Valet i Berlin handlar om klass och sveket mot det gamla Östtyskland

Politisk karta över Berlin.

Av Pål Steigan – 10 september 2026 på här,

Efter CDU:s och Friedrich Merz massiva nederlag och valskredet till AfD:s fördel är nerverna på helspänn i regeringshögkvarteret i Berlin. Delstatsvalet den 20 september lovar att bli en thriller. Det är inte så lätt att förstå att AfD kan upprepa framgången från Sachsen-Anhalt där de fick 43,8 % av rösterna, men att de kan slå igenom i den enda delstaten i det tidigare Östtyskland där de inte är det största partiet.

Partiet är redan det största i hela Tyskland – med god marginal:

Valet i Berlin äger rum den 20 september, och genomsnittet av de senaste opinionsmätningarna är nu: CDU 19,7, Linke 19,7 och AfD 18,0 procent. Så i praktiken ett dödläge. År 2023 fick de 28,2, 12,2 respektive 9,1 procent. Det betyder att CDU har kollapsat, medan både Linke och särskilt AfD har vuxit enormt.

Vi har kontrollerat partiernas styrka på distriktsnivå och använt ett AI-verktyg för att presentera det på en karta:

CDU: Klart starkast i den borgerliga västra och sydvästra delen – Charlottenburg-Wilmersdorf, Steglitz-Zehlendorf och delar av Reinickendorf och Spandau. Spandau är dock mer socialt blandat än Charlottenburg/Zehlendorf och inte en renodlad CDU-bastion.

Die Linke: Fokus ligger främst på inre östra Berlin – Friedrichshain, Prenzlauer Berg, delar av Mitte och även områden i Lichtenberg. Kreuzberg är lite missvisande som en vänsterbastion, där de gröna traditionellt sett är mycket starka. Friedrichshain-Kreuzberg måste nästan delas politiskt i två.

AfD: Den verkligt intressanta geografin ligger i yttre Östberlin: Marzahn-Hellersdorf, Treptow-Köpenick och delar av Lichtenberg. Här hittar vi många av DDR:s stora bostadsområden, men även villaområden och mer perifera distrikt. Det är därför för lätt att reducera AfD till Plattenbau *, även om sambandet säkerligen finns.

* (Plattenbau (direktöversatt från tyska: ”plattkonstruktion”) är en byggmetod där byggnader monteras av stora, prefabricerade betongelement som tillverkas i en fabrik och monteras på byggarbetsplatsen., ö.a.)

Det klassuppdelade Berlin

Vi har använt officiell statistik från Monitoring Soziale Stadtentwicklung 2025, som kartlägger hela staden i 542 planeringsområden enligt bland annat arbetslöshet, socialbidrag och barnfattigdom. Det officiella materialet visar också en intressant utveckling: Sociala problem förskjuts i viss mån från innerstaden mot yttre Berlin. Kartan nedan är en redaktionell förenkling, inte en reproduktion av senatens statistiska karta.

Här har vi använt ett AI-verktyg för att överföra de officiella uppgifterna till kartformat.

Om man lägger de två kartorna ovanpå varandra får man nästan en politisk sociologi över Berlin. Det mest intressanta är kanske att den gamla öst-väst-axeln inte har försvunnit, utan har omformats. Västberlin har behållit ett stort borgerligt CDU-bälte, aristokraternas bastion. Det tidigare Östberlin har däremot splittrats i två: En gentrifierad, akademisk och urban inre öst som rör sig mot Linke/Grüne, och en mer perifer öst med ett starkare DDR-industriellt och Plattenbau-arv där AfD är starkt.

De två kartorna tillsammans är den bästa analysen jag hittills sett av dagens Berlin. Mitt intryck är att CDU-borgarklassen i och runt Charlottenburg är mer trångsynt och mindre självsäker än sin klasskamrat i Bayern.

Den bayerska borgarklassen har länge varit en del av en regional hegemonisk miljö: CSU, näringslivet, den katolska traditionen, den lokala identiteten och de ekonomiska framstegen har alla varit en del av samma berättelse. I München kan borgarklassen agera som om staden och staten till stor del är deras.

Charlottenburg-Wilmersdorf och Steglitz-Zehlendorf befinner sig i en helt annan situation. De är rika borgerliga öar i en stad där den kulturella hegemonin i årtionden har varit betydligt längre åt vänster.

Universiteten, kulturlivet, media, den alternativa offentligheten och gradvis den urbana medelklassen har satt tonen. CDU-väljaren i Grünewald må ha både en villa och en rikedom, men han bestämmer inte nödvändigtvis vad som är comme il faut i Berlin.

Berlin har alltid varit en ö och kalla kriget skapade två öar inom ön.

Thomas Mann flyttade själv från Lübeck till München 1894, läste Haus Buddenbrook (se här och här, ö.a.), och München blev nästan lika formande för honom som Lübeck. Hans berömda ironiska inledningsrad ”München leuchtete”, München lyser, pekar just på stadens självmedvetna idé om sig själv som en kulturstad, även kallad ”Florence an der Isar” (Florens vid Isar) som tillskrivs kung Ludwig I av Bayern.

Före första världskriget skulle kontrasterna nästan kunna beskrivas som två olika Tyskland. ”Det är ju ett annat land”, som Tony Buddenbrook säger i romanen. Thomas Mann beskrev senare München som artistiskt, demokratiskt och mänskligt, medan Berlin var politiskt-ekonomiskt, feodalt-militaristiskt och präglades av den hårda storstadsatmosfären.

I Betrachtungen eines Unpolitische (1918) förklarar Thomas Mann varför han stannade kvar i München istället för att flytta till Berlin. Han beskriver Berlin som: «die scharfe Luft der preußisch-amerikanischen Weltstadt» – «den skarpa luften i den preussisk-amerikanska världsstaden».

Eine Mark ist eine Mark

När muren föll fanns det en stark rörelse för att förvandla DDR till ett folkstyrt, socialistiskt samhälle. Denna rörelse sopades åt sidan när Helmut Kohl lanserade sin «en mark är en mark»-politik, d.v.s. politiken att behandla östmarken som lika med D-marken på viktiga områden.

Konsekvenserna blev stora:

• Östtyska företag blev extremt dyra att driva över en natt (lönekostnaderna sköt i höjden i hårdvaluta).
• Konkurrenskraften kollapsade – många fabriker gick i konkurs.
• Massiv arbetslöshet i de nya förbundsstaterna.
• Stora överföringar från Väst- till Östtyskland under de följande decennierna.

Samtidigt upplevde vanliga östtyskar en snabb och synlig ökning av sin levnadsstandard, och valutaunionen bidrog starkt till den snabba återföreningen (3 oktober 1990).

Förräderiet mot folket i öst

Östtyskland var en avancerad industrination när muren föll, lite sliten, men med betydande industri- och vetenskapssamhällen. Före Tysklands delning låg några av landets mest traditionella och tekniskt avancerade industriregioner just i de östra delarna, särskilt i delstater som Sachsen och Thüringen (SNL).

Östtyskland (DDR) lyckades upprätthålla en betydande avancerad precisionsindustri under sovjettiden. Flera av dessa företag låg helt i framkant av östblocket.

Inom optik och precisionsmekanik hade man Carl Zeiss Jena och Pentacon. Carl Zeiss Jena var själva flaggskeppet inom östtysk högteknologi. Före kriget var företaget världsledande inom optik. Pentacon i Dresden var världskänt för sina systemkameror, särskilt märkena Praktica och storformatskameran Pentacon Six. Dessa kameror exporterades till stor del till väst för att säkra DDR:s så kallade hårdvaluta.

Glashütte i Sachsen hade varit centrum för tysk lyxurtillverkning sedan 1800-talet. Under DDR-regimen slogs alla traditionella klocktillverkare samman till det statligt ägda företaget VEB Glashütter Uhrenbetriebe (GUB). GUB producerade allt från mekaniska armbandsur till marina kronometrar som krävde extrem precision.

Inom mikroelektronik och data hade de Robotron och Erfurt. Robotron-konglomeratet i Dresden utvecklade och tillverkade stordatorer, persondatorer (PC) och skrivmaskiner. År 1988 lyckades ingenjörer på Mikroelektronik Erfurt producera DDR:s första 1-Megabit minneschip (U61000). Även om produktionen var extremt dyr och flera år efter USA och Japan, visade det att landet hade mycket avancerad ingenjörsskicklighet.

DDR var en av världens största exportörer av tunga verktygsmaskiner (Werkzeugmaschinen). Fabriker i Chemnitz (då kallat Karl-Marx-Stadt) och Leipzig producerade högprecisions fräs-, svarv- och borrmaskiner som användes inom bil- och flygindustrin över hela världen – inklusive i Västeuropa.

Även om ingenjörs- och yrkesskickligheten fanns på plats led industrin av det sovjetiska systemets svagheter. Företag saknade ofta modern produktionsutrustning, investeringarna var politiskt och inte marknadsorienterade, och staten hade inte råd att uppgradera infrastrukturen.

När muren föll 1989 och den tyska marken infördes, ”en mark är en mark”, 1990, utsattes östtyska företag för global konkurrens över en natt. De flesta av dem klarade inte övergången och stängdes eller bröts upp av privatiseringsorganet Treuhandanstalt.

Denna solida industrikultur sopades bort och Östtyskland avindustrialiserades. Nedläggningen av kolgruvorna och stålindustrin förvärrade saken under det ”gröna skiftet” och terrorbombningen av Nord Stream blev spiken i kistan.

AfD har blivit Östtysklands och arbetarklassens parti

När AfD snart når 40 % i hela det gamla Östtyskland och är det överlägset största arbetarpartiet, är det ett uttryck för en massiv protest mot allt som har förstört industrin och ekonomin i Östtyskland. BlackRock-mannen Friedrich Merz har å andra sidan blivit symbolen för allt som har gått fel i Europas tidigare industriella lokomotiv.

Därför kommer valet i Berlin att bli spännande.

Samma dag som berlinborna går till valurnorna kommer även människor i Mecklenburg-Vorpommern att gå till valurnorna, och opinionsmätningarna där ser ut så här:

Relaterat.
Jordskredsseger i Tyskland för AfD är ett gigantiskt nederlag för Friedrich Merz och regeringen.
Berlinmurens fall: hur Västtyskland koloniserade Östtyskland.
Trettiotvå år efter Tysklands återförening. Lyckliga tyskar?