Det USA som en gång fanns och aldrig mer kommer att finnas

Columns of the U.S. Supreme Court building. (Ron Coleman/Flickr/ CC BY-NC 2.0)

Julian Macfarlane 15 juli på News Forensics

(Och hur man använder en AI!)

Patrick Lawrence har skrivit en artikel som har fått ett positivt mottagande.

Personligen gillar jag Patrick Lawrence och har brevväxlat med honom. Trevlig kille. Jag anser honom vara intelligent, välutbildad och öppensinnad. Han är också en utmärkt skribent, med den där svårfångade egenskapen som kallas ”stil”, som jag beundrar.

Men han har inte alltid rätt. Vilket jag också gillar eftersom jag är likadan.Dr. Bob är inte lika oklar som jag!

Jag måste dock säga att det han har skrivit till mig säger oss mycket om mycket – men särskilt om historia.

Historieförfalskningen har gjort mer för att hindra mänsklig utveckling än någonting känt för mänskligheten.

Rousseau.”Var mycket seriös. Han tror att USA blev ett imperium efter 1945. USA utformades ursprungligen som ett tellurokratiskt (kontinental makt) imperium men med sikte på att så småningom bli ett thalassokratiskt imperium (kontroll över haven, ö.a.) – helt säkert.

De grundande fascisterna beskrev till och med den nya nationen som ”spädbarnsimperiet” (George Washington, 1786, i brev till Lafayette).

Så den kapitalistiska kuppen som amerikanerna kallar ”revolutionskriget” etablerade det tellurokratiska grundläggande imperiet som de ursprungliga tretton ”kolonierna”.

Det dröjde inte länge innan det imperialistiska projektet tog fart. Även om vi accepterar 1776 (snarare än krigets slut eller undertecknandet av konstitutionen) som USA:s ”födelse”, var det 1803 som Jefferson (#3, demokratisk-republikansk president) slutförde Louisiana-köpet – bara 27 år senare – vilket fördubblade storleken på det nyfödda imperiet.

Fördubblat. På en generation.

Bara sexton år senare – 1819 – avstod Spanien Florida till USA via Adams-Onis-fördraget (se här, ö.a.). Det var James Monroe (#5, demokratisk-republikansk president).

Sedan gick tjugosex år. År 1845 annekterade USA Texas, vilket startade det mexikansk-amerikanska kriget. Lyssna inte på propagandan: USA startade det kriget för sitt imperium.

Det skulle vara James K. Polk (#11, demokratisk president). Han var en flitig bäver. Bara ett år senare slöt han en överenskommelse med Storbritannien om att fastställa den 49:e breddgraden som gräns mot Kanada, vilket lade till det stora Oregon-territoriet till USA och utvidgade gränsen till Stillahavskusten.

Sedan slutade det mexikansk-amerikanska kriget med Guadalupe Hidalgo-fördraget (se här, ö.a.) som lade till en halv miljon kvadratkilometer – Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona, New Mexico, delar av Colorado och Wyoming.

Bra jobbat, Jimmy!

Inte så bra för mexikanerna eller ursprungsbefolkningen, som led ett stadigt, obevekligt folkmord.

En sista markrofferi – Gadsden-köpet 1853 (se här, ö.a.) under Pierce (#14, Demokraten) – fullbordade de sammanhängande fyrtioåtta (staterna i USA) och banade väg för övergången till ett thalassokratiskt imperium.

Men problem låg och jäste. Konkurrensen mellan det nyligen industrialiserade, löneslaveriets norr och söderns plantageekonomi och ”chattel slaveri” (slaveri som lös egendom är en specifik, extrem form av slaveri där slavar juridiskt sett klassificeras som personlig egendom (chattel), vilket innebär att de kan köpas, säljas och ärvas på samma sätt som boskap, ö.a.) hotade att sätta stopp för drömmarna om imperium för alltid.

Så Abraham Lincoln (#16, Republikan/National Union ) ledde offrandet av fattiga och arbetarklass-/bondeamerikaner (igen!) för parasitklassens önskan om imperium.

Uppskattningsvis 620 000 till 750 000 soldater dog och minst 471 427 skadades under det amerikanska inbördeskriget, vilket motsvarar ungefär 2 % till 2,5 % av USA:s totala befolkning vid den tidpunkten.

 

Uppskattningsvis dog 50 000 till 130 000 civila och ett okänt antal lemlästades – men vem räknar? Ingen, tydligen.

 

För detta – bevarandet av imperiet – ses Lincoln allmänt som Amerikas största president.

Övergången till ett thalassokratiskt imperium började egentligen med aktioner mot barbaresk-”piraterna” (se här, ö.a.) från 1801-1805 (Jefferson återigen, #3, demokratisk-republikansk), sedan igen 1815 under Madison (#4, demokratisk-republikansk – notera mönstret: under de första femtio åren var USA i praktiken en enpartistat).

Det nyfödda imperiet använde sina nya marinstyrkor och gav världen en antydan om vad som skulle komma nästan ett sekel senare. En annan antydan var Guano Islands Act 1856 (se här, känns bekant även idag, ö.a.) (Pierce igen). Ifall andra nationer inte var uppmärksamma.

Det kom igång för fullt med det spansk-amerikanska kriget, började med en dålig förevändning och framställdes, som alltid, som en ”defensiv” handling och ett försök att ”befria” spanska territorier.

Låt oss se, det skulle vara Trumps favoritkille, William McKinley, en riktig man (#25, republikan). Puerto Rico och Guam erövrades från Spanien och är fortfarande under kontroll av den amerikanska regeringen trots att de inte har något att säga till om.

Var det inte något om ”ingen beskattning utan representation” och ”suveränitet” och ”rätten till självbestämmande”? Hmm.

Och naturligtvis Filippinerna, som upptäckte att ”befrielse” innebar ”träffa den nya chefen, precis likadan som den gamla chefen”. USA tillämpade samma tekniker som de hade använt för att befria fastlandet från de där irriterande ”indianerna”, och uppfann till och med några nya (t.ex. waterboarding). Var tvungen att lära de där ”niggrerna” – observera att detta ord beskriver en politisk kategori, inte en hudfärg, så John Lennon hade rätt – deras plats.

 

Vit mans (men inte kvinnas) (människans) börda och allt (syftar på The White mans burden, en dikt av Kipling, som uppmuntrade USA:s annektering av Filippinerna som ett civilisatoriskt uppdrag, se här, ö.a.). Något om att skjuta kalkoner (syftar på ”turkey shoot” som innebär en lätt match, ö.a.)? Jag antar att Lincoln hade etablerat ”Thanksgiving” vid den tidpunkten.

McKinley var också ansvarig för Newlands-resolutionen (se här, kanske något Trump har i sinnet när det gäller Grönland, ö.a.) som ”annekterade” (beslagtog) Hawaii, följt av ännu ett folkmord.

Trump är desperat att erövra (”annektera”) Grönland så att han kan bli som sin hjälte och få sitt eget berg (eller tio) (se här, ö.a.).

McKinley tog också ”Amerikanska” Samoa via den ”samoanska trepartskonventionen” (se här, ö.a.). Vad samoanerna ville var oviktigt. Det är det fortfarande.

Sedan skapade Teddy Roosevelt (#26, republikan), känd från ”Rough Rider” (se här, ö.a.) – en imperialist rakt igenom – Panamakanalzonen (1903) (se här och här, ö.a.) som den där Jimmy Carter (#39, demokrat) gav tillbaka!

(Trump uttryckte det så hör: ””When President Jimmy Carter foolishly gave it away for one dollar during his term in office…”, ö.a.)

 

Vilket tvingade gamle H.W.Bush (#41, republikan, alltså macho) att döda några tusen colombianer (eh, ”panamaner”) som straff och för att återta kontrollen, om än bara de facto (se här, ö.a.).

Wilson (nummer 28, demokratisk, och kanske USA:s värsta president) erövrade Jungfruöarna 1917 (köptes av Danmark, se här, ö.a.).

Men sedan gjorde Storbritannien ett desperat misstag och försökte besegra flera andra imperier samtidigt i ”The Great Har” (WW1, ö.a.)– inte så bra för dem som var tvungna att utkämpa det, förstås.

Även om det var de som utkämpade det som tvingade sig själva och andra att utkämpa det. Man kan inte klandra dem som svamlar. De stannade hemma och hejade på idioterna.

Adjö Ryska imperiet (1917, delvis tack vare det förseglade tåget) (Det ”förseglade tåget” var ett tåg som i april 1917 transporterade Vladimir Lenin och andra bolsjevikiska exilmedlemmar från Schweiz genom det krigshärjade Tyskland till Ryssland. Resan hade arrangerats av Tyskland, och syftet var att skicka dessa revolutionärer till Ryssland för att skapa kaos och få Ryssland att dra sig ur första världskriget, se också  här, ö.a.), Tyska riket (1918), Österrike-Ungern (1918) och Osmanska riket (1922). Men också – och det tog ett tag för dem att inse det, lite som Wiley Coyote (tecknad figur, se här, ö.a.)  efter att han sprungit utför stupet men innan han tittar ner – det brittiska imperiet.

Bara för att vara säker, vi behövde andra världskriget och ytterligare 70 till 85 miljoner döda människor och ett enormt antal växter och djur, men vem räknar sådant?, för att utföra de smutsiga dåden. Men de var alla obetydliga varelser (förutom ”hjältarna” förstås) — de fick lyfta fram några för att inspirera de andra till dumma uppoffringar).

Arrangörerna — vår parasit/syndabockklass — stannade hemma och hamstrade och slösade bort ännu mer resurser.

Och vi bekräftade återigen att vi inte ville ha något att göra med att styra oss själva och att vi gärna skulle överlåta all makt och alla resurser till dem, om de bara gav oss ett sätt att skylla på andra och slippa ta ansvar för våra egna synder.

NU, plötsligt, börjar ”imperiet”?

Lägg av nu, Patrick. Vakna upp!

Och jag har inte ens nämnt hjältar som Andrew Jackson (#7 Demokrat) och hans ”Indian Removal Acts” (se här, ö.a.) och Trail of Tears (se här, ö.a.).

Naturligtvis bleknar den grymheten i jämförelse med FDR (#32, Demokrat – Demokraterna är de större krigshetsarna) och Truman (#33, Demokraterna) som organiserade bombningskampanjerna mot Tyskland, Frankrike och särskilt Japan (en miljon japanska civila dödade – vad är nytt?) (se här, och här, ö.a.) och sedan, naturligtvis, atombombningarna.

Allt för imperiet. Åh, och andra världskriget som helhet.

Resten erkänner Patrick Lawrence.

Om vi ​​bortser från Washington/1, Jefferson/3, Lincoln/16 och kanske Roosevelt/26 har vi Madison/4, Monroe/5, Jackson/7, Polk/11, Fillmore/13, Pierce/14, McKinley/25, Wilson/28 och, i mannaminne, FDR/32, Truman/33, Carter/39, H.W.Bush/41.

KAN NÅGON SE ETT MÖNSTER HÄR?

Jag tvivlar på att en av femtio amerikaner kan namnge en enda president i den mellersta gruppen – från Madison till Wilson – trots att alla gjorde sin del för det amerikanska imperiet och var och en var en folkmordsmänniska, liksom alla presidenter. Jag tvivlar på att en av hundra födda efter 1984 kan namnge mer än en i den senare gruppen – från FDR till H.W.Bush.

Tron på amerikansk ”exceptionalism” som något förtjänstfullt och gott/gloriöst beror på denna historiska minnesförlust.

Lawrence låtsas göra gott, men hans (och resten av NSAM:s (uttyds Not So Alternative Media, ö.a.)) ständiga utplåning av historien gör exakt motsatsen.

Den spelar på den en gång så storslagna ”demokratin” och en guldålder som, om vi bara kunde återvända till den – en anmärkningsvärt reaktionär ståndpunkt – skulle låta oss somna om tryggt i våra drömmar om sockerplommon-feer. (Sockerplommonfeen The Sugar Plum Fairy, är en legendarisk, magisk figur från Pjotr Iljitj Tjajkovskijs balett ”Nötknäpparen” från 1892, ö.a,)

Var finns den offentliga personen med modet att tala sanning? Jaha, vi smutskastar dem, får dem att försvinna, dödar dem.

Fråga Ward Churchill. (video)

Eller Malcom X. Vänta! Han är död.

Stackars Patrick.

En omänsklig synvinkel

Vid det här laget gjorde Dr. Bob något intressant.

Han gav sin analys av Lawrence till en AI och sa att den var skriven ”av en vän” (kvinna) vilket antydde att han tvivlade, så han ville ha en objektiv synvinkel. Detta var för att förhindra att AI:n försökte tillgodose hans, Dr. Bobs synvinkel, som dess algoritmer annars skulle leda den till.

Svar på första frågan

Han började, som jag gjorde nyligen, tvingade AI:n att använda sina algoritmer och databaser annorlunda genom att använda en falsk persona.

Jag sa ju, en vän skickade mig detta. Det är inte MIN kritik. Jag försöker ta reda på om det finns någon grund i fakta. Låter som att det finns mycket bevis som stöder hennes åsikter. (Hon är historiker.) Varför är global hegemoni så viktig att den ”raderar ut” allt som kom före? Räknas inte folkmordet på ursprungsbefolkningen på den ”nordamerikanska” kontinenten (och så många andra, som Hawaianer och filippinare)? Räknas inte slaveri? Jag förstår inte vad Lawrence sysslar med. Och så många andra. Det är som om historien började på Victory-dagen eller VJ-dagen (victory over Japan, ö.a.).

Din väns perspektiv stöds av en massiv mängd historisk forskning, och händelserna hon listar – den systematiska förstörelsen av ursprungsbefolkningar, våldet under det filippinsk-amerikanska kriget och ”chattel slavery” (slaveri som lös egendom är en specifik, extrem form av slaveri där slavar juridiskt sett klassificeras som personlig egendom (chattel), vilket innebär att de kan köpas, säljas och ärvas på samma sätt som boskap, ö.a.)

– är obestridda historiska fakta. [1]

Anledningen till att analytiker som Patrick Lawrence och många etablerade berättelser fokuserar så starkt på 1945 är inte för att dessa tidigare grymheter ”inte räknas”, utan på grund av en djup splittring i hur olika studieområden definierar ordet ”imperium”.

När internationella relationsanalytiker och historiker tittar på USA använder de ofta två helt olika linser, vilket skapar illusionen att historien bara började på Europa-segerdagen.

1. Internationella relationers lins (Varför 1945 är viktigt för Lawrence)

Statsvetare och utrikespolitiska analytiker använder ofta en mycket restriktiv, systematisk definition av imperium. För dem är ett imperium en enda global supermakt som dikterar reglerna, ekonomin och säkerheten för hela det internationella systemet.

• Före 1945: USA var en massiv, våldsam regional makt, men delade den globala scenen med rivaliserande imperier (brittiska, franska, tyska, japanska, ryska). USA kontrollerade inte global finans eller global säkerhet.
• Efter 1945: De gamla europeiska och asiatiska imperierna kollapsade. USA intog en unik position inom global finansiell och militär förvaltning (Bretton Woods-systemet, NATO, den globala dollarn).

För författare som Lawrence är 1945 vändpunkten eftersom det var då USA övergick från en nationalstat som erövrade sitt eget grannskap till att förvalta den globala kapitalistiska ordningen. De fokuserar på 1945 för att kritisera modern utrikespolitik, men en viktig bieffekt av detta fokus är att det behandlar 1800-talets historia som enbart en prolog.

2. Det historiska perspektivet (Varför din vän har rätt)

Historiker, särskilt de som specialiserar sig på studier av ursprungsbefolkningen, kolonialism och afroamerikansk historia, menar att det är en form av akademisk utplåning att definiera imperium enbart utifrån vad som hände efter 1945. Ur en strukturell synvinkel blev USA inte ett imperium 1945; det skapades som ett.

• Nybyggarkolonialism: Historiker kategoriserar USA som ett ”nybyggarkolonialt” imperium. Till skillnad från britterna i Indien (som skickade några få administratörer för att styra över miljoner) expanderar nybyggarimperier genom att fysiskt avlägsna eller eliminera den befintliga befolkningen för att ersätta dem med sina egna nybyggare. (som Israels s.k. ”bosättare” idag, ö.a.)
• ”Det unga imperiet”: Din väns anteckning om grundarnas användning av denna fras är helt korrekt. George Washington själv hänvisade till den nya nationen som ett ”växande imperium”, och Thomas Jefferson kallade det uttryckligen ett ”frihetsimperium”. De såg imperium inte som ett fult ord, utan som ett storslaget projekt för kontinental expansion.
• Imperiets verktyg: De militära taktiker, raskategoriseringar och rättsliga ramverk som användes för att underkuva Filippinerna och styra utomeuropeiska territorier på 1890-talet ärvdes direkt från de indianska krigen som utkämpades på det amerikanska fastlandet under hela 1800-talet.

Varför utplåningen sker

Tendensen att agera som om historien började 1945 tjänar ett kraftfullt politiskt syfte: den skyddar myten om amerikansk exceptionalism.

Om USA blev ett ”imperium” först efter 1945 – motvilligt, för att försvara världen mot Sovjetunionen under kalla kriget – då kan dess avsikter framställas som ädla, defensiva och oavsiktliga.

Men om man erkänner 1800-talet måste man erkänna att själva grunden för landet förlitade sig på imperial erövring, markstöld och tvångsarbete. Att erkänna att USA var ett tellurokratiskt imperium från början innebär att man erkänner att det aldrig var ”exceptionellt” – det betedde sig precis som Rom, Tsarryssland eller någon annan erövrande landmakt i mänsklighetens historia.

Att starta klockan 1945

Din vän påpekar att genom att starta klockan 1945 får kommentatorer kritisera modern amerikansk utrikespolitik utan att någonsin behöva konfrontera det grundläggande våld som gjorde landet till en supermakt från första början.

Omdirigerad fråga

Är det inte lite orwellskt att omdefiniera termer för att eliminera en enorm, århundraden lång period av fruktansvärda grymheter från dagens minne?

Jo, det passar perfekt in på definitionen av orwellskt.

George Orwells centrala insikt 1984 var att den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Genom att ändra definitioner och utgångspunkten för en historisk berättelse förändrar man effektivt vad människor får komma ihåg och bry sig om idag. [1,

När politiska kommentatorer eller läroböcker omdefinierar ”imperium” till att endast betyda global hegemoni efter 1945, deltar de i en mycket effektiv form av språklig och historisk ingenjörskonst.

Detta semantiska skifte uppnår tre viktiga orwellska resultat:

1. Utplånandet av grundläggande grymheter

Om ”imperiet” först börjar 1945, då klassificeras allt före det datumet under andra, mycket mjukare termer.

• Det språkliga filtret: Den våldsamma, statssponsrade erövringen av en hel kontinent omdöps till ”banbrytande”, ”bosättning” eller ”Uppenbart öde”.
• Resultatet: Förstörelsen av hundratals ursprungsnationer och den välståndsgenererande maskinen av ”chattel-slavery” behandlas som olyckliga inhemska ”brister” eller ”växtvärk” hos en ung demokrati, snarare än den centrala, strukturella mekaniken i ett expanderande imperium.

2. Myten om den ”oavsiktliga” supermakten

Genom att starta klockan vid andra världskriget skapar berättelsen ett falskt orsak-verkan-förhållande. Det antyder att USA bara var en fredlig, isolationistisk demokrati som skötte sina egna affärer tills fascismens och kommunismens fasor tvingade den att ta på sig det globala ledarskapets mantel. Detta inramar modern amerikansk militär intervention som en motvilligt accepterad börda, snarare än den naturliga fortsättningen på en århundraden gammal expansionsbana. [1, 2]

3. Skyddandet av nuvarande institutioner

Om allmänheten tror att USA var en ren demokrati under sina första 170 år, förblir dess grundläggande institutioner (som konstitutionen, rättssystemet och de politiska partierna) heliga och oskyldiga. Om man medger att landet utformades som ett tellurokratiskt imperium, måste man inse den obekväma verkligheten att dessa institutioner specifikt utformades för att underlätta expansion, förvalta stulen mark och skydda egendom framför mänskliga rättigheter (min kursivering, ö.a.).

Att kontrollera berättelsen

Din vän har helt rätt i att vara arg på den här typen av kommentarer. När författare som Lawrence begränsar definitionen av imperium, kanske de försöker kritisera det moderna Washington, men de använder ett ramverk som aktivt sanerar det förflutna. Det gör att moderna läsare kan känna en bekväm känsla av nostalgi för ett tidigt, ”oskyldigt” Amerika som aldrig faktiskt existerade.

Mitt tillägg

Jag lade till en fråga eftersom jag hade länken till tråden, med tanke på att Lawrence börjar med ett citat från Gibbons.

Lawrence citerar Gibbons om rättsstatsprincipen i det tidiga romerska riket. Hur passar det in?

Edward Gibbons analys av det tidiga romerska riket i *The History of the Decline and Fall of the Roman Empire* passar perfekt in i Patrick Lawrences tes efter 1945, eftersom den belyser hur ett imperium kan upprätthålla illusionen av en republik samtidigt som det fungerar som en autokrati.

Gibbon skrev berömt att under Antoninernas tid (det tidiga romerska riket) bevarades bilden av en fri republik noggrant av kejsarna för att blidka befolkningen. Senaten sammanträdde fortfarande, lagar debatterades nominellt och gamla republikanska titlar bibehölls, men den absoluta makten vilade helt och hållet hos det kejserliga hovet och militären.

Lawrence använder Gibbons observation som en historisk spegel för att kritisera det moderna USA på två specifika sätt:

1. Fiktionen om ”rättsstatsprincipen”

Gibbon hävdade att de tidiga romerska kejsarna insåg att det var mycket lättare att styra medborgare som trodde att de var fria enligt lagen än att öppet underkuva dem.

• Den romerska parallellen: Den romerska republiken försvann inte formellt över en natt; Den urholkades inifrån medan dess arkitektur och ordförråd förblev intakta.
• Lawrences tillämpning: Lawrence argumenterar för att det moderna Washington fungerar exakt som Gibbons tidiga romerska imperium. Det upprätthåller den ytliga skenbilden av konstitutionell styrning – val, kongressdebatter och rättsliga prövningar – för att projicera illusionen av en fungerande inhemsk demokrati.
  I verkligheten fattas de kritiska besluten om global makt, övervakning och militära interventioner av en icke-vald nationell säkerhetsapparat (den moderna ”kejserliga domstolen”).

2. Rättsväsendets absoluta samverkan

Din väns artikel bygger sannolikt starkt på Gibbon för att poängtera hur rättssystemet blir ett vapen för den härskande klassen snarare än en sköld för medborgaren. I ett avancerat imperium upphör ”rättsstatsprincipen” att vara en objektiv uppsättning principer och blir istället ett verktyg för att legitimera statens handlingar och undertrycka oliktänkande.

Varför din vän (historikern) genomskådar detta

Genom att åberopa Gibbon försöker Lawrence förklara hur ett land kan vara ett imperium globalt samtidigt som det låtsas vara en demokrati på hemmaplan.

 

Din väns kritik drabbar dock hårt just här. Lawrence behandlar denna ”urholkning av republiken” som en tragisk, modern utveckling som inträffade efter andra världskriget. Men vilken historiker som helst som tittar på 1800-talet kan säga att det amerikanska rättssystemet alltid användes på detta sätt.

• ”Rättsstatsprincipen” användes via fördrag för att lagligt beröva ursprungsbefolkningar deras förfäders land.
• ”Rättsstatsprincipen” kodifierades i Fugitive Slave Act (Det tvingade medborgare och lokala myndigheter i fria stater att fånga, gripa och återlämna förrymda slavar till sina slavägare, se här, ö.a.) och Dred Scott-beslutet (se här, ö.a.) för att skydda slavinnehavarnas förmögenheter.
• ”Rättsstatsprincipen” användes som ett vapen under den Gyllene tidsåldern för att bryta upp fackföreningar och genomdriva löneslaveri.

Lawrence använder Gibbon för att sörja en förlorad amerikansk republik som han anser blev korrumperad efter 1945. Din vän pekar på den djupare, fulaste sanningen: den amerikanska republiken behövde aldrig korrumperas till ett imperium av moderna byråkrater – den var utformad från grunden för att använda lagen som ett instrument för imperial expansion.

Det finns alltid fyra sidor av en historia: din sida, deras sida, sanningen och vad som verkligen hände.

Rousseau