Usama bin Trump

Och nu ett ord från vårt monster – av Mr Fish

The Chris Hedges Report 12 september 2026.

Vårt imperialistiska övergrepp började för 25 år sedan med kriget mot terrorismen. Det förs till ett dystert slut av Donald Trumps krig mot Iran.

Donald Trump, vars krig mot Iran är den största strategiska blundern i USA:s historia, är inte ansvarig för att utlösa det amerikanska imperiets förfall, men han är ansvarig för dess ödesdigra upplösning.

Detta är slutet.

Amerikanska baser i den oljerika Persiska viken har skadats eller förstörts och jag förväntar mig att de inte kommer att återuppbyggas. Våra allierade, även de i Europa, överger oss. Det amerikanska samhällets dekadens och omoral, förkroppsligad i Trumps vulgaritet, bedövande okunnighet och grymhet, är imperiets utmärkande egenskaper.

Det globala syd, förskräckt över imperiets flagranta ignorering av internationell humanitär rätt, inklusive möjliggörandet av folkmord i Gaza, ser oss som fienden. Abu Ghraib-fängelset har kanske hamnat i bakgrunden i vårt medvetande, men för resten av världen har dess bilder av amerikanska soldater och entreprenörer som sadistiskt förödmjukar och torterar fängslade irakier ersatt den Disney-version av Amerika som vi en gång exporterade. Kriget mot Iran, som har stört världens oljeförsörjning, pressar snabbt den globala ekonomin över randen.

Vi är på väg utför. Och vi kommer att dra många med oss.

Usama Bin Laden må befinna sig i en vattengrav i Norra Arabiska havet. Al-Qaida må vara en skugga av sig självt. Men Bin Ladens mest brinnande drömmar har förverkligats under de senaste tjugofem åren av grova missräkningar av imperiet – dess slöseri med biljoner dollar på militära misslyckanden och uppgången av vår version av Ubu Roi

(se även här, ö.a.), Donald J. Trump.

Istället för att besegra förmodade fiender har USA ökat deras antal. USA och dess koloni, Israel, är de mest utskällda nationerna på planeten. Varje framsteg från Iran i dess asymmetriska krig mot imperiet hälsas med glädje över hela världen.

De förödmjukande nederlagen, omfördelningen av resurser och minst 8 biljoner dollar som satsats på att föra det ena kriget efter det andra – vilket beräknas ha tagit livet av mellan 4,5 och 4,8 miljoner människor – har urholkat imperiet. Dess infrastruktur håller på att falla sönder. Dess demokratiska institutioner är impotenta. Det överlever på en ohållbar skuld på 40 biljoner dollar. Juvelerna i dess demokrati, inklusive dess utbildningssystem, rättvisa val och en fri press, misskrediteras och degraderas.

En övergiven arbetarklass, förlamad av ekonomisk osäkerhet och en regering som ständigt tar bort sociala program som håller dem som är i nöd flytande, utsätts för propaganda för att tro att den påtagliga nedgången är ett verk av förrädare och fiender inifrån. Det har fått Trump-anhängare att vända sig mot just de institutioner och ideal som är utformade för att upprätthålla demokrati. Fascismens vanliga mål – den ”radikala vänstern”, muslimer, migranter, intellektuella, konstnärer, färgade personer och journalister – förföljs enligt lagar som The Espionage Act. Lögner genomsyrar etern som stödjer självbedrägerierna att när interna fiender väl tystats eller utrotats, kommer imperiets glansdagar, definierade av hypernationalism, patriarkat, stabila jobb och vit överhöghet, att återvända.

Våld mot interna fiender tillsammans med valfusk förespråkas öppet av Trump och hans hov av smickrare, clowner, bedragare och kristna fascister. Att försöka muta väljare genom att lova dem 5 000 dollar om republikanerna vinner mellanvalet, tillsammans med Trumps förakt för den konstitutionella ordningen, är det öppna erkännandet av att amerikansk demokrati är en fars.

George W. Bush, som utnämndes till president genom ett rättsligt beslut, sådde dessa frön av laglöshet och straffrihet. Trump har fått dem att blomma ut.

ICE-torpeder (Immigration and Customs Enforcement), maskerade och med den typ av straffrihet som möjliggjorde tortyr och mord på oskyldiga i Irak och Afghanistan, terroriserar amerikanska städer. De genomför militära räder mot obeväpnade civila som inte ser annorlunda ut än de som imperiet genomförde i Fullujah eller Helmandprovinsen i Afghanistan. De sätter upp ett nätverk av otäcka interna koncentrationsläger.

De underkuvande verktygen imperiet använde utomlands, inklusive fråntagandet av medborgerliga friheter och genomförandet av massövervakning, legaliserades på hemmaplan med antagandet av The Patriot Act, med dess bevakningslistor, informanter och ras- och religiös profilering.

Imperier i förfall påtvingar sina egna medborgare det tyranni som är bekant för dem som är underkuvade utomlands.

Jag var i Mellanöstern när allt gick fel. Nästan hela den muslimska världen var bestört över attackerna den 11 september. Det förekom massiva offentliga uttryck för solidaritet, inklusive ljusmanifestationer i Iran. Om vi ​​hade byggt på denna empati snarare än att demonisera muslimer och tillfoga miljoner lidande och död i Mellanöstern, skulle vi vara mycket säkrare idag.

Istället drack vi djupt ur nationalismens giftbägare. Vi trodde dumt nog att vi blev attackerade, som Bush sa, eftersom ”de hatar våra friheter”, inte på grund av vårt stöd för apartheid och folkmordsstaten Israel, vår känslolösa likgiltighet inför mänskligt liv utanför våra gränser, inklusive dödandet av över en miljon människor i Irak genom amerikanska sanktioner, och vårt stöd av brutala arabiska diktaturer.

Den förödelse som vi har lämnat efter oss från våra eviga krig inkluderar utplåningen av hela städer, tillsammans med 940 000 direkta dödsfall i krigszonerna efter den 11 september, 3,6 till 3,8 miljoner indirekta dödsfall och 38 miljoner människor som fördrivits.

Flygplanskaparna valde massiv död och förstörelse på en stadssilhuett för att skicka ett budskap. De talade det språk vi lärde dem. Det är budskapet som våra stridsflygplan, missiler och drönare har levererat från Vietnam till Irak. Vi lyssnade inte. Vi trodde naivt nog att vi kunde använda vår militär för att återskapa Mellanöstern till vår egen avbild.

Misslyckandet med kriget mot terrorismen är inte bara ett moraliskt misslyckande. Det är ett strategiskt misslyckande. Vi vägrade att ställa den uppenbara frågan. Varför kände många utanför våra gränser så mycket fientlighet mot oss att de var villiga att döda sig själva och tusentals av våra medborgare?

De av oss som vågade ställa dessa frågor för tjugofem år sedan förtalades som terroristanhängare och tystades.

Det enda sättet att besegra terrorism är att isolera dem som utför terrordåd inom sina egna samhällen. Det är att bygga nätverk av förståelse och solidaritet. Vi gjorde tvärtom. Vi blev de terrorister vi påstod att vi försökte besegra. Vi gjorde vad Bin Laden ville att vi skulle göra. Vi besegrade oss själva.

Trump leder den sista akten.

The Chris Hedges Report är en läsarstödd publikation. För att få nya inlägg och stödja mitt arbete, överväg att bli en gratis eller betald prenumerant.