Från Bishkek till New Delhi: Att bygga ett nytt Eurasien

Pepe Escobar på The Cradle 7 september.

Föreställ dig en skön ny värld med nya globala rutter som kringgår alla västerländska hinder. Föreställ dig nu att alla affärer på dessa rutter betalas i lokala valutor, genom regionala transaktionsplattformar, med investeringar enbart riktade till Eurasia.

Asien handlar om möten ansikte mot ansikte eller ”mänskliga utbyten”, som Kinas president Xi Jinping uttrycker det. Politisk-ekonomiska toppmöten behandlas lika mycket för sitt värde i att kanalisera gemensam politik som platser där ingen förlorar ansiktet. Konsensus – och ömsesidig respekt – är avgörande. Vilket innebär att, till skillnad från i det kollektiva väst, är verklig diplomati en absolut prioritet.

Efterföljande toppmöten i Asien och över hela Eurasien är vanligtvis mycket betydelsefulla. Förra året hölls det 24:e årliga toppmötet inom Shanghai Cooperation Organization (SCO) i Tianjin, med Kina som värd, snabbt följt av Eastern Economic Forum i Vladivostok i Fjärran Östern i Ryssland.

I år inleddes SCO-toppmötet, som fyllt ett kvarts sekel, i Bisjkek, Kirgizistan, följt av mötet i Vladivostok, och avslutas nästa vecka med det årliga BRICS-toppmötet i New Delhi, med Indien som värd.

SCO hamnade äntligen i den globala rampljuset som ett viktigt multilateralt organ förra året i Tianjin, när Kina finjusterade sin noggranna färdplan mot global styrning. I år, vilket framgick av den slutliga Bisjkekdeklarationen, var detaljerna lika relevanta som Den Stora Bilden.

Det fanns två beslut som stod ut från toppmötet: För det första fördömde SCO-medlemmarna enhälligt USA:s krig mot Iran. Det innebär ett övergripande eurasiskt fördömande, inklusive Indien.

För det andra bekräftade SCO-medlemmarna sitt fulla stöd för ett ”öppet, transparent, jämlikt, inkluderande och icke-diskriminerande multilateralt handelssystem”, baserat på internationell rätt och inklusive ”särbehandling för utvecklingsländer”.

Skapa handel, inte krig

Bishkek motsatte sig inte bara enhälligt ”inblandning i staters suveränitet” samtidigt som det bekräftade ”säkerhetens odelbarhet”, utan inledde också i praktiken regleringen av Universal Center for Countering Security Challenges and Threats to SCO Member States.

Det är i själva verket en mekanism för att motverka de hybridkrig och heta krig som lanserades i snabb och oändlig följd av den västerländska hegemonen under dess nedgång.

Rysslands president Vladimir Putin anmärkte hur ”SCO idag i praktiken är den största regionala sammanslutningen, inte bara på vår gemensamma eurasiska kontinent, utan i världen som helhet. Dess medlemsstater är hem för nästan hälften av världens befolkning och står för mer än en tredjedel av den globala BNP.”

Putin betonade också att ”Rysslands handel med SCO-länder översteg 400 miljarder dollar år 2025, medan våra stater i allt högre grad använder nationella valutor i ömsesidiga uppgörelser. I Rysslands transaktioner med SCO-medlemmar överstiger deras andel nu 98 procent.”

Det är redan en SCO-supertrend: att fortsätta öka handeln med gemensamma valutor. BRICS följer samma väg.

Liksom Putin betonade Irans president Masoud Pezeshkian också vikten av att skapa den föreslagna SCO-utvecklingsbanken. Den ryske presidenten sa i huvudsak att denna bank borde vara ”så oberoende som möjligt” från de makter som använder ”ekonomiska instrument som vapen”.

Med andra ord söker de eurasiska makterna en SCO-utvecklingsbank som är mycket mer oberoende än den nya utvecklingsbanken (NDB) – BRICS-banken, vars stadgar är kopplade till den amerikanska dollarn.

I sex år har NDB börjat ta emot stater som inte är BRICS-medlemmar. Några blev senare partners. Dessa inkluderar nu till exempel Algeriet, Bangladesh, Colombia, Uzbekistan och Zimbabwe. Ändå ligger nivån på det tecknade kapitalet på bara 53,6 miljarder dollar – alldeles för lågt för en utvecklingsbank i det globala syd.

SCO driver också fram en SCO-strategi för energisamarbete, som bör genomföras i detalj hela vägen fram till 2030. Den inkluderar en rad projekt, såsom gasledningen Power of Baikal – den tidigare Power of Siberia II – från Ryssland till Kina via Mongoliet (en SCO-partner).

Bygg din väg – med ett finansiellt system anslutet

Låt oss nu koppla samman SCO med det ekonomiska forumet i Vladivostok.

Det finns inget sätt att förstå de enorma utmaningar som är involverade i utvecklingen av Sibirien, Arktis och det ryska Fjärran Östern – ett nationellt säkerhetskrav, personligen övervakat av Putin – utan att följa de viktigaste diskussionssessionerna varje år i Vladivostok.

Ta till exempel den här debatten om arkitekturen för transportkorridorer som beskriver den transarktiska transportkorridoren (TATC): ett integrerat, multimodalt system (sjö, järnväg, vägar, plus Sibiriens största floder).

Karta över Rysslands transarktiska transportkorridor (TA TC)

I flera avseenden speglar TATC den likaledes multimodala BRICS-kopplade (Ryssland–Iran–Indien) internationella nord–sydliga transportkorridoren (INSTC), såväl som de många kinesiskt byggda Nya Sidenvägskorridorerna från öst till väst.

Karta över den internationella nord–sydliga transportkorridoren (INSTC)

Rysslands ambition sträcker sig från att omorientera godsflöden mot öster och söder till att integrera Fjärran Östern i den framväxande TATC.

Den strategiska planeringen är redan konkretiserad i en ”Enhetlig handlingsplan för Ryska federationens arktiska zon och den transarktiska transportkorridoren”.

Och det leder oss till Arktis – och Nordliga sjövägen – som kineserna poetiskt beskriver som Polarsidenvägen.

En viktig diskussion i Vladivostok med Vladimir Panov från kärnkraftverket ROSATOM, även den särskilda representanten för utvecklingen av Arktis, redogjorde i detalj för hur Rysslands arktiska politik inte bara innebär utvecklingen av en strategisk resursbas dygnet runt, året runt, utan också strävan att ”bevara traditionerna och levnadssättet för ursprungsbefolkningarna i norr och skydda miljön”.

Som en del av sin komplexa strategi för Fjärran Östern öppnar Ryssland också ett östligt finanscentrum, den största institutionella reformen av den ryska finansmarknaden på senare tid, vilket biträdande finansminister Alexei Moiseev har beskrivit.

När det gäller konnektivitetskorridorer är den ryska satsningen på den Nordliga sjövägen i en klass för sig. Komplexiteten är häpnadsväckande: hur man skapar ett helt nytt system, attraktivt för globala kunder, där sjöfart, isbrytarstöd, hamninfrastruktur och statlig reglering måste samverka sömlöst.

Putin i Vladivostok gick rakt på sak: Fjärran Östern och Arktis byggs samman som ett fysiskt system: kraft, data, järnväg och en polarrutt som är helt oberoende av NATO:s kontrollpunkter.

Stjärnan i showen är TATC, som går från Sankt Petersburg och Murmansk genom Nordsjövägen till Vladivostok och vidare till alla i Asien-Stillahavsområdet. Sammanfattningsvis bygger man nästan från grunden en landbro i stål, is och kraft – och det medföljande finansiella systemet som är kopplat till rutten.

Jämför detta med INSTC, genom vilket tre BRICS/SCO-nationer kan bedriva all sin handel utan att vidröra en enda hinderpunkt som skulle kunna stängas av Washington, med Iran som Rysslands södra port inom en större strategi för att motverka västerländsk inneslutning.

Ryssland och Kina satsar maximalt på produktiva investeringar

Tillsammans erbjöd Bishkek och Vladivostok en rad praktiska exempel på hur Eurasien finjusterar sin ”glöm väst”-färdplan.

Professor Michael Hudson har ett revolutionerande förslag om vad som bör göras med det som förmodligen är kärnfrågan för det globala syd: dollariserad skuld. Lösningen, insisterar han, måste komma från de eurasiska stormakterna Ryssland och Kina, i form av att ”ge kredit för att möjliggöra handels- och investeringspartners, inklusive de som ingår i Belt and Road-initiativet”.

Det skulle innebära inget mindre än en ny ekonomisk ordning som till stor del finansieras av SCO/BRICS-medlemmarna Kina, Ryssland och Iran, med ”borgenärer som tar en aktieposition i ekonomierna i länder vars offentliga infrastruktur de kommer att finansiera genom program som Kinas Belt and Road-initiativ”, och oljeberoende nationer som ”tar på sig skulder till Iran som kan garanteras av Kina”.

Även om BRICS i huvudsak är en reformistisk, inte en revolutionär gruppering, förblir den, vid sidan av SCO, den multilaterala kärnan i strävan mot multipolaritet. Det finns inga illusioner om några genombrott som kan uppnås i New Delhi senare i veckan. Ändå kan Ryssland, Kina och Iran – med allt på bordet – peka på de suveräna framsteg som fastställdes i Bishkek och Vladivostok.

Det är förstås en lång och krokig väg. Den amerikanska dollarn utgör fortfarande 57 procent av de globala valutareserverna, 54 procent av den globala exportfaktureringen och 89 procent av valutatransaktionerna. Håll dock ett öga på den oavbrutna ökningen av handeln med lokala, ömsesidiga och regionala valutor: Ryssland–Kina; Ryssland–Indien; inom och utanför ASEAN; tillväxten av det panafrikanska betalnings- och avvecklingssystemet. Listan kan mångdubblas.

BRICS kan vara på väg att äntligen installera sin egen betalningsavvecklingsmekanism i lokala valutor via ett gränsöverskridande finansiellt meddelandesystem. De måste slutföra uppbyggnaden av infrastrukturen och uppbåda den kollektiva politiska viljan att satsa allt, vilket innebär att bryta dollarns dominans inom handel och transaktioner. Lärdomarna från Bishkek och Vladivostok kan rädda dagen, om de bearbetas i New Delhi.