Den fransk-brittiska komplotten för att stycka upp Ryssland

Allierade soldater paraderar i Vladivostok, Ryssland, september 1918

Den här artikeln av Kit Klarenberg är dessvärre lika aktuell som när den publicerades 2024 Internationalist 360° 26 juni 2024.

Juni markerar ett antal årsdagar, nästan helt okända i väst idag, av viktiga händelser i den allierades invasion av Sovjetunionen. Nämligen när hela det eländiga projektet började falla spektakulärt samman. Förlusten av de allierade makternas tsaristiska allierade till novemberrevolutionen 1917, och de hårt ansatta bolsjevikerna som därefter gav Tyskland politisk och ekonomisk hegemoni över Central- och Östeuropa via Brest-Litovsk-fördraget, ledde till en omfattande imperial intervention i det ryska inbördeskriget, med början i maj 1918.

Insatsen leddes av Storbritannien och Frankrike. Soldater hämtade från de två ländernas respektive imperier, samt Tjeckoslovakien, Estland, Grekland, Italien, Japan, Lettland, Polen, Rumänien, Serbien och USA, utplacerades i stort antal och stred tillsammans med lokala ”vita” antikommunistiska styrkor. Inledningsvis stred de till stor del i hemlighet, men i juni 1919 gick det så illa för inkräktarna att London formellt skickade en ”nordrysk hjälpstyrka” på 3 500 man till Sovjetunionen. Deras påstådda uppdrag var att försvara hotade brittiska positioner i landet.

Nästan omedelbart utplacerades dock den ”defensiva” enheten på offensiva uppdrag för att erövra viktigt sovjetiskt territorium, slå tillbaka Röda armén och ansluta sig till vitryska styrkor. Denna attack slogs dock helt tillbaka. Från och med den tidpunkten försämrades de allierades öden snabbt. Vita ryska soldater gjorde våldsamt myteri mot sina ”allierade” och deserterade till bolsjevikerna, medan invaderande utländska trupper helt enkelt vägrade att strida på grund av fruktansvärda slagfältsförhållanden. Ett fullständigt västligt tillbakadragande började innan månaden var över.

Genom att misslyckas med att krossa den ryska revolutionen förlorade Storbritannien och Frankrike inte bara en historisk möjlighet att ”strypa bolsjevismen i dess vagga”, med Winston Churchills sjuka formulering. London och Paris hade planerat att dela upp Sovjetunionens enorma resurser, samtidigt som de neutraliserade alla utsikter för att Moskva skulle framstå som en stor internationell antikapitalistisk agitator. Invasionsmakternas misslyckande med att dra lärdomar av fiaskot, och Rysslands än idag djupt rotade minnen av massinvasionen, förklarar till stor del var vi befinner oss idag.

”Förlängt slaveri”

I mars 1931 publicerade den västerländska akademikern Leonid I. Strakhovsky en anmärkningsvärd artikel, Den fransk-brittiska komplotten för att stycka Ryssland. Som författaren noterade har ”varken Storbritannien eller Frankrike ännu publicerat några viktiga dokument” relaterade till de allierades invasion vid den tiden. Detta är i stort sett fortfarande fallet över ett sekel senare. Ändå lyckades Strakhovskij fortfarande pussla ihop ”de häpnadsväckande planerna” för en konspiration mellan London och Paris ”för att åstadkomma en fullständig upplösning av det ryska riket för deras egen politiska och kommersiella fördel.”

Detta avtal cementerades i L’Accord Franco-Anglais du 23 Décembre 1917, définissant les zones d’action Française et Anglaise. Dokumentet etablerade ”inflytandezoner” för Storbritannien och Frankrike i Sovjetunionen. London beviljades ”kosackterritorier, Kaukasus territorium, Armenien, Georgien, Kurdistan.” Paris fick ”Bessarabien, Ukraina, Krim.” Den ryske militärchefen för de vita styrkorna, general Anton Denikin, citeras för att ha sagt att ”linjen som delade zonerna” sträckte sig från Bosporen till Donflodens mynning:

”Denna märkliga linje hade ingen som helst strategisk grund, utan tog varken hänsyn till de sydliga operationsriktningarna mot Moskva eller idén om befälsenhet. Genom att dela Donkosackernas land i två halvor motsvarade den inte heller möjligheterna till en rationell försörjning av de sydliga arméerna, och tillgodosedde snarare intressena för ockupation och exploatering än intressena för strategisk täckning och hjälp.”

Strakhovsky observerar att ”en undersökning av de ekonomiska resurserna i de två inflytandezonerna” ger trovärdighet åt Denikins analys. Det territorium som markerades för fransk dominans var och förblir ”stora spannmålsmagasin”, och ”den berömda kolregionen” Donetsk, ”värdelös” för det kolrika Storbritannien, var ”av stor betydelse för Frankrike”. I sin tur ”erhöll London alla ryska oljefält i Kaukasus” och regioner som producerade ”en enorm mängd virke”. Storbritannien behövde akut allt utländskt virke man kunde få tag på vid den tiden.

Strakhovsky kommenterar att avtalet från december 1917 utgjorde ”en bild av organiserad ekonomisk penetration under täckmantel av militär intervention”. På ett annat ställe citerar han den dissident-amerikanske journalisten Louis Fische, ”ett parallellt avtal som på liknande sätt tillämpas på andra delar av Ryssland”. Trots detta var Frankrike ”inte nöjt” med sin oväntade intäkt. Tjänstemän i Paris försökte tvinga general Denikin att underteckna ett fördrag som, om antibolsjevikiska styrkor hade segrat, skulle innebära rent ”ekonomiskt slaveri”, vilket hade utlämnat ”Ryssland till deras godtycke.”

Denikin lät sig inte övertygas. Hans efterträdare Pjotr ​​Wrangel övertygades. Han accepterade extraordinära villkor, bland annat att Frankrike skulle beviljas ”rätten att utnyttja alla järnvägar i europeiska Ryssland under en viss period”, parisiskt monopol på Moskvas spannmålsöverskott och oljeproduktion under en obestämd tid, och en fjärdedel av all Donetsks kolproduktion ”under en viss årperiod”. Som en sovjetisk författare som citerats i Strakhovskijs tidning konstaterade:

”Frankrike strävade efter att uppnå en långvarig och om möjligt en allsidig dominans över Ryssland… ett medel för en långvarig förslavning av Ryssland.”

”Halvmesyrer”

Storbritanniens motiv för att invadera Sovjetunionen gick bortom en djupt rotad motvilja mot bolsjevismen och en önskan att bringa det fallna ryska imperiets resursrika delar till konkurs. Nämligen Londons ”rädsla för Rysslands växande makt” under hela 1800-talet, vilket hade lett till det ”Stora spelet” (the Great Game, se här, ö.a.) . Denna konfrontation i Centralasien handlade om att förhindra att Indien – ”juvelen i kronan” i det brittiska imperiet – hamnade i Moskvas ekonomiska och politiska inflytandesfär.

Ironiskt nog innebar denna långvariga oro att Storbritanniens strategi under den sovjetiska invasionen var lika inriktad på att krossa bolsjevismen, samtidigt som den förhindrade ”återuppståndelsen av det gamla stora enade Ryssland”. Detta tillvägagångssätt bidrog avsevärt till hela interventionens misslyckande. Strakhovsky noterar:

”Storbritannien genomförde sin del av interventionen i Ryssland med halvmesyrer, vilket säkerligen inte hjälpte de antibolsjevikiska krafterna i deras kamp för en nationell regering.”

Han citerar en sovjetisk författare: ”I norr såväl som i söder och i Sibirien var engelsmännens taktik tydligt markerad av deras önskan att stödja den ryska kontrarevolutionen, endast i den mån det var nödvändigt för att förhindra en återförening av Ryssland å ena sidan under bolsjevikerna, och å andra sidan under de [vita] anhängarna av det stora odelbara Ryssland.”

Det fanns ytterligare en ironisk boomerang i Storbritanniens samtidiga stridslystnad och förräderi i Sovjetunionen. Strakhovsky noterar att en samtida parlamentarisk ”specialrapport från kommittén för att samla in information om Ryssland” utarbetades på kung George V:s uttryckliga befallning. Den avslutades med att ”våra vittnens rikliga och nästan enhälliga vittnesmål visar att de allierades militära intervention i Ryssland bidrog till att ge den sovjetiska regeringen styrka och sammanhållning”:

”Fram till tiden för den militära interventionen var majoriteten av de ryska intellektuella välvilligt inställda till de allierade, och i synnerhet till Storbritannien, men att det ryska folkets inställning till de allierade senare präglades av likgiltighet, misstro och antipati.”

Enligt Strakhovsky var detta ”den belöning som Storbritannien och Frankrike fick” för att de försökte stycka upp Ryssland. En liknande dynamik pågår idag, medan proxykriget i Ukraina fortskrider. Ju mer folkmordsbenägen, ryssofobisk retorik från EU- och amerikanska tjänstemän, och ju fler västuppmuntrade attacker mot Moskva som äger rum, desto mer enade blir ryssarna tillsammans och  i opposition till sina motståndare.

Väst har inte gjort någon hemlighet av sin önskan att ”balkanisera” Ryssland sedan proxykriget började. I juli 2022 anordnade ett kongressorgan ett särskilt evenemang om det ”moraliska och strategiska imperativet” att stycka landet i lättutnyttjade bitar. Det föreslog att man skulle sponsra lokala separatiströrelser för ändamålet. Ett år senare reste den italienska journalisten Marzo G Mian runt i Ryssland och blev oerhört imponerad av hur befolkningen var enad som aldrig förr. En tidigare ”mild” akademisk bekant till honom hade ”blivit en krigare”. De sa:

”[Stalingrad] är vår referenspunkt nu mer än någonsin, en oöverträffad symbol för motstånd, våra fienders värsta mardröm. Vem som än försöker sig på det kommer att möta samma slut som alla de andra – svenskarna, Napoleon, tyskarna och deras allierade. Ryssarna är som skyterna: de väntar, de lider, de dör och sedan dödar de.”