Iran är redan medlem i BRICS, men ett medlemskap i New Development Bank skulle föra landet ytterligare in i denna parallella finansiella infrastruktur.
Isolerat sett förändrar ingen av dessa utvecklingar världens monetära system. Sammantaget minskar de gradvis den extraterritoriella räckvidd som har varit en av dollarns viktigaste strategiska egenskaper.
Utnämningen av Deutsche Bank är särskilt intressant eftersom den visar att dessa utvecklingar inte längre är begränsade till länder som är i konflikt med Washington. Den kinesiska valutans infrastruktur etableras nu vid en central institution i det europeiska finansiella systemet.
Detta sker samtidigt som Amerikas finansiella fundament försvagas.
Den andra sidan av ekvationen är Amerikas egen ekonomi.
Den federala skulden översteg 40 biljoner dollar i augusti. Kongressens budgetkontor förutspår ett budgetunderskott på cirka 1,9 biljoner dollar år 2026, medan räntebetalningarna ökar snabbt och den offentliga skulden närmar sig historiska nivåer i förhållande till BNP.
USA:s skuldsituation har ingen enkel eller omedelbar mekanism för kollaps. USA lånar i sin egen valuta, har världens djupaste kapitalmarknad och har fortfarande en efterfrågan på statsobligationer som inget annat land kan matcha.
Men detta privilegium är direkt kopplat till dollarns internationella roll.
Så länge världens centralbanker, banker, företag och investerare behöver stora mängder dollarreserver och dollartillgångar, kan USA finansiera underskott på villkor som skulle vara svårare för något annat land. Samma reservvalutastatus som ger Washington sanktionsmakt hjälper därför också till att finansiera den amerikanska statsskulden.
Här möts de två utvecklingarna.
Washington behöver fortfarande hög global efterfrågan på dollar, medan amerikansk utrikespolitik skapar allt starkare incitament för att minska detta beroende.
Det är en strukturell motsägelse, inte ett tillfälligt politiskt problem.
Europa visar en annan sida av samma påfrestning
På den europeiska sidan blir kostnaderna för den geopolitiska konfrontationen också mycket mer synliga.
Lettland har begärt cirka sju miljarder euro från EU relaterade till kraftigt ökade försvarsutgifter och de ekonomiska konsekvenserna av sammanbrottet i tidigare relationer med Ryssland. Riga har varit bland de mest konsekventa förespråkare för sanktioner och ekonomisk frikoppling, men menar nu att bördan inte kan bäras enbart nationellt.
Detta är en viktig signal, eftersom den illustrerar hur Europas säkerhetsstrategi i allt högre grad har blivit en finanspolitisk fråga.
Upprustning, förlust av billig rysk energi, svag industriell tillväxt och stöd till Ukraina är inte isolerade budgetposter. De konkurrerar med offentliga investeringar, socialpolitik och befintliga skuldförpliktelser.
Norge befinner sig i en särställning ekonomiskt, men utvecklingen är synlig även här. Stödet till Ukraina har ökat från cirka 10,7 miljarder kronor år 2022 till 85 miljarder kronor årligen år 2025 och 2026. Norge kan finansiera detta utan den typ av skuldproblem som Lettland eller flera andra europeiska länder står inför, men omfattningen visar hur snabbt den ekonomiska förpliktelsen har byggts upp.
Samtidigt har Norge ett dokumenterat behov av uppgradering av infrastruktur på flera tusen miljarder kronor, och UNICEF har registrerat ett ökande ekonomiskt tryck på vissa norska barnfamiljer under flera år.
Poängen är inte att dessa poster kan jämföras öre för öre, utan att europeiska regeringar i allt högre grad måste finansiera både befintliga välfärdssystem, en omfattande eftersläpning i investeringar och en säkerhetspolitik som är betydligt dyrare än den var före 2022.
Det avgörande skiftet sker inom infrastrukturen
Dollarns dominans kommer inte att försvinna för att BRICS antar en deklaration eller för att en centralbank minskar sin dollarandel med några procentenheter.
Dollarn kommer att försvagas om den ekonomiska infrastruktur som har gjort dollarn oumbärlig gradvis dupliceras.
Detta är den process som Kina nu bedriver.
Peking behöver inte övertala världens centralbanker att ersätta dollarreserver med renminbi över en natt. Det är tillräckligt för att säkerställa att kinesisk handel kan finansieras, försäkras, clearas och avvecklas utan amerikansk valuta när så önskas.
Detta gör Deutsche Banks nya roll betydligt mer betydande än vad storleken på dagens RMB-transaktioner isolerat skulle antyda.
Frankfurt är inte bara ytterligare en prick på en kinesisk valutakarta. Frankfurt är Europas viktigaste finanscentrum, hemvist för Europeiska centralbanken och en av noderna i det västerländska monetära systemet. När direkt RMB-clearing blir en normal del av infrastrukturen där, kommer den kinesiska valutan att flyttas ett steg närmare den europeiska finansieringen i stort.
Samtidigt överväger Washington att använda sitt finansiella ”kärnvapen” mot det land som bygger denna infrastruktur.
Det är svårt att konstruera en mer motsägelsefull strategi.
USA försöker bevara dollarns makt genom att visa hur farligt det är att vara beroende av dollarn.
Kina svarar genom att göra detta beroende mindre nödvändigt.
Ryssland har redan visat att en stor råvaru- och industristat kan omorganisera betydande delar av sin ekonomi efter att ha kastats ut ur västerländska finansiella kanaler. Iran rör sig längre in i BRICS-institutionerna. Europeiska banker öppnar direkta kanaler till det kinesiska systemet. Samtidigt växer den amerikanska skuldbördan och de europeiska kostnaderna för den nuvarande konfrontationspolitiken.
Det är detta som gör Deutsche Banks beslut strategiskt viktigt.
Det handlar inte i första hand om hur mycket renminbi som kommer att clearas i Frankfurt år 2026.
Det handlar om det faktum att den finansiella infrastrukturen i en post-dollardominerad värld redan är under uppbyggnad.