Julian MacFarlane 13 september på News Forensics
Det är söndag kväll här i Tokyo. Och jag måste gå och lägga mig tidigt! Så mitt inlägg ikväll är kort – – men jag hoppas meningsfullt.
Kina och USA är väldigt olika kulturer. Men Kina utvecklas, växer. Det är en framgångssaga. USA? Dess framgång är helt på pappret. Dess misslyckande också.
USA har en befolkning på 349 miljoner. Kina har en befolkning på 1,412 miljarder.
Under det senaste decenniet har den amerikanska federala regeringen spenderat 3,1 biljoner dollar på utlandskrig. Lägg till de totala försvarsutgifterna och du får en totalsumma på 8,2 biljoner dollar. Över hälften av Pentagons försvarsutgifter man självständigt förfogar över – 54 % – går till privata entreprenörer, jämfört med nästan noll för Kina. Amerikanska privata entreprenörer har en minsta vinstmarginal på 10 % – vissa kritiker säger mycket högre, runt 20 %.
Jämför nu med Kina, som naturligtvis inte har spenderat någonting på utlandskrig. Kina har spenderat bara runt 3 biljoner dollar på försvar under ett decennium, eller ungefär 35 % av USA:s totala utgifter.
Endast cirka 10 % av USA:s försvarsutgifter går till försvar av hemlandet. Resten går till USA:s globala räckvidd och offensiva kapacitet.
95–98 % av Kinas försvarsutgifter går till dess gränser och Stillahavsområdet för att motverka hotet från USA och dess allierade. Den amerikanska federala regeringen spenderade 1,21 biljoner dollar på infrastruktur under de senaste 10 åren. Kina spenderar 2–3 biljoner dollar årligen.
Siffrorna här är alla ungefärliga siffror – de är approximationer. Men oavsett hur man förvränger dem är resultatet tydligt – USA kan inte utvecklas samtidigt som man slösar pengar på utlandskrig och försök till global dominans. Det är verkligen en Papperstiger, eftersom dess resurser och talanger är intecknade och dess rikedomar är helt på papper.
Förr eller senare kommer vi att få ett riktigt Fåfängligheternas bål.
(Ett sant bål av fåfängligheter – en direkt anspelning på ”Bonfire of the Vanities”, ett historiskt begrepp från 1400-talets Florens, där munken Girolamo Savonarola lät bränna lyxartiklar, böcker och konstverk som ansågs vara syndiga och fåfängliga. Används också som titel på Tom Wolfes roman från 1987 (svensk titel: Fåfängligheternas bål), som handlar om girighet, makt och moraliskt förfall i 1980-talets New York, ö.a.)
USAs framtid stavas failed state. På dess grav lär det stå: blev smittad av den sionistiska parasitoiden och dog en skamfyllda död. Men den fick sitt revansch ändå i o m att den tog folkmördar regimen israel med sig till graven.
Först är det jävligt, sedan blir det bara värre. Skrivandets slogan.
Men att vi är på väg mot något extremt stort som utvecklingen är idag, hoppas jag att majoriteten på detta forum förstått?
Vem skapar och njuter över krigen dom ställer till med. Och dessutom njuter över kapitalet dom fått in.
Alla borde resa sig och protestera över vansinnet som får pågå.
Mitt starka svar är en stark protest.
Magma – Chorus – 1978 – Live performance + Interview
https://www.youtube.com/watch?v=44WtPpXpZds&t=722s
Räckte inte det som var min varning, så ta detta.
Sedan framstår min fråga! Har det skapats något bättre?
SLUT MED KRIGEN. DÅ BÖRJAR LIVET.
( Det är lördagskväll så ha lurarna mellan öronen så ingen störs )
https://www.youtube.com/watch?v=1evu2YMhJ2Q&t=265s
Man kan absolut diskutera en civilisations politisk-filosofisk-idepologiska framtid.
Kinas BNP per capita är idag kring 14 000 €/år, varje kines är alltså i medeltal långt fattigare än alla europeiska folk. Sedan kan en massa påståenden kring förskönande faktorer kring ”PPP” göras, och de talen brukar vara just en dold försköning som indikerar länder med snarast mycket svår miljöförstöring.
En svensk pensionär får alltså mer i inkomst per månad än majoriteten av en kines tjänar och producerar i nationalekonomin på samma tidsenhet.
Frågan man måste ställa sig rent filosofiskt: behövs Kina och dess filosofisk-ideologiska maktmodell i världen?
Svaret är självklart nej.
Kina är helt överflödigt, och tillför förutom sin mimik- och reprisekonomi och plastkrafs på Clas Olsson-hyllorna av dammsugare, skruvmejslar och en och annan elbil, mycket lite till en modern demokratisk öppen och politisk fri ekonomi och stat. Skulle handeln mellan Kina vis-à-vis Europa och Nordamerika försvinna eller sänkas kraftigt skulle dock miljön skonas: koldioxidtillförseln i atmosfären sjunka rejält. För i Kina tillverkas allt industriellt i överflöd, för dess exporthandel. Kinas enorma glasskyskrapor i Shanghai och Beijing är helt uppförda med hjälp av västliga euro och dollar – hittills, inte av indiska rupier, thailändska baht och ryska rubel.
På Maos tid ville Mao åtminstone rationalitetsmässigt överföra de latinska bokstäverna till kinesiskan. Han fick totalt nej av sin politiska omgivning. När Mao åkte ut på landet behövde han överallt lokal kinesisk-kinesisk tolk i princip i varje kinesisk region. Det kinesiska språkproblemet och teckentrasslet är inget övriga världen vare sig vill ha, behöver eller kapacitetsmässigt behöver. Tvärtom. Har du inte språket i en ekonomisk modell, kan den inte konkurrera internationellt. Där är kineserna fullständigt chanslösa.
Vilken person utanför den kinesiska kultursfären av Kina och ön Taiwan, kan räkna upp fem kinesiska konstnärer, fem kompositörer, fem författare eller fem vetenskapsmän och vilken de senaste kinesiska popstjärnorna, böckerna och filmregissörerna –eller ens de senaste kinesiska filmerna är ?
Svaret är konstant över hela världen: NOLL. Ingen kan räkna upp något sådant utanför Kina.
Upphör globalismen enligt Trumps bisarra önskemodell kan de facto europeiska folken framtida tillverka sina egna dammsugare, skruvmejslar och nödvändiga elektroniska komponenter utan den kinesiska mimik- och reprisekonomin. Det går, men kommer bli vansinnigt dyrt och prisnivån i Europa kommer att bli som i icke-EU-medlemmarna Schweiz och Norges ekonomier -minst. Men det är inte ogörbart.
Så Kinas rent filosofisk-ideologiska maktmodell går inte vare sig politiskt eller ekonomiskt att exportera och införa i några andra länder. Dess asiatiska grannar Indien, Vietnam och Indonesien håller redan på att knappa in på Kina, vars effektivitet redan nu faller i tillväxt, stigande arbetslöshet, fastighetssektorns olösliga kris. Den kinesiska modellen kan mycket väl ha nått sin pik.
Skulle däremot den europeiska traditionen av filosofiskt-politiskt diskussionsklimat, tankarnas mätning och opinionsbildning teoretiskt (av någon underlig anledning) införas i Kina, spricker den kinesiska modellen inom några år.
Det såg vi i den sovjetiska modellen i Central- och Östeuropa, som trots allt var en fullständig del av det europeiska filosofiska, kulturella och ideologiska arvet: när politik som samhällsfenomen infördes bara på tankestadiet i den sovjetiska modellen i östra Europa och Sovetunionen självt – gick den under; ekonomiskt, och dess anti-politik och ideologi totalhavererade.
Så Kinas långsiktiga bidrag för västliga länder kulturellt, filosofiskt, ekonomiskt, ideologiskt är i princip noll i framtidsutsikter. Med de gamla europeiska strukturerna från renässansen, upplysningen, franska revolutionen och den öppna rättsstaten och demokratin är den kinesiska modellen komplett chanslös på lång sikt.
Den kinesiska modellens former i en europeisk eller nordamerikansk kontext existerar vare sig strategiskt eller taktiskt.