Berättelsen om Rysslands kollaps utelämnar det verkliga Ryssland

Larry C. Johnson på Sonar21 16 september.

Jag är tillbaka i Moskva för första gången på tio månader, och det första som slår mig är avståndet mellan staden framför mig och staden som den beskrivs fem tusen mil bort. Moskva och St. Petersburg är blomstrande, moderna och – det här är ordet jag fortsätter att sträcka mig efter – levande. Gatorna är rena och säkra. De kantas inte av hemlösa eller tiggare. På två veckor såg jag exakt en man som bad om pengar, på en trappa i St. Petersburg, och han stack ut just för att han var en sådan raritet. Ställ det mot New York, Philadelphia, Washington, Atlanta – eller någon annan större amerikansk stad – och kontrasten är inte marginell. Det är en annan storleksordning.

Jag börjar med gatorna eftersom de är det enklaste testet på påståendet som västvärlden har drivit i tre år: d.v.s. att Ryssland är en ekonomi på fallrepet, dess folk tar ut sina pengar, dess städer glider mot kris. Den historien överlever inte kontakten med trottoaren.

Vladimir Putin betalar mig inte för att skriva en solig historia. Jag rapporterar vad jag ser och vad jag hör från vanliga ryssar som lever sina sina liv – och vad jag ser är en ekonomi som, trots sanktioner och allt, går bättre än de västerländska ekonomierna den mäts mot. Affärernas hyllorna är fulla. Restaurangerna är fulla. Människor arbetar, spenderar, bygger. Det finns inget av den synliga nöd som västvärlden insisterar på finns precis runt hörnet. Fråga människorna som faktiskt bor här och du kommer inte att finna en nation som håller på att kollapsa. Du kommer att finna en som har absorberat allt som västvärlden kunde kasta på den och fortsatt att röra på sig.

Det är den delen som västerländsk press inte kan förmå sig att säga. I tre år har den förutspått en rysk finanskris som aldrig kommer, och anledningen till att den aldrig kommer syns från vilket kaféfönster som helst på Nevskij Prospekt i St. Petersburg eller Tverskajagatan i Moskva. Det finns ingen bankrusning här, ingen rubel i fritt fall. Sanktionerna var tänkta att få detta land att bryta samman. Det gjorde de inte. Jämför stämningen på dessa gator med ångesten i London eller förfallet i Amerikas stora städer, och frågan är inte om Ryssland överlever sanktionerna. Frågan är varför västvärlden någonsin antog att det inte skulle göra det.

Middag med Lavrov

För en vecka sedan i måndags åt jag middag med utrikesminister Sergej Lavrov och vice utrikesminister Sergej Ryabkov. Jag var i sällskap med John Mearsheimer, domare Andrew Napolitano (värd för Judging Freedom, ö.a.) och Alastair Crooke. Middagen var informell och genuint uppriktig, och Lavrov svarade direkt på frågor – och alla som har suttit med Mearsheimer vet att han inte ställer mjuka frågor.

Jag fick två tydliga intryck.

Den första är att Rysslands förhandlingsposition gentemot väst inte har rört sig en tum sedan Putin talade till sitt utrikesministerium den 14 juni 2024 (se här, ö.a.). I det talet klargjorde han villkoren, och de är de villkor som fortfarande ligger på bordet: Väst måste erkänna Donetsk, Luhansk, Zaporizhia och Cherson, tillsammans med Krim, som permanent ryskt territorium. Dessa före detta ukrainska oblaster kommer inte tillbaka. I Moskva behandlas det inte som ett öppningsbud utan som ett fastställt faktum.

Utöver det bygger Ryssland buffertzoner genom sina framsteg i Sumy, Charkiv och Dnipropetrovsk. Dessa territorier skulle med tiden också kunna införlivas – även om tjänstemän framställer det som något som skulle följa en omröstning eller en folkomröstning, snarare än en förutseende slutsats. Det finns inte formellt på menyn. Men enligt min uppfattning är det mycket troligt att det kommer att ske.

Det andra intrycket är att utrymmet för en förhandlad uppgörelse är extremt snävt – snävare än vad västerländska huvudstäder vill erkänna – eftersom Ryssland helt enkelt inte är villigt att göra de eftergifter som väst kräver, och inte heller känner att det måste. Min egen bedömning, efter att ha lyssnat på hur tjänstemän här pratar, är att krigsansträngningen inte kommer att sluta förrän Odessa och Kiev är stabilt under rysk kontroll. Jag ser det som en bedömning, inte som något säkert. Men ingenting jag hörde den här veckan fick mig att ändra uppfattning.

Vad ”grundorsaker” egentligen betyder

Putin talar ständigt om att ”grundorsakerna” till konflikten måste åtgärdas, och amerikaner får sällan veta vad denna fras innebär. Så jag frågade direkt, i ett samtal i Moskva med Alexander Babakov, duma-medlem och en högt uppsatt person i International Unity Club.

Det enklaste sättet att översätta det är detta: det amerikanska projektet att dra in Ukraina i Natos omloppsbana och använda det som en murbräcka mot Ryssland måste upphöra. Inte pausas – avslutas. Det kommer inte längre att finnas tolerans mot Natos verksamhet i Ukraina, och Ukrainas utrikes- och militära politik måste avskiljas från det västerländska inflytandet för gott. Från Moskvas perspektiv är det den icke förhandlingsbara kärnan, och allt annat är detaljer.

Det hjälper att komma ihåg hur gammalt det här egentligen är. Ukraina gick med i Natos Partnerskap för fred 1994, och från den punkten växte de västerländska militära relationerna med Kiev stadigt, trots avsaknaden av ett formellt medlemskort. Militärbasen Javoriv i västra Ukraina blev en återkommande plats för västerländska övningar under 1990-talet och var från och med 2015 värd för ett stående USA-lett träningsuppdrag. Under åren blev Ukraina en av de vanligaste värdarna för NATO-övningar av alla länder utanför alliansen – övningar vars scenarier aldrig utsåg Ryssland som motståndare men som, utifrån deras struktur, inte lämnade någon tvekan om vem målet var. Vid Trumps första mandatperiod hade dessa uppgått till flera per år, vissa med en ubåtskomponent som inte hade något att göra med att jaga pirater. Genom allt detta är Moskvas tolkning att Putin visade ett tålamod som väst misstog för svaghet.

Man behöver inte acceptera varje del av den redogörelsen för att förstå dess styrka. Detta är den realistiska tolkningen av kriget – den som Mearsheimer har argumenterat för så väl som det överhuvudtaget går att göra – och det är den ram genom vilken de män jag åt middag med ser hela konflikten. Den är uppenbarligen omtvistad i Washington. Men man kan inte förstå varför den ryska positionen är så orubblig om man inte förstår att den i Moskva inte alls ses som aggression, utan som att tillsluta ett sår som västvärlden tillbringat trettio år med att öppna.

Utsikten härifrån

Kriget är inte det som sysselsätter den genomsnittliga ryssen. Det är fortfarande, i det dagliga livet, en ”militär specialoperation”, och det dagliga livet i de två stora städerna fortsätter som om det utspelade sig på en annan kontinent – ​​vilket det, sett från Moskva, nästan är. Denna klyfta mellan statens fasta, maximalistiska position och det civila livets nästan normala tillstånd är själva historien: ett land som är tillräckligt stabilt på hemmaplan för att kunna vänta, och tillräckligt övertygat om rimligheten i sina villkor för att inte ge efter.

Vad officerarna berättade för mig

Jag pratade den här veckan med tre ryska militärer, pensionerade och tjänstgörande – överste Eduard Basurin, pensionerad; general Jevgenij Buzhinskij, pensionerad; och, i aktiv tjänst, generallöjtnant Apti Alaudinov, befälhavare för Akhmat-specialstyrkorna. Olika män, olika utsiktspunkter och ett budskap som präglades av alla: Ryssland kommer inte att attackera Europa. Det har inga militära planer för Europa, inga, och ingen avsikt att starta den striden.

Vad Ryssland ser, sa de till mig, är ett Europa som förbereder sig för att attackera landet – och inte bara i retoriken som kommer från ledare som Tysklands förbundskansler Merz och den brittiske premiärministern, även om Moskva tar den retoriken på tillräckligt stort allvar. Det är snarare de konkreta stegen bakom orden: vapensystemen, specifikt missilerna, som byggs för att användas mot ryskt territorium. Officerarna var rakt på sak om vart det leder. Om dessa aktiviteter fortsätter kommer Ryssland inte att ha något annat alternativ än att hantera hotet, och utsikten till ett krig med Europa blir verklig. Det är inte en inbillad fara som trollas fram för att skrämma någon. Det är så dessa yrkesverksamma officerare tolkar utvecklingen. Ryssland söker inte efter strid. Men det är varken dövt eller blint för vad som förbereds mot det.

De bekräftade också något jag redan hade anat själv: Ryssland har gått in i en avgörande ny fas i kriget med Ukraina, en avsiktlig strävan att bringa det till ett snabbare slut än någon tidigare förväntat sig. Under de första fyra åren kämpade Ryssland för att hålla nere sina egna förluster. Det är därför man inte kastade in stora styrkor mot fasta positioner, där förlusterna skulle ha varit allvarliga, utan istället förlitade sig på taktik med små enheter. Den återhållsamheten är över. Den nya fasen stänger Ukrainas Svartahavskust för handel i båda riktningarna, utsätter logistiknav i Kiev och andra städer – särskilt västra Ukraina – för ihållande attacker och ökar framryckningarna på marken längs hela kontaktlinjen. Detta är ett välgrundat skifte från den ryska generalstaben, och det lönar sig redan: försöken att omringa Slovjansk och Kramatorsk, och viktiga framsteg i Zaporizjzja.

Min egen uppfattning är att Donetsk i slutet av november återigen kommer att vara helt under rysk kontroll, och Zaporizjzja – en stor industristad och regional huvudstad vid Dnipro – kommer att vara under direkt hot om ockupation.

En levande demokrati på sina egna villkor

Det ryska folket går till valurnorna på söndag, och jag kommer att vara där för att observera det. Det finns minst fem partier som tävlar om platser i duman. Ryssland är inte den monolit det framställs som. Det är, trots den västerländska karikatyren, en levande demokrati – en som byggts enligt rysk kultur och ryska ideal snarare än en kopia av någon annans, och det är länge sedan väst lade sina fördomar åt sidan och tog Ryssland som det faktiskt är. Detta är inte en regim som styrs av internationella kommunister, oavsett vad den populära berättelsen från 1960- och 1970-talen sade. Den är nu, med rätta, den fjärde största ekonomin i världen sett till köpkraftsparitet, innovativ i sin teknologi och rikt utrustad med resurser.

Detta är min uppdatering för idag. Jag återkommer med ytterligare insikter allt eftersom min resa fortsätter.

Mario och jag diskuterar Houthiernas nedskjutning av ett saudisk F-15-plan.

Nima och jag går på djupet med paniken i Saudiarabien:

Här är det senaste från Sulaiman Ahmed och mig:

Och till sist, mitt senaste övergångsprotokoll: