Jemen: Revolutionärt arv, den saudiska fraktionsstriden och dess omstridda legitimitetsgrund är Jemens trumfkort

Alastair Crooke. Se video. steigan.no

Ansar Allah [houthierna] har många, kanske förbisedda fördelar i konflikten mot det ”rika”, västerländska saudiska kungariket. Detta är ett krig som nyligen återupptogs efter att Saudiarabien i september bröt vapenvilan från 2022, då de bombade Sanaas internationella flygplats i juli 2026 för att förhindra att ett iranskt civilt flygplan landade.

Saudiarabien hävdar att Trump uttryckligen godkände flygplatsattacken – och därmed banade väg för att Ansar Allah skulle kunna åsidosätta vapenvilan och att kriget skulle kunna blossa upp igen.

Ansar Allah svarade på brottet mot vapenvilan med en 18 timmar lång ”blitz”-attack som erövrade Jemens västkust (cirka 5 400 kvadratkilometer på 11 dagar), de viktigaste hamnarna och de viktigaste strategiska öarna i Röda havet. Deras åtgärder och strategi var välplanerade och grundade i en djup förståelse och erfarenhet av halvöns unika geografi och samhällsstruktur.

En snabb blick på kartan visar att Saudiarabien och Jemen ligger i en ”låda” – mitten består av öken, med sidor som utgörs av klippiga bergskammar som sluttar ned mot Röda havet. Ansar Allah kontrollerar nu höglandet med vägarna mot Röda havet och har även erövrat de viktigaste öarna i Röda havet som kontrollerar tillträdet till Bab al-Mandab-sundet.

På vissa sätt speglar geografin de steniga sluttningarna i Iran som omger Hormuz.

Denna geografiska verklighet tyder på att den saudiarabiska flygstyrkan inte kommer att kunna driva bort de smidiga bergsstammarna från deras bergsfästning. Ansar Allah kämpar i alla fall asymmetriskt. Efter att ha blivit obarmhärtigt bombade i över ett decennium kämpar de som ”fria män”; de ”flyr” från plats till plats, och deras militära infrastruktur är nedgrävd (enligt en metod som liknar Irans). De kontrollerar nu Bab al-Mandab-sundet med artilleri och sparar därmed sina mer sofistikerade drönare och missiler till andra ändamål.

Kort sagt kommer saudiarabisk eller västerländsk flygstyrka inte att hjälpa mycket. Det finns inga uppenbara mål; Ansar Allah-krigarna är som luftspeglingar som rör sig hit och dit. De saudiarabiska allierade styrkorna i söder är snarare koalitioner sammansatta av olika sydliga stammar och legosoldater; det finns också rester av pro-Förenade Arabemiraten-legosoldater som de pro-saudiarabiska styrkorna stöter på på olika sätt.

Den första saudiska offensiven mot Ansar Allah var ett fiasko; utan centralt befäl, utan plan och med oförberedd logistik kollapsade anfallet. Striderna verkar nu sprida sig till provinserna Jizan och Najran – som för närvarande ingår i Saudiarabien. Detta är två av tre rika, bördiga jemenitiska provinser som Saudiarabien erövrade på 1930-talet. Jemen vill utan tvekan ha tillbaka dem.

Så vad kan Israel och USA göra för att stödja sin centrala allierade? Jo, Israel verkar förespråka Afrikas horn som en bas för att inleda en amfibieattack över Röda havet för att erövra kanten av ”Ansar Allah-området” som gränsar till Röda havet. En sådan idé påminner dock så mycket om den misslyckade amfibiska attacken mot Gallipoli under första världskriget över Dardanellerna – som resulterade i att mer än 44 000 allierade soldater dog – att det inte är svårt att föreställa sig att det går kalla kårar längs ryggraden på Pentagons tjänstemän.

Det är värt att notera att Trump och andra ”allierade” har vägrat att komma MbS [Mohammed bin Salman] till undsättning – ett utfrysande och en förnekelse som inte kommer att gå obemärkt förbi bland de saudiska klanerna och stammarna som fortfarande ogillar kung Salmans manipulering av tronföljden 2017, i strid med traditionen, för att utnämna MbS, hans favoritsson, till kronprins (i stället för den närmast följande brodern i arvsordningen). Inte heller kommer MbS:s nedslagning av nästan 400 prinsar, oligarker och ministrar på Ritz-Carlton-hotellet i Riyadh i november 2017 att glömmas bort; och inte heller kommer tillskansandet av oljetillgångar och, som professor Madawi Al-Rasheed beskriver, förtrycket av saudiska stammar för att införa ett familjestyre, att förlåtas.

Den andra faktorn – bortsett från geografin – som bör beaktas är Ansar Allahs rötter i en historisk revolutionär trosbekännelse och halvöns långa, omstridda historia.

José Alberto Niño förklarar att

”Bakom Ansar Allahs överraskande geopolitiska framgångar står en uråldrig religiös tradition.Zaydismenär en av de tre återstående stora grenarna av shia-islam tillsammans med tolvimamism och ismailism” –

»Tolvimamism – den dominerande grenen, som omfattar majoriteten av shiamuslimer över hela världen och som är Irans statsreligion – hävdar att andlig legitimitet gick genom en linje av 12 imamer … Ismailismen, ibland kallad sjuv-shiism, bröt sig ur tolv-linjen, där den sjätte imamens son var den rättmätige efterträdaren; den mest framträdande kvarvarande grenen idag följer Aga Khan som den levande imamen».

”Zaydismen har fått sitt namn från Zayd ibn Ali, en fjärde sonson till profeten Muhammed … Medan tolvimamiterna anser att imamen måste vara gudomligt utsedd och ismailiterna följer en ärftlig levande imam, anser zaydierna att varje lärd ättling till Ali kan leda genom att resa sig med vapen mot tyranni”.

”Houthierna är fortfarande en rörelse med rötter i zaydismen, men har byggt upp en bredare koalition över sekteristiska gränser … [genom att rekrytera] shafi’i-sunni-muslimer och tillsätta sunni-muslimska politiker från södra delen av landet i synliga civila befattningar, samtidigt somde vänder sig till sunni-muslimska samhällenmed budskap om suveränitet, kamp mot korruption, motstånd mot intervention och solidaritet med Palestina».

”Revolutionen 1979 [inom den iranska] rörelsen gav de zayditiska väckelseaktivisterna ett exempel på ett framgångsrikt islamiskt uppror mot monarkin och västmakterna. [Deras ledare], Hussein, beundrade ayatollah Khomeinis motstånd, tog till sig delar av den iranska statskonsten, [men] såg Hizbollah som en organisationsmodell.”

Ändå är ingen i Ansar Allah en iransk ställföreträdare, insisterar Nino.

Dess ihållande trots mot Israel, säger han, kommer inte bara från Hizbollah eller Iran, utan har sina rötter i den första imamens ”egna vapenuppror mot tyranni” när han gjorde uppror mot Umayyad-kalifatet år 740 e.Kr. och mördades.

Antipatien mot judar bland houthierna uppstod ursprungligen, skriver Nino, ”efter att sabbatsrörelsen år 1666 utlöste en massiv messiansk entusiasm” [från ett stort antal judar över hela världen, centrerad kring Sabbatai Zevi som Messias, som ledde judarna mot en förestående befrielse] som svepte över Jemen.

Sabbatisk mystik var mycket kontroversiell överallt, från Europa till Asien, och tusentals judar exkommunicerades av sina rabbinska myndigheter på grund av sin sabbatiska utövning. Sabbatai Zevi och de sedvänjor som hans rörelse förespråkade upprörde den osmanske kalifen Mehmed IV så mycket att han beordrade Zevi att konvertera till islam eller gå med på att avrättas. Zevi valde att konvertera till islam år 1666. De flesta av hans enorma skara anhängare konverterade uppenbarligen också till islam, enligt Zevis exempel, men förblev i hemlighet ”sabbatiska”. Därav uppstod Dönmeh-rörelsen för att dölja den hemliga troheten i Turkiet och bortom dess gränser.

I Jemen utfärdade Houthi-imamen, efter att ha rådfrågat zaydi-lärda, ett utslag som, i likhet med kalifen, också krävde att judarna skulle konvertera – ett ultimatum som de flesta jemenitiska judarna vägrade att acceptera. Händelsen slutade med att synagogor revs över hela Jemen år 1679 och att hela den judiska befolkningen förvisades från Jemen (även om judarna återvände efter ungefär ett års frånvaro, trots att många fann att deras tidigare egendomar hade konfiskerats).

Den osmanske kalifen föreställde sig utan tvekan att sabbatsaffären var avslutad år 1666 – men det var en vändning i berättelsen som i slutändan bidrog till kalifatets upplösning. Det sätt på vilket kalifatet upplöstes kastade en skugga över Ibn Sauds omfamning av Abd-al Wahhab och hans fanatism – en allians som ansågs stå i djup strid med sunnimuslimsk islam som helhet.

I århundraden hade dönmeh-folket levt ett dubbelliv – de praktiserade en ”öppen hemlig” identitet där deras verkliga religiösa tillhörighet doldes. När ungturkarna började kämpa för en sekulär stat i västerländsk stil, kämpade dönmeh ivrigt för saken. Ett sekulärt, nationalistiskt Turkiet innebar att de inte längre skulle definieras av de stränga religiösa lagarna (Millet-systemet) i det osmanska riket. De kunde äntligen träda fram ur skuggorna som jämbördiga, sekulära turkiska medborgare.

Vanliga historiker erkänner att Dönmeh-samhället spelade en avgörande roll i Kommittén för union och framsteg (CUP) och det osmanska rikets efterföljande sammanbrott.

Sett ur perspektivet hos osmanska lojalister hade imperiet störtats av två oortodoxa, störande krafter – dels interna sekulariserande reformatorer i väst (ofta Dönmeh), dels radikala religiösa fanatiker i öst (wahhabiterna). I den avlägset belägna öknen i centrala Arabien (Najd) uppfattades alliansen mellan Muhammad ibn Abd al-Wahhab och Saud-huset som ett direkt krig mot de osmanska religiösa auktoriteterna och mot dess territoriella hegemoni.

Vändpunkterna kom med de förödande wahhabitiska räderna mot Karbala (1802), Mecka och Medina (1803–1805), som chockade den muslimska världen och tvingade den osmanske sultanen att vidta drastiska åtgärder.

En mycket omtalad irakisk underrättelserapport från 2002 som upptäcktes efter Bagdads fall (samt tidigare verk av osmanska författare som Ayyub Sabri Pasha) hävdade att Muhammad ibn Abd al-Wahhab (grundaren av wahhabismen) och Muhammad bin Saud var ättlingar till Dönmeh.

Även om det inte finns några bokstavliga bevis för en sådan koppling har en rad observatörer noterat de starka strukturella och funktionella ”resonanserna” i hur dessa tre rörelser – sabbateanismen, wahhabismen och den messianska sionismen – fungerade inom sina respektive religioner: Alla tre utgjorde radikala brott mot den traditionella ortodoxin. Wahhabismen avvisade århundraden av islamisk akademisk tradition till förmån för en strikt bokstavstro; sabbateanismen bröt fullständigt mot den rabbinska lagen, och den messianska sionismen undergrävde den traditionella ortodoxa judiska läran (väntan på Messias).

Under flera decennier bevakade Saudiarabien strikt sin historia och förankrade sin legitimitet direkt i det gudomliga mandatet från alliansen med Ibn Abd al-Wahhab från 1744. Under de senaste åren har Saudiarabien dock medvetet distanserat sig från wahhabismen under ”sonkungen”, Mohammed Bin Salman. Staten har omskrivit sin officiella historia för att betona den nationella stamidentiteten från 1727 och tonat ned Ibn Wahhabs roll.

Även om Turkiet – som den främsta efterföljaren till det osmanska riket – har ett djupt kulturellt minne av krigen mellan osmaner och wahhabiter, betraktar många turkiska religiösa auktoriteter wahhabismen som en ytterst destruktiv, oislamisk rörelse som hotar islams andliga integritet. Shiitiska muslimer, vare sig de är iranska eller jemenitiska, betraktar också plundringen av Karbala, ledd av Saud bin Abd-al Azziz (kungens son), som ett existentiellt angrepp på deras andliga identitet. Mellan 2 000 och 5 000 shiitiska muslimer dödades, och helgedomen tillägnad Ibn Hussein plundrades.

Händelsen väckte bestörtning bland både shiitiska och sunnitiska muslimer i hela regionen. Som hämnd reste en shiitisk lönnmördare från Irak till den saudiska huvudstaden Diriyah i slutet av 1803 och knivhögg den saudiske härskaren, Abd-al Aziz, till döds. Till slut belägrade en osmansk-egyptisk styrka den saudiska huvudstaden Diriyah. Efter en brutal belägring som varade i flera månader kapitulerade staden.

Denna historia illustrerar den strukturella sårbarheten i al-Saud-familjens islamiska trovärdighet i deras krig mot Ansar Allah – en insikt som står i fullständig motsats till den västerländska uppfattningen om Saudiarabien som en ”reformistisk” stat och en bastion för islamisk trovärdighet.