Bryssells imperium. EU:s hemliga kupp mot demokrati.

EU som Babels torn. Fritt efter Pieter Breugel den äldre. AI-genererad av steigan.no

Thomas Fazi har skrivit en ny bok ”The Brussels Empire: The EU’s Secret Coup Against Democracy”

Det är med stor glädje jag tillkännager den kommande utgivningen av min nya bok, *The Brussels Empire: The EU’s Secret Coup Against Democracy*. Jag ser den som den ultimata sammanfattningen av de femton år jag ägnat åt att studera EU. Boken ges ut i slutet av oktober av det utmärkta tyska förlaget Westend – och kommer tills vidare endast att finnas tillgänglig på tyska.

Jag söker fortfarande ett engelskspråkigt förlag, så om du känner till något förlag som är intresserat av EU- och Nato-kritiska perspektiv får du gärna höra av dig 🙂

Jag har precis fått ett fantastiskt citat från den framstående tyske sociologen Wolfgang Streeck:

Som oberoende journalist är Thomas Fazi en av de mest kunniga och skarpsynta bedömarna av Europeiska unionen. Fazi förmår identifiera och förklara utvecklingstendenser och samband som den gängse uppfattningen inom akademisk EU-forskning – som till stor del finansieras av just den instans den studerar – vägrar att ens överväga. Till skillnad från detta synsätt behandlar Fazis nya bok EU och dess funktioner inom det europeiska statssystemet, inte på ett teknokratiskt sätt, utan snarare ur ett politiskt perspektiv. Den visar hur långt EU redan har lyckats med att urholka medlemsstaternas suveränitet – och därmed deras demokratiska potential.

Här är en utförlig sammanfattning av boken:

Europeiska unionen (EU) grundades på löften om fred, frihet, välstånd och strategisk autonomi. Vad står unionen för idag? Krig, censur, auktoritarianism, ekonomisk stagnation – om inte rentav avindustrialisering – och geopolitiskt vasallskap under Washingtons diktat.

EU har inte bara misslyckats ekonomiskt och stadigt hamnat på efterkälken jämfört med världens övriga stora, avancerade ekonomier. Än mer oroande är att unionen har förvandlats till en kvasi-diktatorisk, pseudo-imperialistisk maktfaktor – en makt som dikterar villkoren för hur 450 miljoner människor arbetar, handlar, konsumerar och investerar; som fortsätter att montera ned Europas välfärdsstater i åtstramningens namn; och som genom ekonomiska påtryckningar tvingar hela stater till underkastelse; som godtyckligt åsidosätter nationella lagar och författningar; som driver propagandakampanjer värda miljarder euro och ägnar sig åt omfattande censur på nätet; som lägger sig direkt i nationella val (Rumänien, Ungern osv.); och som vidtar sanktioner mot sina egna medborgare utan rättslig prövning och berövar dem grundläggande medborgerliga rättigheter (som mot Jacques Baud, ö.a.). Allt detta sker samtidigt som institutionen förblir nästan helt skyddad från demokratiska påtryckningar och i stort sett undandrar sig kontrollen från de regeringar som formellt utgör dess bas.

Detta är resultatet av en lång process av smygande ”kommissionisering” och överstatliggörande av Europas beslutsprocess. Under det senaste decenniet har EU:s institutionella tyngdpunkt förskjutits markant mot Europeiska kommissionen, som stadigt har lagt under sig politikområden som tidigare var förbehållna nationella regeringar – finanspolitik, folkhälsa, utrikespolitik och försvar.

Mekanismen har varit anmärkningsvärt konsekvent: varje kris i raden – statsskuldskrisen, brexit, covid-19-pandemin, kriget i Ukraina – har tjänat som förevändning för kommissionen att tillskansa sig nya befogenheter, fatta beslut under ”nödläge” och i tysthet cementera permanenta förändringar i EU:s maktstruktur. Inget av detta har krävt formella fördragsändringar. Det har skett i det dolda, utanför den offentliga debatten, genom vad forskare kallar ”integration i smyg” – och resultatet har blivit en stadig, kumulativ urholkning av nationell suveränitet och demokratiskt ansvarsutkrävande.

Till och med Europeiska rådets tidigare ordförande Charles Michel anklagade nyligen von der Leyen för att skapa ett ”superauktoritärt styre”.

Som om inte detta vore nog står EU nu i spetsen för en aggressiv upprustnings- och krigspolitik mot Ryssland – en politik som redan har orsakat allvarlig skada på europeiska ekonomier och som riskerar att dra in kontinenten i en öppen konflikt med världens största kärnvapenmakt.

Ändå är de flesta medborgare i stort sett ovetande om EU:s roll i den gradvisa nedmonteringen av européernas demokratiska, ekonomiska, politiska och sociala rättigheter. Det är denna dolda verklighet som denna bok avser att blottlägga: hur Bryssels ogenomskinliga maskineri faktiskt fungerar, vilka intressen det tjänar och till vilket pris.

Denna bok vänder sig dock även till de kritiker – på såväl vänster- som högerkanten – som ifrågasätter EU:s nuvarande politik men ändå håller fast vid tron ​​att unionen kan reformeras i demokratisk riktning. Även bland de flesta samtida kritiker betraktas EU som ett välmenande projekt som på något sätt, vid någon tidpunkt, har kommit på avvägar – även om meningarna går isär om exakt när detta skedde, varför det hände eller vem som bär skulden.

Boken lägger fram en annan tes: att EU i sin nuvarande form inte utgör en avvikelse från en tidigare positiv utveckling eller från grundarnas ursprungliga avsikter, utan snarare är det oundvikliga slutresultatet av ett projekt som från första början var i grunden elitistiskt, antidemokratiskt och auktoritärt. Det vi bevittnar idag är inte  en urartning utan ett avslöjande – ett projekt som slutligen visade sig vara vad det alltid hade varit.

Boken hävdar att hela processen för europeisk integration – även i dess former före EU – främst bör förstås som ett politiskt projekt snarare än ett ekonomiskt: ett projekt som syftade till att begränsa massdemokratins makt. Eliter hade försökt tygla denna demokrati ända sedan andra världskriget, och vid mitten av 1970-talet betraktades den som ett dödligt hot mot det kapitalistiska status quo.

Medlet för detta var en attack mot nationalstaten – demokratins främsta institutionella uttryck – till förmån för transnationellt kapital och inhemska oligarkier. Processen nådde en vändpunkt i och med undertecknandet av Maastrichtfördraget, som i praktiken förankrade nyliberalismen i själva grundvalen för Europeiska unionen – en förändring som sedan cementerades en gång för alla genom införandet av euron, då (de flesta) medlemsstater berövades den viktigaste pelaren för ekonomisk suveränitet: rätten att ge ut egen valuta. Detta förvandlade medlemsstaterna till något som liknade kolonier styrda från Bryssel och Frankfurt. Boken menar att detta i själva verket utgjorde en konstitutionell och juridisk statskupp – om än en ovanligt diskret sådan.

Boken visar också att EU inte bara har fungerat som ett verktyg för att förskjuta maktbalansen till kapitalets fördel, utan också har varit ett centralt instrument för att underordna Europa under Washington och den transatlantiska krigslobbyn. Europeiska unionen har historiskt sett spelat en avgörande roll för att befästa kontinentens beroende av USA. I motsats till den gängse bilden – där skapandet av EU (och dess föregångare, Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG) framställs som en motvikt till amerikansk makt – var verkligheten den att Washington aktivt drev på den europeiska integrationen som ett bålverk mot Sovjetunionen under kalla kriget. Detta stöd kanaliserades genom organisationer som American Committee on United Europe (ACUE), vars vice ordförande vid tiden var ingen mindre än Allen Dulles, dåvarande chef för CIA. Stödet grundade sig sannolikt på bedömningen att det skulle vara lättare att utöva kontroll över en enda överstatlig ”regering” än att hantera dussintals enskilda nationella regeringar. EU – även i sina tidigare former – har i själva verket alltid varit djupt förankrat i atlantismen, en lojalitet som bara har stärkts sedan kalla krigets slut. Det är därför EU:s teknokratiska etablissemang, och i synnerhet Europeiska kommissionen, historiskt sett har stått närmare Washington än Europas egna nationella regeringar.

Den senaste tidens händelser bekräftar detta. Ursula von der Leyen – som kallats ”Europas amerikanska president” – har utnyttjat Ukrainakrisen för att driva igenom en ytterligare utvidgning av kommissionens befogenheter att styra uppifrån. Detta har lett till ett de facto-överstatliggörande av EU:s utrikespolitik (trots att kommissionen saknar formell behörighet på området), samtidigt som hon säkerställt att unionen följer – eller rättare sagt underordnar sig – USA:s och Natos strategi (inte bara gällande Ryssland utan även Israel/Gaza) och åsidosatt avvikande röster som Ungern och Slovakien; allt detta på bekostnad av Europas egna kärnintressen.

Slutligen drar boken slutsatsen att EU är strukturellt omöjligt att reformera, eftersom överstatlighet i sig är en modell med inneboende brister. Detta misslyckande blir än tydligare när EU:s tillvägagångssätt ställs i relation till resten av världen. De stora förändringarna i världsekonomin under de senaste decennierna – utvecklingen av ny teknik, spridningen av globala värdekedjor, den ökade handeln och Kinas framväxt – har inte krävt de förutsättningar som kännetecknar den europeiska inre marknaden, än mindre EU självt eller dess gemensamma valuta.

Tvärtom har ekonomier utanför EU – USA, Kina och de framväxande ekonomierna i Asien och Latinamerika – uppnått ökat välstånd och fördjupad internationell samverkan utan jämförbara överstatliga strukturer eller monetära arrangemang. Istället har dessa länder utnyttjat sin nationella autonomi för att flexibelt anpassa sig till globala förändringar och valt en mer decentraliserad modell för ekonomiskt och politiskt samarbete. Särskilt erfarenheterna från icke-västliga nationer visar att nationell suveränitet inte behöver utgöra ett hinder för internationellt samarbete – utan faktiskt kan stärka det.

Dessa länder föredrar i allt högre grad lösare samarbetsformer, såsom BRICS och ASEAN, framför EU:s modell för överstatlig integration. Där EU:s modell kräver en hög grad av delad suveränitet, bindande regleringar och en stark central instans för att upprätthålla lagstiftningen i medlemsstaterna, tillåter BRICS och ASEAN länderna att samarbeta samtidigt som de behåller betydande kontroll över sin nationella politik. Sådana upplägg möjliggör ekonomiskt samarbete utan krav på politisk harmonisering, vilket låter medlemsstaterna följa sina egna ekonomiska modeller och samtidigt främja regional tillväxt genom ett mer flexibelt, konsensusbaserat ramverk – en modell som dessutom möjliggör samarbete mellan länder med markant skilda politiska och ekonomiska system samt värderingssystem.

Detta ramverk återspeglar en växande förkärlek för multipolaritet och formar en ny modell för internationellt samarbete som skiljer sig markant från EU:s överstatliga ansats. Skulle denna modell kunna utgöra grunden för ett nytt ramverk i Europa – ett Europa efter EU?

En sak står klar: européer som värnar om fred, demokrati och kontinentens framtid måste ena sig i motståndet mot EU innan det är för sent.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning

Del 1:         Hur Brysselimperiet växte fram

Kapitel 1.    Liberalism mot demokrati

Kapitel 2.    Ett elitprojekt från allra första början (1950- och 1960-talen)

Kapitel 3.    Det yttre tvånget: Från EMS till Maastricht (1970-talet till början av 1990-talet)

Kapitel 4.    Euron och decenniet före krisen (1990- och 2000-talen)

Kapitel 5.    Kris och uppror: Eurokrisen och den första populistiska vågen (2009–2019)

Kapitel 6.    Covid-19-pandemin: Undantagstillståndet som det nya normala

Kapitel 7.    Kriget mellan Ryssland och Ukraina: Von der Leyens ”geopolitiska kupp”

Del 2:        Maskineriets anatomi

Kapitel 8.    Hur EU fungerar – och hur det undergräver demokratin

Kapitel 9.    En ekonomisk kritik av överstatlig integration

Kapitel 10. EU:s komplex av propaganda och censur

Kapitel 11. Det laglösa imperiet: EU:s sanktioner mot individer

Kapitel 12. Det styrda valet: Från ”mjuk makt” till direkt inblandning i valprocesser

Kapitel 13. Politiken kring hypervasallisering

Kapitel 14. Vilken framtid väntar Europa?