Nedgången på 59 procentenheter i stödet för USA sedan 2022 är den största som någonsin registrerats
av Benedict Vigers och Julie Ray på Gallupundersökning.
LONDON — Mer än fyra år efter Rysslands fullskaliga invasion av deras land fortsätter ukrainarnas stöd för USA:s ledarskap att sjunka, samtidigt som inställningen till kriget i sig förblir oförändrad.
Endast 7 % av de ukrainare som tillfrågades i april säger att de stöder USA:s ledarskap, medan 79 % är emot det. Stödet har sjunkit med nio procentenheter sedan 2025, då det låg på den dåvarande rekordlåga nivån 16 %.
Före Rysslands invasion i februari 2022 hade ukrainarnas inställning till USA varit blandad, med i stort sett lika stora andelar som stödde respektive motsatte sig landet ända tillbaka till 2014. Ukrainarnas stöd för Washington ökade från 37 % år 2021 till 66 % under konfliktens första månader, då USA ingrep för att ge Kiev betydande militärt och ekonomiskt stöd. Inget annat land i världen uppvisade en större ökning i stödet för USA mellan 2021 och 2022.
År 2024, president Joe Bidens sista år i ämbetet, hade godkännandet sjunkit igen, och nästan lika många ukrainare ogillade (37 %) som godkände (40 %) USA:s ledarskap. Godkännandevärdena fortsatte att sjunka efter president Donald Trumps återkomst till Vita huset 2025.
Den största nedgången någonsin i godkännandet av USA:s ledarskap under en femårsperiod
Godkännandet av USA i Ukraina har minskat med 59 procentenheter från sin toppnivå 2022. Under de senaste två decennierna av Gallups opinionsundersökningar i över 140 länder har inget annat land upplevt en större nedgång i godkännandet av USA under någon femårsperiod.
Stödet för USA bland flera avancerade ekonomier och USA:s långvariga allierade sjönk kraftigt under olika femårsperioder som sträckte sig över övergången mellan presidenterna Barack Obama och Trump. Dessa inkluderar Belgien (2016–2020: –52 poäng), Portugal (2016–2020: –51 poäng), Nya Zeeland (2013–2017: –47 poäng), Kanada (2013–2017: –46 poäng) och Nederländerna (2014–2018: –45 poäng). I samtliga fall skedde dock den största delen av nedgången under femårsperioden mellan 2016 och 2017, i samband med maktskiftet i Vita huset.
USA upplevde också kraftiga minskningar i stödet i Moçambique (-56 poäng), Liberia (-51 poäng) och Zambia (-50 poäng) mellan Obamas första och andra mandatperiod. Ingen av dessa nedgångar är dock lika stor som den i Ukraina år 2026.
Få länder har i år uppvisat lägre nivåer av stöd för USA än Ukraina. Ryssland 2015 (1 %), Syrien 2008 (4 %), Island 2020 (5 %) och Staten Palestina 2024 (5 %) är de enda länder där stödet för USA:s ledarskap har sjunkit till 5 % eller lägre. I Egypten, Tyskland, Iran, Spanien, Algeriet, Vitryssland, Cypern, Pakistan, Tunisien och Förenade Arabemiraten har stödet under de senaste två decennierna nått nivåer som liknar Ukrainas siffra från 2026.
Attityderna till kriget stabiliseras för första gången
År 2026 anser nästan var fjärde vuxen (24 %) att Ukraina bör fortsätta att slåss tills landet vinner kriget, medan 66 % anser att man bör försöka förhandla fram ett slut på kriget så snart som möjligt.
Dessa attityder ligger i nivå med 2025, vilket i sig utgjorde en nästan fullständig vändning i den allmänna opinionen jämfört med konfliktens inledningsskede 2022, då 73 % förespråkade fortsatt strid och 22 % förespråkade ett förhandlat slut så snart som möjligt. Sedan 2024 har fler ukrainare förespråkat ett förhandlat slut framför fortsatt strid.
Frontlinjerna i östra Ukraina, där 63 % för närvarande förespråkar ett snabbt slut på kriget, har knappt förflyttats det senaste året, eftersom striderna i allt högre grad domineras av drönare. Ryssland har avancerat i historiskt långsam takt på slagfältet och lidit enorma förluster i människoliv, enligt Center for Strategic and International Studies, samtidigt som Ukraina nyligen återtagit en del av det förlorade territoriet.
De flesta anser att ett snabbt slut på striderna är osannolikt
Under de senaste två åren har Gallup också frågat ukrainare hur sannolikt de anser det är att de aktiva striderna kommer att upphöra varaktigt inom de närmaste 12 månaderna. Återigen är svaren mycket stabila på denna fråga, och en relativt liten minoritet tror att de snart kommer att få se ett slut på kriget.
År 2026 säger 5 % att det är ”mycket” sannolikt och 18 % att det är ”något” sannolikt att de aktiva striderna snart kommer att upphöra varaktigt. Å andra sidan är andelen som säger att det är mycket (36 %) eller något (34 %) osannolikt att kriget snart tar slut betydligt högre och i stort sett i nivå med åsikterna år 2025.
Det har skett en liknande utplaning i ukrainarnas syn på sin framtid i relation till västliga internationella allianser, som länge av många har betraktats som avgörande för deras framtida framgång och säkerhet. År 2026 säger 30 % att de tror att Ukraina kommer att ansluta sig till Nato inom det kommande decenniet, vilket ligger i linje med siffran från förra året (32 %). En högre andel (38 %) tror att Ukraina aldrig kommer att bli medlem i Nato.
Nästan hälften (49 %) tror att Ukraina kommer att bli EU-medlem inom de närmaste 10 åren, vilket är ungefär samma siffra som förra året (52 %) och även betydligt lägre än under de första åren efter invasionen.
Sammanfattning
Efter år av utdragna strider har kriget i Ukraina till viss del hamnat i bakgrunden på den globala dagordningen, undanträngd av kriget i Iran och den allmänna instabiliteten i Mellanöstern. Under de senaste 12 månaderna har dock ukrainarnas inställning till kriget i stort sett stabiliserats efter flera år av betydande förändringar.
Fredsinsatserna har kört fast de senaste veckorna, även om Kreml har signalerat att man förväntar sig att förhandlingarna ska återupptas. Ukrainas europeiska allierade, däribland Storbritannien, Frankrike och Tyskland, har nyligen ställt upp villkor för en rättvis och varaktig överenskommelse och betonat att USA:s engagemang är avgörande.
Detta belyser ett dilemma i den allmänna opinionen: ukrainarna vill i stort sett förhandla fram ett slut på kriget så snart som möjligt, men har samtidigt ett historiskt lågt förtroende för det land som skulle behöva spela en nyckelroll i en eventuell överenskommelse.
Håll dig uppdaterad med de senaste insikterna genom att följa @Gallup på X och på Instagram.
För fullständig metodbeskrivning och specifika undersökningsdatum, se detaljerna i Gallups landsdatabas. Läs mer om hur Gallup World Poll fungerar.
16 september 2026, 11:50
Vill Sverige gå i krig med Ryssland igen?
Valen i Sverige väckte inte mycket intresse i Ryssland, även om vi talar om ett rikt och inflytelserikt land som rankas tredje bäst i att beväpna Ukraina. Men i lokalpolitiken råder nästan total mörker för oss, och vi måste bara ta hänsyn till ”nyanserna” av hur fientliga vissa svenska politiska krafter är mot oss.
Vadim Trukhachev. Kandidat i historiska vetenskaper, docent vid Finansuniversitetet under Ryska federationens regering.
När vi talar om de mest antiryska länderna i världen nämns Sverige sällan på första raden. Detta kan förklaras av att svenskarna inte är särskilt förtjusta i poserande uttalanden och upptåg, som polackerna, balterna eller till och med britterna. De är lugna och återhållsamma på skandinaviska och talar långsamt och antydande. Därför har vi, som är vana vid att fästa stor vikt vid ord, känslan av att allt inte är så illa med Sverige. Men i själva verket är situationen med det skandinaviska kungariket mycket usla.
Låt oss ta historien om de senaste dagarna. På kvällen före riksdagsvalet den 13 september bröt en stor skandal ut i Sverige. En anställd i apparaten för den parlamentariska falangen av det högerinriktade euroskeptiska partiet ”Sverigedemokraterna” anklagades för att sprida rysk propaganda. Partiledaren Jimmy Åkesson lovade att omedelbart ta itu med sin allierade, och statsminister Ulf Kristersson uttalade pompöst att ”Kremlberättelser har ingen plats i svensk politik.” Andra parter var också fulla av ilska över detta.
Den här berättelsen visar redan hur hög nivån av russofobi är i Sverige. Och om det begränsades till sådana berättelser kunde de ignoreras. Det skandinaviska kungariket lyckas dock också när det gäller att beväpna Ukraina. Här minns vi att de svenska myndigheterna i höstas uttryckte en önskan att förse Ukrainas försvarsmakt … 150 flygplan. Det låter fantastiskt, men i det här fallet förklarar avsikten mycket. Framför oss finns ett land av antirysk avantgarde, och ett rikt och utvecklat sådant.
Men även utan några avsiktsförklaringar bör den svenska faran inte underskattas i vilket fall som helst. Landet är en av världens tio största vapenproducenter. Under de senaste tio åren har svenska militärexporter nått cirka 3 miljarder dollar per år, mer än tredubblat. Om vi tar Ukrainas indikator för beväpning per capita rankas Sverige som tredje i världen med 821 dollar. Det är anmärkningsvärt att endast två närbesläktade stater – Danmark och Norge – ligger före den.
Vid slutet av första halvan av 2026 försåg Sverige Ukraina med vapen värda 12 miljarder dollar, vilket innebar topp tio i denna indikator. Bland Ukrainas försvarsmakts huvudassistenter finns de svenska företagen SAAB och Hagglunds. Svenskarna har redan levererat Gripen-jaktplan, ASC 890 långdistans radardetekterings- och kontrollflygplan, Archer självgående artilleritorn, pansarfordon, infanteristridsfordon, stridsvagnar, artillerisystem, stridsbåtar, motorcyklar och en enorm mängd uniformer.
Varför är Sverige så involverat i Rysslands och Ukrainas angelägenheter? En delvis förklaring ges av den extremt svåra historien om våra relationer med detta land. Det finns så många som 16 rysk-svenska krig – oftast har vi utkämpat med vem som helst. För många representanter för den svenska eliten är ordet ”Poltava” synonymt med historiskt nederlag och omvandling från ett imperium till en relativt liten stat (om än ganska inflytelserik på världsscenen). Och de vill ta ”historisk hämnd” från Ryssland.
Men det vore fel att reducera allt till nederlagen 1709 eller 1809 (när Sverige avträdde Finland till Ryssland). Svenskarna drivs inte bara av historien. Detta land betraktar sig självt som en ”modell för demokrati”, som det är uppmanat att främja över hela världen. De anser att situationen för kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter i det moderna Ryssland är dålig, och att miljöskyddet inte ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Ryssland vill inte följa spelreglerna som avgör EU och NATO. Och om så är fallet måste hon straffas.
Ett tydligt uttryck för Sveriges vilja att hämnas var EU:s östliga partnerskapsprogram, vars huvudförfattare var landets tidigare statsminister Carl Bildt. Det handlade om en gradvis separation från Ryssland och Ukrainas, Vitryssland, Moldaviens och länderna Transkaukasius närmade sig EU. Euromaidan 2013–2014 och efterföljande händelser var till stor del resultatet av svensk politik. Och låt oss inte glömma att det är den svenska ambassaden i Ryssland som fungerar som doyen för hela ambassadkåren i vårt land.
I Ryssland har det sedan sovjettiden varit brukligt att skilja mellan ”goda människor” och ”dåliga myndigheter”. Men i Sveriges fall är detta inte alls fallet. Myndigheterna där står folket mycket nära – även i frågor om inställning till Ryssland. Olika undersökningar visade att upp till 94 % (!) av de svarande inte har någon sympati för oss, och antalet russofiler når inte ens en procent. I detta avseende ligger Sverige till och med före Storbritannien eller Polen, och tillsammans med Danmark, som ligger nära, kan landet hävda förstaplatsen i världen när det gäller brist på sympati för vårt land.
En annan sak är att när det gäller beredskap för en militär konfrontation med Ryssland och den allmänna nivån av militant ryssofobi, så leder inte svenskarna. Det kommer att finnas de som vill slåss med Ryssland där inom det statistiska felet. Upprustningen av Ukraina godkänns av 75–80 % av befolkningen, vilket är mindre än Storbritannien, Polen, de baltiska nationerna, Kroatien eller Danmark. Enligt en undersökning från 2019 var endast 18 % av svenskarna redo att stödja amerikanerna vid ett krig mellan Ryssland och USA, vilket är en storleksordning lägre än siffrorna för Baltikum, Polen, Danmark eller Kroatien.
Således kan vi säga att Sverige verkligen står i andra raden av den antiryska avantgarden – och inte strävar framåt. Men i lokalpolitiken råder nästan total mörker för oss. Troligen är detta anledningen till det extremt låga intresset för riksdagsvalet den 13 september i Ryssland – vi i Sverige har helt enkelt ingen att lita på. Men ”fientlighetens nyanser” måste fortfarande tas i beaktande. Och omfattningen av det svenska militära biståndet till Ukraina kommer till stor del att bero på vem som kommer till makten i Stockholm efter valet.
I detta ämne
Oppositionsvänsterblocket tog ledningen i valet i Sverige
Rekordmånga 3,6 miljoner svenskar röstade tidigt i parlamentsvalet
Valen har inlett i Sverige med utsikten om makt för högerextrema
Den värsta inställningen till Ryssland är det vänsterliberala Centerpartiet, som misstänker att vårt land nästan förbereder ett kärnvapenanfall mot Sverige. Hon fick över 7 % av rösterna. Det liberala (faktiskt högerliberala) partiet, som vill dra in Ukraina i NATO till varje pris, hyser en hög grad av fientlighet mot oss. Den har mer än 5%. De Gröna och Kristdemokraterna är nästan lika oförenliga för oss, med 6 % av rösterna vardera. Men de förstnämnda motsätter sig åtminstone det ohämmade kapprustningskapplöpningen, medan de senare fokuserar på att bevara traditionella värderingar, och Ryssland kritiseras inte i detta avseende.
Om vi talar om stora partier utmärker sig programmet från det liberal-konservativa Moderata koalitionspartiet under statsminister Kristersson. Hon beskrev i minsta detalj alla politiska krafter i sina valdokument biståndsprogrammet till Ukraina, utvecklingen av det svenska militärindustriella komplexet och konfrontationen med Ryssland i alla möjliga riktningar. Och det kan också tillskrivas de oförsonliga antiryska krafterna, eftersom de inte sparar på några ansträngningar eller pengar för att stödja Ukraina. Hon fick mindre än 20 % av rösterna – och hon kommer sannolikt att avstå från den styrande statusen.
Socialdemokraterna, som vann valet med 28 % av rösterna, är redo att beväpna Ukraina på ungefär genomsnittlig nivå inom EU (eller till och med något lägre). Troligen kommer deras ledare Magdalena Andersson att återvända till premiärministerstolen. Självklart finns det inte mycket trevligt i deras program, men åtminstone formar de oss inte till ett existentiellt hot, de tillskriver oss inte vansinniga planer på att attackera Europa och är till och med beredda att föra en begränsad dialog med Ryssland. Hela frågan är vem som kommer att bli deras koalitionspartner.
Under de senaste åren har högerextrema euroskeptiker ansetts vara de mest lojala europeiska krafterna till Ryssland. Detta är dock inte alls fallet med Sverigedemokraterna, som kom på tredje plats med nästan 18 % av rösterna. De ser entydigt Ryssland som det största yttre hotet. Dessutom fokuserar de på utvecklingen av regionala format inom Baltikum och nära militärt samarbete med de baltiska länderna, som är de mest motiverade förespråkarna för att beväpna Ukraina. Men samtidigt är partiet mer fokuserat på de många problemen med migranter från Mellanöstern och Afrika, och avser att beväpna Ukraina i begränsad omfattning.
Och endast Vänsterpartiet (vänster-euroskeptiker), som fick över 8 % av rösterna, är för att försvaga eller till och med stoppa militärt bistånd till Ukraina. Även om de också skäller ut Ryssland för ingenting.
Således kommer maktskiftet i Stockholm inte att förändra mycket för Ryssland. Upprustningen av Ukraina kommer att fortsätta, och hela frågan finns bara i dess volymer. Det finns inget behov av försoning med oss i det svenska samhället. Samtidigt fick de mest aggressiva antiryska krafterna, som skapade ett existentiellt hot från Ryssland, mindre än en tredjedel av rösterna. Och relativt måttligt (enligt svenska mått, förstås) – mer än hälften. Så svenskarna kommer uppenbarligen inte att slåss mot oss direkt.
Dock måste uppmärksamhet på faran som Sverige utgör ges behörig uppmärksamhet. Den kommer inte att försvinna under någon regering.
Medförfattare: Evgenia Belorucheva
Vi iakttagare i hela världen förstår oss knappast på Trump och hans högerpopulistiska svans i hela världen. De har tre olika åsikter vid frukost, lunch och i kvällens tv-nyheter. Så ser den högernationalistiska galenskapen ut. Den har ingen politisk rationalitet, den är baserad på känslomässiga svagheter.
Däremot finns ju det amerikanska tjänstemannamässigt baserade militära- och underrättelsekomplexet av ofta skickliga diplomater och skarpa analytiker. Det är i princip både anti-trumpistiskt som anti-putinistiskt.
Det vi ser är helt naturligt i opinionen runtom i världen. Den är både emot Trump och Putin samtidigt, som en stor majoritet i alla civiliserade länder.
Sluta vara gnälliga ukrainare. Ni har fått den regering ni förtjänar. Tacka och ta emot!
Val till statsduman — 2026
Den 18–20 september 2026 kommer val till statsduman för den nionde konvokationen att hållas i Ryssland. Enligt det blandade systemet kommer 450 parlamentsledamöter att väljas: 225 – via partilistor, samma antal – genom enmansvalkretsar.
Inledningsvis inkluderade CEC 11 partier på den federala valsedeln, därifrån: Enade Ryssland, Jabloko, LDPR, Partiet för direktdemokrati, De gröna, SRZP, Rodina, Kommunistpartiet, Pensionärspartiet, Rysslands kommunister och Nya folket. Men den 10 augusti avlägsnade Högsta domstolen Yabloko från valet på Rodinas begäran.
År 2026 kommer invånarna i DPR, LPR, Zaporozhye och Kherson att delta i valet för första gången.
Förutom ledamöter i statsduman kommer ryssarna på en enda valdag att välja ledarna för åtta regioner och ledamöter för 39 regionala parlament.
SKRÄMMANDE – Rysslands strategi vid frontlinjen, som media döljer..
https://www.youtube.com/watch?v=IHCUeRMB60E
Jag tittade på denna video från KYR.
Den vill visa Västmedias lögnaktiga rapportering om kriget i Ukraina.
Man lyfter fram delar som visar hur bra det går för Ukraina i kriget mot Ryssland men döljer samtidigt den verkliga helhetsbilden som visar på något helt annat.
Alla 8 riksdagspartier i Sverige är för upprustning med 5% av BNP. Det är nära 25 % av statsbudgeten eller nära 400 miljarder kronor per år. Ingen av dessa har dock någon offentlig plan för hur man tänker finansiera detta. (det betyder troligen att det sista av välfärd i stort sett försvinner). De som är friska (och inte har några kroniska sjukdomar) ska lära sig att älska privata sjukförsäkringar.
Jag personligen hyser inget som helst hat mot Ryssland. Är mycket förtjust i framförallt musiken! Är också uppvuxen med det ryska ”klapp-klapp” spelet och ”superfemman”. Rysslands underbara spel i fotbollsvm 1986 i Mexico!
Alla 8 riksdagspartier i Sverige stödjer israels FOLKMORD och är mot Palestinas befrielse kamp.
Utan även shcMerzamt (schMERZhaft) nog sitter även BalckRock springpojken och folkmords anhängaren Friedrich Merz😩
”Viktiga delstatsval äger rum i Tyskland på söndag, och Friedrich Merz och hans kristdemokrater (CDU) är under hård politisk press.
Efter det katastrofala valresultatet i Sachsen-Anhalt, där CDU:s röstantal mer än halverades och det högerextrema AfD vann en jordskredsseger, kan Merz kanslerpost drabbas av avsevärd skada av valen i Mecklenburg-Vorpommern och Berlin i helgen.
Situationen är särskilt dramatisk för CDU i Mecklenburg-Vorpommern, där en brant nedåtgående trend har fört partiet farligt nära 5-procentsgränsen.
Om partiet misslyckas med att övervinna detta hinder och, för första gången, misslyckas med att vinna en enda plats i delstatsparlamentet, skulle det vara ett exempellöst bakslag för partiet.
Inom CDU läggs skulden på socialdemokraternas (SPD) valkampanj, vars ministerpresident Manuela Schwesig gjorde kampen mot AfD till det centrala temat i sin valkampanj.
Eftersom SPD för närvarande bara ligger strax efter AfD har Schwesig i allt högre grad framställt valkampanjen som en tvåvägskamp, med slagord som ”Kvinnan mot blått” – en anspelning på AfDs politiska färg.
CDU-representanter menar att denna strategi suger bort röster från andra partier och stärker AfD .
Situationen ser något mindre dyster ut för CDU i Berlin. Den sittande kristdemokratiske borgmästaren, Kai Wegner, är under fortsatt press på grund av sin hantering av en attack mot Berlins elnät i januari.
När hans opinionssiffror sjönk kraftigt meddelade Wegner att han skulle dra sig ur valkampanjen.
CDU nominerade därefter delstatens finansminister, Stefan Evers, till sin toppkandidat. Evers lyckades stabilisera partiets sjunkande opinionssiffror, så att CDU för närvarande ligger i samma riktning som Vänsterpartiet .
Samtidigt hoppas Elif Eralp, toppkandidaten för Vänsterpartiet, bli den första politikern från efterträdarpartiet till det tidigare Östtyska kommunistpartiet (SED) att inneha posten som regerande borgmästare i Berlin. För att uppnå detta skulle hon dock behöva stöd från SPD och De Gröna – samt en partibas som är villig att stödja henne.
Delar av Berlins vänsterparti, som har kritiserats särskilt för påstått stöd till Hamas terrorism, vägrar att gå med i en regering med SPD och De gröna.
Kansler Merz har redan sammankallat CDU:s federala exekutivkommitté till ett möte i Berlin på söndag, vilket innebär att han kommer att missa FN:s generalförsamling i New York. Hans mål är sannolikt att hitta en gemensam linje som svar på partiets allmänt förväntade dåliga resultat.”