Av Steven Crozier – 27 september 2026 på Steigan
Den västerländska berättelsen kräver att vi ser Mellanöstern i ett historiskt vakuum, där ondskan förmodligen började för tre år sedan. Så här rättfärdigas en pågående etnisk rensning i Gaza, eskalerande våld på Västbanken och bombardemanget söder om Litanifloden.
Västvärlden belönar Israels krigsförbrytelser med diplomatisk immunitet, medan de som stöder den palestinska kampen för frihet i länder som Tyskland och Frankrike förföljs.
Denna obegripliga diskriminering kännetecknar också Norge. Norska ledare brinner för Ukrainas försvarskamp, men förblir tysta när Israels slakt av palestinska barn överträffar rysk brutalitet. Det faktum att 1 200 israeler dödades krossade myten om sionistisk osårbarhet.
Låt oss vara tydliga: den 7 oktober tillhör inte bara Israel. Datumet är inte ockupationsmaktens exklusiva egendom. Det markerar ett brutalt men oundvikligt paradigmskifte. Tryckkokaren exploderade slutligen efter ett sekel av fördrivning och dödande, och illusionen om israelisk överlägsenhet krossades. Det är en tragedi att civila dödades, men ingen stat har monopol på trauma.
När dammet från det internationella hyckleriet lagt sig måste vi fråga: Cui bono – vem gynnades egentligen av attacken den 7 oktober? Palestinierna led redan ett outhärdligt liv i världens största utomhusfängelse.
För Netanyahu gav attacken dock den perfekta förevändningen för att påskynda takten på ett folkmord som redan utspelade sig i slowmotion. Den bottenlösa cynismen stannar inte heller vid Israels gränser. Detta är inte längre något man bara ”får intrycket av” – nyligen var en borgmästarkandidat och bankchef i Trondheim tvungen att avgå efter att ha delat denna mycket sjuka dröm om att sola sig på ”Trumps Riviera” i Gaza den dagen alla palestinier dödats eller fördrivits.
En motattack mot ett pågående folkmord
Istället riktas en våldsam moralpanik mot dem som demonstrerar för palestinska rättigheter. I en storm av självutnämnd ”rationalitet” attackeras solidaritetsnätverket. Klassekampen lyckas till exempel hävda att arrangörerna bakom minneshögtiden den 7 oktober måste ”kontrolleras av Mossad” och stå på deras lönelista för att överhuvudtaget kunna demonstrera på detta datum.
Vad denna etablerade kommentar förbiser är grundläggande historiska och politiska förändringar – särskilt brytningen i israelisk politik i oktober 2022. Den 7 oktober var inte en isolerad ”terroristattack” som utlöste ett folkmord, utan en motattack mot ett folkmord som redan pågick.
Se på de krafter som för närvarande kontrollerar den israeliska säkerhetsapparaten. Det nuvarande ledarskapet har sina rötter i extremiströrelser som förbjöds i Israel på 1990-talet eftersom de förespråkade en naziliknande ideologi. Målet var att utvisa eller döda palestinier för att säkra en renodlat judisk stat – en ideologi som kulminerade i massakern på en moské i Hebron 1994.
Idag är dessa styrkor, som bygger på just denna ideologi, en central del av den israeliska regeringen. När representanter för denna regering öppet kräver att 30–40 palestinier ska skjutas om dagen, talar de för en statsmakt.
Mindre än två veckor före den 7 oktober 2023 stod den israeliske premiärministern i FN:s talarstol. Han presenterade en karta över det ”Nya Mellanöstern” som inte bara omfattade olagligt annekterade territorier, utan hela Västbanken och Gaza – hela Palestina. Kombinerat med uttalanden från viktiga regeringsmedlemmar samma år om att palestinska byar borde utplånas, är den folkmordsmässiga avsikten tydlig.
Den 7 oktober var en militär attack, där en betydligt högre andel av de dödade var aktiva stridande än i någon av Israels efterföljande ”motattacker”. Gisslan togs för att bytas mot de tusentals palestinier, inklusive många barn, som ruttnar i israeliska tortyrfängelser utan rättegång eller rättvisa.
Att skylla på palestinierna för gisslantagande utan att nämna Israels systematiska och långvariga gisslantagande av palestinier är antingen oinformerat eller hycklande.
Vänsterns kapitulation och rädsla för kontakt
Faktum är att FN inte definierar Hamas som en terroristorganisation. Ändå ser vi hur stora delar av den norska vänstern, inklusive partier som Rødt, kapitulerar för makten och anammar västvärldens och Israels terminologi. Anledningen är att den etablerade vänstern lider av en kollektiv rädsla för kontakt: De föredrar ”säkra fiender” som abstrakt amerikansk imperialism eller ansiktslösa oljemagnater. Att konfrontera den mäktiga pro-israeliska lobbyn är helt enkelt för kostsamt och bryter mot idén att judar uteslutande är en offergrupp.
Istället väljer vänstern ofta en harmlös, radikal position där de undviker att engagera sig i makt. Det är så de slutligen står där som ofrivilliga försvarare för ockupationsmakten och kräver att palestinierna spelar rollen som det perfekta, försvarslösa offret för att förtjäna norsk sympati. Detta visar en gigantisk brist på förståelse, dikterad av israelisk propaganda och politisk feghet.
Solidaritetsnätverket firar inte förlusten av civila liv. De demonstrerar för att kräva ett omedelbart slut på den etniska rensningen och för att försvara ett ockuperat folks rätt att göra motstånd – med alla medel, inklusive militära medel, såsom det är förankrat i FN-resolutionerna 26/49 och 37/43. Det faktum att israeliska berättelser har blivit så accepterade att en laglig solidaritetsdemonstration kallas ”tondöv” eller avfärdas som en Mossad-komplott är den bästa anledningen att gå ut på gatorna just denna dag.
Markröveriet i Palestina har länge vilat på norskt bistånd. Osloavtalen var en rökridå som gav ockupationsmakten tid att cementera de illegala bosättningarna. Arkitekterna bakom detta diplomatiska spektakel förhandlade om palestiniernas öde i det bakre rummet, under förevändning att vara en ”fredsnation”.
Det är dags att begrava tvåstatsillusionen en gång för alla. Verklig fred kräver bojkotter, sanktioner, folklig mobilisering och en oförytterlig demokratisk princip: fullständiga och lika medborgerliga rättigheter för alla invånare mellan floden och havet. En röst för alla.
Från floden till havet, befria Palestina!
Relaterat
Massor av artiklar om Israels folkmordspolitik.
Susan Abulhawas starka tal vid Oxford union
https://www.youtube.com/watch?v=c2Y-aycEqs0
Alla som diskuterar avarten Israel undviker att beröra varför US/UK/Israel stöder den avarten. Jag vet att jag tjatat om det länge men jag är säker på att det är där skon klämmer hos dem som bestämmer i US/UK/EU. De fruktar att investerare inte längre ska investera lika villigt i väst där kostnaderna är höga och de sociala skyddsnäten är generösa. Därför är det den aspekten vi och andra bör tala om. Majoriteten av oss är för länge sen övertygade om att avarten Israel är fascister och inte borde ha någon möjlighet att komma undan med sitt folkmord eller med andra nivåer av förtryck och fascistisk expansion. Men därför är det orsakssammanhanget vi bör rikta ljuset mot. Och eftersom vi inte gör det förutom mitt tjatande börjar kännas som hyckleri. Det handlar om vår (hittills) höga levnadsstandard i väst. Är vi öppna för att avstå från den? Vill vi att världen ska vara rättvis även när vi själva kommer att bli fattigare med den förändringen. För det är kopplat till Israel genom att finansvärlden är kopplad dit med ett koppel som anbringades av britterna och som underhålls av USA. Och eftersom EU har liknande inställning upprätthålls det kopplet även av EU. Slutar US/UK/EU att ge stöd till Israel och i stället agerar i konsekvens med deras brott så försvinner motiven hos finansvärlden att känna sig bundna av att stödja västs privilegier och i stället övergå till marknadsekonomi med investeringar i tidigare fattigare länder. Ni pratar aldrig om hur det som berör Israel samtidigt berör er egen levnadsstandard.
Ett av de mest absurda rgumenten man har hört kommer här:
”Slutar US/UK/EU att ge stöd till Israel och i stället agerar i konsekvens med deras brott så försvinner motiven hos finansvärlden att känna sig bundna av att stödja västs privilegier och i stället övergå till marknadsekonomi med investeringar i tidigare fattigare länder.”
Nu när stor del av Epstein filerna fortfarande hålls undan publisering, är det Trumps högsta spelkort att hålla i?
Om det skulle kunna vara fallet, kan det finnas fler länders representanter i kortleken, vilket skulle kunna förklara det iträgna stöd Västmakten får fastän flesta normer om internationella lagar ignoreras och det med råge.
Kan det vara därför som den desperata ihärdigheten håller i sig att kriga/fokusera på krigseskalering mot Ryssland? Vars enda syfte är att undvika offentliga skandaler i eget land genom att hålla befolkningen ”stången”
Det finns starka skäl att ifrågasätta den totala bortblåsningen av svenskt diplomatiskt arbete.
Med ett nordiskt land som är genomsyrat av Epsteinskandaler förefaller circusnumren ännu inte tagit slut.
Nu när avlidne Kung Haralds kropp knappast har börjat ordentlig förruttnelseprocess så proklamerar icke princessan att hon ska stötta sin make i rättsprocess i USA, vilket nog arvet efter sin far borde räcka för att täcka kostnaderna. Så lägligt detta kommit, precis när arvet är på gång
När det finns fakta om att Schamanens amerikanska bekantkrets är föremål i det här sammanhanget som motståndare etc så är facit redan i hand.
Kan det vara så illa att lilla icke princessan har ännu inte fattat att det handlar om att ”splitta” kostnadsbytet mellan Durek och hans låtsasovänner när allt är över. Det vill säga om hon ska bekosta hans affärer i hans eget hemland. Det borde han själv förklara offentligt, i synnerhet eftersom hans norska bröllop förefaller vara bekostat av norska staten. Det lär inte ännu vara betalt av paret.
Absolut! Annars går det inte att få till en Sverige vänlig/värnande politik heller.