Detta har publicerats på Andrew Korybko’s Newsletter. Artikeln kompletterar en annan artikel som vi nyligen publicerat. Sveriges nyckelroll i planerna att isolera Kaliningrad.
Varken Polen eller Litauen vågar blockera, än mindre invadera, denna ryska exklav.
Polens utrikesminister Radek Sikorski föreslog i mitten av september att Polen borde ”agera så aggressivt på vår sida (av Rysslands Kaliningrad-exklav) att … [Rysslands president Vladimir Putin] blir osäker på vad vi tänker göra, och tvingas dra bort styrkor från Ukraina”. I slutet av månaden publicerade brittiska *The i Paper* en artikel om hur ”Rysslands lilla utpost i Europa skulle kunna vara Putins största svaghet”, där tidigare Nato-företrädare citerades när de fantiserade om att blockera området.
Rysslands svar lät inte vänta på sig. Några dagar efter *The i Papers* provocerande artikel utfärdade den ryska ambassaden i Storbritannien ett uttalande där det hette: ”De som förespråkar planer på att blockera eller attackera Kaliningrad bör inte hysa några illusioner om konsekvenserna. Varje brittisk eller Nato-ledd militär aktion mot ryskt territorium skulle mötas av ett svar med alla medel som står Ryssland till buds, inklusive kärnvapen.” Den ryska ambassaden på Irland utfärdade samma dag ett liknande uttalande.
Efter att Natos generalsekreterare Mark Rutte bekräftat att han var medveten om Rysslands varning, klargjorde Kremls talesperson Dmitrij Peskov att ”det nämnda brevet och rapporterna inte bör ses som ett konfrontativt uttalande”, och tillade: ”Kaliningrad är en integrerad del av Ryssland; det är en mycket viktig rysk region – den västligaste. I grund och botten handlar det om att Ryssland utan tvekan kommer att garantera säkerheten i denna region i enlighet med sin lagstiftning.” Han uppmanade också Nato att dämpa sin retorik.
Det följdes av att Nikolaj Patrusjev – Putins mångårige vän och nära medarbetare – tonade ned Natos hot mot Kaliningrad genom att förklara: ”De [Nato-länderna] kommer inte att kunna omsätta några hot i handling. De (hoten) kommer att stanna vid tomma ord. Om de ens försöker vidta konkreta åtgärder kommer det att följas av en snabb och lämplig reaktion. Vi har upprepade gånger sagt detta. Allt skulle då anta en helt annan dimension.”
Putin själv antydde därefter att kärnvapen faktiskt skulle komma till användning i ett sådant scenario.
Denna våg av uttalanden bör avskräcka det europeiska Nato (E-Nato) från att genomföra någon allvarlig aggression mot Kaliningrad – något som skulle kunna följa på en potentiellt förestående ukrainsk ”false flag”-operation (i Polen?) mitt i den senaste tidens hysteri inom alliansen kring ett påstått förestående ryskt anfall. Efter att den finländske presidenten Alexander Stubb försökt tala förnuft med sina kollegor, ändrade Sikorski inställning: från att ha piskat upp rädsla för krig med Ryssland gick han över till att hävda att ”Ryssland inte har resurser för ett större anfall mot Nato”.
Litauens nye premiärminister Mindaugas Sinkevicius förklarade därefter, vid en presskonferens tillsammans med Rutte, att det inte finns några bevis för att Ryssland ”förbereder sig för något”. Dessa två företrädares uttalanden är betydelsefulla eftersom ”Suwałki-korridoren” – det område mellan Belarus och Kaliningrad som Nato länge spekulerat i att Ryssland skulle kunna invadera – sträcker sig över deras territorier. De erkänner därmed tydligt de katastrofala konsekvenserna av att försöka blockera, än mindre invadera, Kaliningrad.
Detta värsta tänkbara scenario kommer därför sannolikt inte att inträffa, inte ens vid en ukrainsk ”false flag”-operation (i Polen?), eftersom de polska och litauiska stater som kontrollerar landvägen till Kaliningrad inte är intresserade av att utlösa ett tredje världskrig på grund av denna ryska exklav. Sikorski må tala med hårda ord, och Polen kommer kanske snart att genomföra omfattande – och möjligen regelbundna – militärövningar nära Kaliningrad, men både hans land och Litauen är kloka nog att inte tillfoga den ryska regionen någon konkret skada; Putin skulle nämligen använda kärnvapen mot dem om de vågade.
Ola Tunander betonar en mycket viktig sak:
”Men OM VI BORTSER från förekomsten av ryska kärnvapen, är det desto mer sannolikt att Ryssland kommer att använda dem. Detta är argumentet från den tidigare presidentrådgivaren Sergej Karaganov: Moskva måste använda kärnvapen mot ett europeiskt land för att få politiska ledare i väst att inse att kärnvapen existerar – och faktiskt kan användas.”
https://www.globalpolitics.se/nar-karnvapenkrig-overlats-till-europa/
Den berömda så kallade ”fredsrörelsen” är som vanligt bakbundet knäpptyst.
Det märks hur pressat Putin-staten är i vår tid.
Supermakten Sovjetunionen nämnde aldrig, och behövde inte nämna heller, ordet kärnvapen offensivt en enda gång förutom Chrusjtjovs humoristiska uttalande om ”korvtillverkande missilfabriker” på besök i USA år 1960.
Under kalla krigs-epoken hade sovjetiska Östersjöflottan 40-60 ubåtar i Östersjön, idag är det EN, ubåten ”Dmitrov”, 40 år gammal. En ny är på ingång ”Velikie Luki” av ny obeprövad klass, vars huvudubåt ”Sankt-Peterbourg” i klassen skickats till skrot, den är för dyr att reparera och uppgradera, och har svårt med tekniken i dykdjupen (som finns på nordiska djupsidan i västra Östersjön).
I ett eventuellt krig går Östersjöflottan samma öde till mötes som Svartahavsflottans utplåning åren 2022-2025 till mötes. Dess förmåga och huvuduppgift i krig att öppna upp de danska bälten eller Öresund är i detta nu noll.
Gamle diplomaten Karaganov har sedan länge dragit rätt militär slutsats: ryska krigsmakten är de facto både redan och blivande helt besegrad med konventionella medel. Ryssland är inte längre på långa vägar en konventionell militär stormakt. Bara dess missilinnehav.
Annars skulle ordet ”kärnvapen” inte behöva användas; av den före detta eurofilen och numera italienska rödvinsgårdsägaren Medvedev och journalisterna Solovjov och Skabejeva flera gånger i veckan.
Ty ingen fungerande stormakt behöver surra om kärnvapen flera gånger per dygn.