Planen för att stoppa AfD

Ulrich Siegmund är AfD:s främsta kandidat i Sachsen-Anhalt.

Denna artikel av Thomas Fazi publicerades först på UnHerd senare på steigan.no

Brandväggen må falla sönder, men etablissemanget verkar fast beslutet att lägga grunden för något mycket mer ogenomträngligt.

Det kommande valet i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt, på söndag, är på väg att orsaka en av de största politiska jordbävningarna i tysk historia på senare tid, och chockvågorna kommer att höras över hela Europa.

AfD leder för närvarande opinionsmätningarna med god marginal och är faktiskt på god väg att säkra en absolut majoritet av platserna. Detta skulle vara en historisk triumf för AfD och markera den definitiva kollapsen av den ”brandmur” som har rests runt partiet de senaste åren. Det skulle inte bara vara första gången partiet tar makten i en delstat, utan det skulle inte behöva dela den makten med någon annan – en bedrift som hittills bara har uppnåtts av de två största etablissemangspartierna, CDU/CSU och SPD. Dessutom, om AfD skulle ta kontroll över en delstat, skulle det oundvikligen behöva räknas med även på nationell nivå – precis vad den anti-AfD-brandväggen var utformad för att till varje pris förhindra.

Inte konstigt att det tyska politiska etablissemanget är i panik och redan försöker brainstorma hur man kan stoppa AfD från att regera om de skulle vinna – de studerar en arsenal av extraordinära åtgärder som i praktiken är utformade för att förhindra en eventuell AfD-delstatsregering från att utöva sitt mandat.

Som Politico nyligen rapporterade innebär det första scenariot att representanter från Sachsen-Anhalt utesluts från möten om känsliga frågor. Utöver den sammankomst av delstatsministrar som AfD-kandidaten förväntas leda i ett år, samordnar Tysklands delstater regelbundet genom ett nätverk av ministerkonferenser. Bland de viktigaste är inrikesministerkonferensen, där några av landets mest angelägna säkerhets- och underrättelsefrågor diskuteras.

Som flera ministrar bekräftat för Politico skulle ett alternativ vara att fortsätta hålla de regelbundna mötena för inrikesministrar men också organisera separata sammankomster för särskilt känsliga frågor, från vilka representanten från Sachsen-Anhalt skulle uteslutas. Enligt en emeritusprofessor i konstitutionell rätt är idén ”fullt tänkbar”, även om han medgav att den skulle kunna ifrågasättas av de federala domstolarna.

Ett annat scenario skulle innebära att man reser en ”mur” inom delade informationssystem. Argumentet är att AfD, med tanke på sin påstådda ”närhet” till Ryssland, inte kan anförtros känsliga dokument.

Tanken att AfD skulle fungera som en kanal för sekretessbelagd information till Moskva är ganska löjlig – om inte annat för att det skulle vara politiskt självmord. ”Vi pratar med alla, oavsett om det är väst eller öst”, sade en talesperson för AfD-avdelningen i Sachsen-Anhalt. ”Det betyder inte att vi kommer att lämna ut filer. Alla som påstår något sådant pratar strunt. Om och när vi får tillgång till sådan information förstår vi vårt ansvar som regeringsparti.”

Ändå sade en socialdemokratisk politiker till tidningen att AfD borde hållas borta från all underrättelseinformation om högerextremism och spionage. Med andra ord skulle en vald regering medvetet hållas i okunskap om dokument som är avgörande för den nationella säkerheten, vilket i praktiken skulle göra den oförmögen att regera. Återigen, hävdas det, skulle detta vara ”juridiskt möjligt”.

Ett tredje scenario, det hittills mest slående, skulle innebära att den AfD-ledda staten svälts ut ekonomiskt. Sachsen-Anhalt får nästan 3 miljarder euro per år i federal budgetutjämning, motsvarande en femtedel av sin budget. Hotet är att minska eller dra in dessa medel för att ”göra livet svårare” för en potentiell AfD-regering, ”eller för att tvinga partiet att bete sig på sätt som det politiska etablissemanget finner acceptabla.” Baden-Württembergs finansminister påpekar att systemet är förankrat i konstitutionen, som om en enda konstitutionell bestämmelse skulle kunna dölja det politiska motivet bakom att kväva en upprorisk region ekonomiskt.

Ett sista scenario som övervägs är det så kallade ”kärnvapenalternativet”: Bundeszwang, eller federalt tvång. Enligt artikel 37 i Tysklands konstitution kan den federala regeringen, med samtycke från Bundesrat, kammaren som representerar delstaterna, vidta ”nödvändiga åtgärder” för att tvinga en delstat att uppfylla sina rättsliga skyldigheter. Med andra ord skulle Berlin kunna tvinga en delstatsregering att följa federal lag, en åtgärd som aldrig har använts i Förbundsrepublikens historia, inte ens en gång sedan 1949.

Bilden som framträder är omisskännlig: Samma tyska etablissemang som stadigt föreläser för andra länder om demokrati och rättsstatsprincipen visar att demokrati bara tolereras så länge den ger resultat som anses acceptabla. När demokratiska processer producerar en ovälkommen regering, eller riskerar att göra det, söker man sätt att kringgå den, undergräva den eller neutralisera den – allt förstås i namn av att ”försvara demokratin”.

Faktum är att det har blivit allt vanligare i Tyskland de senaste åren att etablerade partier och medier använder termen ”Unsere Demokratie” – vår demokrati. betydelsen är tydlig: Endast de som innehar ”rätt” positioner sitter inom demokratins perimeter, de utanför är inte motståndare inom systemet, utan hot mot det.

På så sätt kan vanliga politiska meningsskiljaktigheter om migration, energi, EU-politik eller kriget i Ukraina omklassificeras som attacker mot själva den konstitutionella ordningen, och de vanliga medlen – debatter, val – kan ge vika för exceptionella.

I detta avseende har det tyska etablissemanget en formidabel allierad: själva konstitutionen. Tysklands efterkrigsordning bygger på doktrinen om ”militant demokrati”: idén, hämtad direkt från Weimarrepublikens fall, att en demokrati legitimt kan vägra att tolerera dem som skulle använda demokratiska medel för att avskaffa den. Det finns en grundläggande logik i konceptet, men det är uppenbart att den nu tänjs till sin spets.

Man kan hålla med eller inte hålla med om partiets mest radikala politiska ståndpunkt, nämligen återinvandring – vilket AfD själva definierar som rättsliga åtgärder för att återmigrera utlänningar som redan är föremål för utvisningsbeslut – men det är en politisk ståndpunkt, inte ett program för att avskaffa demokratin eller den konstitutionella ordningen.

Till och med kritiker av partiet har sagt detsamma: I en artikel på Verfassungsblog noterade en tysk konstitutionsforskare att argumenten mot AfD till stor del vilar på deras framställning av den tyska demokratin som dysfunktionell, och att grundläggande kritik av systemet är just det som skiljer demokrati från diktatur. Ändå är doktrinen om militant demokrati inte längre den enda som åberopas mot AfD. Den används för att rättfärdiga att föra krig mot partiet med alla nödvändiga medel, inklusive utomrättsliga medel.

I maj 2025 klassificerade den inhemska underrättelsetjänsten formellt AfD – redan landets största oppositionsparti, på första eller andra plats i nationella opinionsundersökningar – som en ”bekräftad högerextrem” organisation, baserat på en 1 100 sidor lång rapport som inte offentliggjordes och tillkännagavs av den avgående inrikesministern dagar innan han lämnade sin post. Beteckningen – som skulle ha öppnat upp för utökade övervakningsbefogenheter och gett näring åt växande krav på ett formellt förbudsförfarande – överlevde inte den juridiska granskningen. I februari 2026 hindrade Kölns förvaltningsdomstol myndigheten från att ansöka eller publicera den, då de fann att villkoren inte var uppfyllda.

Men lärdomen av episoden går djupare än resultatet: Det krävdes en domstol för att stoppa statens säkerhetsapparats försök att stämpla det största oppositionspartiet som en fiende till konstitutionen. Inte heller avslutade det rättsliga bakslaget kampanjen: sommaren 2026 hade ett 1 500 sidor långt juridiskt yttrande från en icke-statlig organisation dragit slutsatsen att en förbudsansökan sannolikt skulle lyckas, och mer än 1 000 advokater, domare och åklagare hade undertecknat ett öppet brev där de krävde förbudsförfaranden. Att förbudet mot Tysklands största oppositionsparti kunde övervägas på allvar, till regelbundna applåder från kommentatorer allierade med Bryssel, berättar sin egen historia.

De nuvarande geopolitiska spänningarna ger det politiska etablissemanget ett nytt verktyg i händerna på det politiska etablissemanget, i Tyskland och på andra håll: Så länge Ryssland kan framställas som ett osynligt men ständigt närvarande hot, kan alla som motsätter sig status quo lätt delegitimeras som en ”Kremlinallierad intern fiende” – ett direkt hot mot den nationella säkerheten.

Det har nu blivit vanlig praxis i hela Europa att skylla rysk inblandning för praktiskt taget alla ovälkomna valresultat – inklusive den senaste isländska EU-folkomröstningen – även i avsaknad av bevis.

Faktum är att ett antal journalister och analytiker, flera av dem tyska, redan har sanktionerats för att ”sprida pro-rysk propaganda”.

Inte konstigt att det tyska etablissemanget verkar så angeläget att eskalera spänningarna med Ryssland. Detta tjänar inte bara EU:s och NATO:s geopolitiska intressen i Ukraina – där Tyskland nu leder vägen – utan tjänar också etablissemangets inhemska mål att slå ner på oppositionen. Som redan nämnts anklagas AfD regelbundet för att vara ett verktyg för ryska intressen, även om detta till stor del vilar på partiets programmatiska ståndpunkter: motstånd mot sanktioner, motstånd mot vapen till Ukraina, uppmaningar att återöppna Nord Stream och dialog med Moskva – allt detta skulle man kunna argumentera för i första hand skulle tjäna Tysklands intressen.

Mot bakgrund av detta kan den tyska regeringens påståenden om att Ryssland ligger bakom den misslyckade drönarattacken mot Leipzig/Halle flygplats vara – för vilket de hittills inte har lagt fram några konkreta bevis – ses också som ett sätt att sätta ännu mer press på AfD.

Tidpunkten för tillkännagivandet är anmärkningsvärd: fyra veckor efter den påstådda attacken, men bara några dagar före valet i Sachsen-Anhalt. För övrigt ligger Leipzig/Halle flygplats precis på gränsen mellan Sachsen och Sachsen-Anhalt, och Halle är Sachsen-Anhalts största stad.

Slutligen kan det tyska etablissemanget räkna med en annan formidabel allierad: Bryssel självt. Under de senaste åren har EU gradvis utvecklat en strategi för valinflytande: ett tätt ekosystem av reglerande, ekonomiska, rättsliga och informationsmässiga instrument som kan forma valförhållanden och resultat, vilket nu är institutionaliserat genom verktyg som Digital Services Act (DSA) och Democracy Shield, som syftar till permanent övervakning av valprocesser i alla medlemsstater – kontinuerlig överstatlig övervakning av nationella val, utan grund i fördragen. Dessa är verktyg som kan – och används – regelbundet för att stötta etablissemangsallierade partier, oavsett om de är vid makten eller i opposition. Även om dessa verktyg är mindre användbara i delstatsval, kan man vara säker på att de kommer att användas frikostigt i nästa års federala val.

En sak är klar: Tysklands eliter kämpar för att befästa sin makt inför kollapsande legitimitet och folklig enighet. Stödet för förbundskansler Friedrich Merz har sjunkit till historiskt låga nivåer, med hans personliga förtroendesiffra nu nere på 14 % – det lägsta som någonsin registrerats för någon sittande förbundskansler.

Detta är knappast förvånande: Hans kabinett presiderar över den djupaste industriella nedgången i Förbundsrepublikens historia, en som drabbar delstater som Sachsen-Anhalt hårdast, vars arbetsgivare inom kemi och fordonsindustrin pressas av höga energipriser.

Samtidigt rullar Merz kabinett tillbaka välfärdsstaten (genom att skrota förtidspensionering vid 63 år för långtidsanställda) och främjar en mycket farlig – och mycket impopulär, särskilt i Östtyskland – eskalering mot Ryssland, samtidigt som yttrandefriheten undertrycks genom övervakning, hot och till och med åtal.

Det är i slutändan detta som driver stödet för AfD: inte en förnyad smak för ”fascism” utan en djupt rotad fientlighet mot etablissemanget. Detta gäller särskilt i Östtyskland, eller det tidigare DDR, där en långvarig ekonomisk och kulturell klyfta mellan öst och väst har konsoliderats till en skarp politisk polarisering, där AfD utnyttjar den växande ”anti-västliga” känslan – ”västlig” betyder här det tidigare Västtyskland lika mycket som väst i stort.

Det som står på spel i Sachsen-Anhalt den 6 september är därför egentligen inte regeringen i en liten öststat med två miljoner invånare.

Det handlar om huruvida det tyska etablissemanget fortfarande tror att det kan besegra sina motståndare vid valurnorna, eller om det i tysthet har dragit slutsatsen att det inte kan, och därför måste vinna på andra sätt. Varje åtgärd som nu ingår i krigsspelet i Berlin är ett erkännande av den andra möjligheten. Och var och en av dem, om de sätts in, skulle ge AfD precis det argument som de har framfört i ett decennium: att Tyskland styrs av en kast som ser väljarna som ett problem som måste hanteras, och som är villig att trampa på den mest elementära principen i ”sin” mycket hyllade liberala demokrati – att den som vinner ett val måste kunna regera – snarare än att förlora kontrollen. Brandväggen må vara på väg att falla sönder, men etablissemanget verkar fast beslutet att lägga grunden för något mycket mer ogenomträngligt.

AfD:s kandidat i Sachsen-Anhalt är Ulrich Siegmund.

Senaste opinionssiffrorna: