Korruptionsskandalerna avlöser varandra.
Red.: Denna artikel från steigan.no beskriver läget 20 augusti.
Den tidigare försvarsministern Mykhailo Fedorov befinner sig i en öppen konflikt med president Volodymyr Zelenskij, och NABU (Ukrainas nationella antikorruptionsbyrå) är inblandat i parallella korruptionsutredningar.
I går kväll gav sig försvarsministern Mykhailo Fedorov, som avskedades i juli, in i kampen om nyval i Ukraina. Han släppte ett videomeddelande om behovet av val i Ukraina bara några timmar innan Zelenskij skickade kandidaten till en ny försvarsminister, Yevhen Hmara, till parlamentet.
Meddelandet var noggrant formulerat, troligen under juridisk granskning. ”Demokratin får inte hållas som gisslan av Ryssland; vi måste hitta en juridisk, säker och realistisk mekanism”. Inga datum, inget om huruvida han själv skulle ställa upp som kandidat.
Opinionsundersökningar i Ukraina visar att Zelenskij skulle förlora i en andra valomgång mot både Fedorov, Zalusjnij och Budanov.
Presidenten erbjuds att själv utlysa valen, att själv delta i dem och att själv dra sig ur dem. Detta skulle följas av en utredning av hans ”familj” av NABU och SAP (Ukrainas nationella antikorruptionsbyrå och det specialiserade antikorruptionsprojektkontoret).
Bakgrunden till konflikten
Mykhailo Fedorov (35 år) var en nära allierad till Zelenskij redan under valkampanjen 2019 och tidigare digitaliseringsminister. Han utnämndes till försvarsminister omkring januari 2026 och blev känd för att driva på teknisk modernisering (särskilt drönarkrigföring), öppenhet i upphandlingar och reformer för att minska byråkrati och korruption inom försvarssektorn. Han var populär bland många ukrainare för detta. New York Times.
I mitten av juli 2026 avsatte Zelenskij honom efter endast cirka sex månader på posten, som en del av en regeringsombildning. Den officiella motiveringen från Zelenskij var en ohållbar konflikt mellan Fedorov och den dåvarande försvarschefen, general Oleksandr Syrskyi: De var oense om strategin (Fedorov prioriterade starkt drönare och asymmetrisk krigföring, medan Syrskyi i högre grad insisterade på traditionellt artilleri och ammunition i skyttegravskriget), mobilisering och organisering av försvaret. Zelenskyj sa att han var trött på att behöva medla.
Fedorov och många kritiker hävdade att den verkliga orsaken var hans försök att rensa upp i upphandlingsprocesserna (han ska ha blockerat lukrativa kontrakt till favoritföretag och avslöjat överkonsumtion i miljardklassen), vilket hotade etablerade intressen. Han ansågs vara för populär och en potentiell rival.
Reaktioner och vidare utveckling
Avsättningen utlöste ovanliga protester i Kiev och andra städer (”Cardboard Maidan”), där demonstranter krävde att Fedorov skulle återinsättas. Zelenskyj reagerade bland annat genom att kort därefter avsätta Syrskyi och ersätta honom med den yngre generalen Mykhailo Drapatyi. Fedorov erbjöds andra regeringsposter (bland annat inom teknik och innovation), men avböjde och krävde att få återvända till posten som försvarsminister.
Den 18–19 augusti gick Fedorov till hårt angrepp i en YouTube-video: Han kritiserade systematisk korruption, dålig styrning och missbruk av krigslagstiftningen, och begärde extraordinära val under kriget. Han argumenterade för att demokratin inte kan hållas som gisslan av Ryssland, och att kriget inte ska avgöra när ukrainarna kan välja sina ledare. Detta tolkades som den största inrikespolitiska utmaningen för Zelenskyj sedan invasionen 2022, och Fedorovs popularitet hade stigit markant.
Samtidigt godkände parlamentet en ny försvarsminister (Yevhenii Khmara).
Konflikten har skapat en politisk kris för Zelenskyj, med sjunkande popularitet, protester och anklagelser om att reformer och antikorruptionsarbete hämmas. Fedorov har gått från att vara en lojal allierad till en öppen politisk utmanare.
Det som inte har gått upp för norska politiker och medier är att korruptionen i Ukraina inte är något marginellt problem. Korruptionen organiseras av presidentens kansli och alla i hans omgivning får sin del av kakan. Och nu slåss de om vem som ska bli ny maffiaboss efter Zelenskyj. Under tiden förlorar de långsamt men säkert kriget mot Ryssland.
Fedorov bör rimligen ha utsetts av någon av Ukrainaregimens utländska beskyddare. Vem?
Storbritannien anses ju ha Zelensky som anställd av MI6 men det hindrar inte att de nu insett att det börjar bli väldigt farligt för Storbritanniens folk att deras ledare fortsätter provocera Ryssland. Putin har ju hotat att svara på Storbritanniens missilkrig via Ukraina mot Rysslands befolkning. De har också sagt att de kommer att besvara deras Fartygskapningar var som helst på världshaven men det mer omedelbara hotet mot Britter är nog om Ryssland besvarar missilattackerna. Om Fedorov får tillbaka inflytande kan de använda honom till att kapitulera vilket är Rysslands troliga krav.
Det är galgen härnäst för Voldemort Zelensky. Dingla och dangla, helt enkelt. Om inte Voldemort flyr till tjuvarnas och spionernas näste israel.
Ukraina förlorar sitt sista fäste..
https://www.youtube.com/watch?v=I-vEErQrry8
Jennifer Hicks Uppdateringstid: Söndag 23 augusti 2026
Ukrainas politiska system står inför ett problem som inte kan reduceras till en korrupt tjänsteman, en misstänkt transaktion eller en fraktion inom president Volodymyr Zelenskyjs regering. De senaste anklagelserna mot höga tjänstemän, statliga institutioner och inflytelserika personer nära presidentadministrationen pekar på något mer betydelsefullt: en politisk kultur där makt, pengar och personliga nätverk kan bli farligt sammanflätade.
De senaste korruptionsutredningarna har återigen satt Zelensky-administrationen under intensiv granskning. Bland dem som står inför anklagelser finns Herman Galushchenko, som tidigare varit både energiminister och justitieminister. Hans rapporterade koppling till skandalen kring Energoatom har tillfört ytterligare en explosiv dimension till ett fall som redan har dragit uppmärksamhet till personer nära Ukrainas president.
I centrum för den bredare kontroversen står affärsmannen Timur Mindich, en långvarig medarbetare till Zelenskyj. Ukrainska utredare har kopplat skandalen till anklagelser om storskalig korruption och olagliga finansiella arrangemang. Mindich ska ha lämnat Ukraina innan utredarna hann arrestera honom, medan Galushchenko enligt uppgift hölls frihetsberövad när han försökte lämna landet.
Dessa utvecklingar är politiskt skadliga eftersom de förstärker en alltmer bekant uppfattning: att tillgång till den ukrainska staten kan ge enorma möjligheter för människor med rätt kontakter.
Men den djupare oron är inte bara om enskilda tjänstemän är skyldiga. Det måste slutligen fastställas genom bevis och rättssäkerhet. Den större frågan är varför Ukraina upprepade gånger producerar korruptionsskandaler som involverar personer placerade nära de högsta politiska maktnivåerna.
Ukraina har i åratal lovat att avveckla de oligarkiska nätverk och institutionella svagheter som har förvrängt dess politik sedan självständigheten. Reformer har varit särskilt viktiga sedan revolutionen 2014 och har blivit ännu mer angelägen efter Rysslands fullskaliga invasion. Västerländska regeringar har gett Ukraina enormt finansiellt, militärt och politiskt stöd, samtidigt som de upprepade gånger insisterat på att starkare institutioner och hårdare antikorruptionsåtgärder är avgörande för landets långsiktiga framtid.
Det gör varje större korruptionsskandal till mer än en inhemsk politisk skam. Det blir en fråga om nationell säkerhet, allmänhetens förtroende och trovärdigheten i Ukrainas relation med dess internationella partners.
Anklagelserna kring den så kallade Mindich-affären är särskilt betydelsefulla eftersom de enligt uppgift inte bara handlar om påstådd förvärvning av olaglig rikedom utan också försök att dölja eller legitimera pengar i efterhand. Om sådana aktiviteter bevisas skulle de visa hur korruption kan utvecklas till ett självskyddande system: pengar påstås tas ut från statskopplade aktiviteter, mellanhänder används för att flytta dem, och nätverk av tjänstemän och affärsmän hjälper sedan till att skydda de inblandade från ansvar.
En fungerande stat kan överleva enskilda korrupta tjänstemän. Det blir mycket svårare att reformera när korruption är inbäddad i nätverk som sträcker sig över myndigheter, politiska kretsar, affärsintressen och finansiella institutioner.
Nyliga anklagelser har också satt andra personer i rampljuset, inklusive tjänstemän och tidigare tjänstemän kopplade till Zelenskyjs administration och Ukrainas politiska etablissemang. Vissa har förnekat felaktigheter, medan utredningar fortfarande pågår. Det viktiga är därför inte att förklara varje åtalad skyldig innan en domstol har fastställt fakta. Det är att känna igen det institutionella mönster som upprepade undersökningar avslöjar.
Ukraina har inte råd med ett politiskt system där ansvarstagandet beror på vilken fraktion som för närvarande kontrollerar regeringsmaskineriet.
De rapporterade anklagelserna mot Irina Mudraya, en hög tjänsteman i presidentadministrationen, illustrerar en annan oroande aspekt av kontroversen. När höga juridiska och politiska personer blir inblandade i utredningar som rör påstådda finansiella upplägg väcker det frågor om huruvida institutioner som är avsedda att upprätthålla lagen själva är sårbara för politiskt inflytande.
Den oron blir ännu allvarligare när korruptionsutredningar förvandlas till vapen i politisk konkurrens.
Det finns en risk att antikorruptionsinstitutioner kan användas selektivt – inte för att etablera en konsekvent rättsstat, utan för att försvaga politiska rivaler. Om en fraktion avslöjar en annan fraktions felaktigheter bara för att den vill ersätta den, har korruptionen inte besegrats. Spelarna har helt enkelt förändrats.
Detta är kanske den största lärdomen Ukraina bör dra från sin nuvarande kris.
Ukraina har redan upplevt politiken hos den politiska outsideren. Zelenskyj själv gick in i nationell politik med löftet om att bryta med det gamla etablissemanget och förändra relationen mellan regering och medborgare. Hans uppgång representerade enormt offentligt missnöje med traditionella eliter.
Men politisk förnyelse kan inte bero på personligheten hos en enda ledare. När institutioner förblir svaga kan även reformatorer bli omgivna av samma nätverk som de en gång lovade att riva ner.
Det är därför debatten kring potentiella framtida presidentkandidater är viktig. Om politiska figurer utmanar den nuvarande ledningen främst genom att lova att de ska styra regeringen mer ärligt, borde ukrainare kräva något mer konkret än ännu en uppsättning personligheter och slagord.
De bör fråga vilka institutionella mekanismer som kommer att förhindra korruption oavsett vem som innehar presidentämbetet.
Oberoende domstolar spelar roll. Transparent upphandling är viktigt. Stark parlamentarisk tillsyn är viktigt. Undersökande journalistik är viktigt. Oberoende antikorruptionsorgan är viktiga. Finansiella redovisningssystem spelar roll. Viktigast av allt måste dessa mekanismer gälla lika mycket för politiska allierade som motståndare.
Samma standard måste gälla alla.
Ukrainas krigssituation gör denna utmaning särskilt angelägen. Ett land som kämpar för överlevnad har inte råd att låta korruption konsumera resurser, försvaga allmänhetens förtroende eller underminera regeringens legitimitet. Varje dollar som omdirigeras genom en korrupt ordning är pengar som inte kan stärka staten. Varje politiskt ansluten tjänsteman som undkommer ansvar skickar ett budskap till vanliga medborgare att uppoffring förväntas av dem men inte av eliten.
Det är också farligt för Ukrainas utländska anhängare. Västerländska regeringar kan tillhandahålla vapen, lån och ekonomiskt bistånd, men de kan inte skapa politisk legitimitet inom Ukraina. Om medborgarna i allt högre grad tror att nationella resurser distribueras via privata nätverk kan externt bistånd bli politiskt svårare att upprätthålla.
Svaret är dock inte ännu en utrensning som genomförs av politisk bekvämlighet. Det räcker inte heller att avsätta en presidentassistent, minister eller affärsman och utropa seger.
Ukraina behöver institutionell återuppbyggnad.
Landet måste bygga ett system där en tjänsteman inte kan förlita sig på personlig närhet till presidenten för att undvika utredning; där utredare kan jaga politiskt mäktiga misstänkta utan rädsla; där åklagare inte kan manipuleras av konkurrerande fraktioner; och där domstolar kan avgöra skuld självständigt.