Avtalet mellan USA, Danmark och Grönland: Vinnaren tar allt – för alltid

En aktuell artikel av fredsforskaren docent Jan Öberg på. TFF  •  Transnational Foundation  &  Jan Öberg 26/9.

Översättning av Rolf Nilsson:

Avtalet är katastrofalt, både på grund av vad det säger och vad det utelämnar. Det inskränker ytterligare säkerhetspolitikens viktigaste tillgång: handlingsfriheten.

Några timmar innan avtalet undertecknades den 22 september 2026 publicerade jag följande 13 hypoteser om vad det sannolikt skulle innehålla, på TFF:s Substack-kanal (på engelska).

Jag hade fel på endast den första punkten. I motsats till vad Trump hade skrivit på sin plattform Truth Social verkar avtalet inte träda i kraft omedelbart. Det visade sig faktiskt vara värre än vad till och med jag hade förutsett.

Efter dessa hypoteser följer nu ett antal reflektioner mot bakgrund av vad avtalet faktiskt innehåller – och inte innehåller – samt hur det generellt har presenterats av stora medier och av public service-bolaget DR. (och därmed av SVT och svensk press, ö.a.)

Min slutsats är att det är extremt missvisande och analytiskt ohållbart att hävda att detta är ett bra avtal för alla parter; det är helt enkelt så regeringarna vill sälja in det till allmänheten. Mediekommentatorer med liten eller ingen expertis inom säkerhetsfrågor sprider detta påstående vidare utan att göra någon substantiell analys av avtalets innehåll.

Det handlar snarare om att Danmark och Grönland säljer ut sig själva. Även om avtalet formellt bevarar Grönlands rätt till självbestämmande och Danmarks suveränitet, innebär det en avgörande uppgivenhet av handlingsfriheten, både nu och inför en oviss framtid.

Detta har möjliggjorts genom årtionden av dansk, alltmer närmast total underkastelse gentemot USA – i en sådan omfattning att det inte längre går att tala om en självständig och suverän utrikes- och säkerhetspolitik i Köpenhamn.

Här följer nu hypoteserna så som de formulerades innan avtalet undertecknades:

För 21 år sedan besökte jag Grönland och publicerade detta bokkapitel: *Balance the Igaliku Agreement With Peace Policy*. Som väntat uteblev reaktionerna från såväl Grönland och Danmark som USA.

I februari publicerade TFF *A New Perspective and Blueprint: A Demilitarised Arctic for the Common Good — and Why It Is Rational*. Samma resultat.

Och jag har skrivit tre andra artiklar. Samma sak…

Allt som rör fred är ute i kylan – inte för att fred är fel, utan för att militarism och kakistokrati styr västvärlden tills den faller samman under den bördan. Så några av oss måste fortsätta göra något annat; trots allt finns det alternativ till krig, militarism och kortsiktigt politiskt kohandlande från eliter som fullständigt struntar i intressena hos de människor de påstår sig företräda.

Idag ska det ovannämnda avtalet undertecknas, och ingen av oss medborgare vet något om dess innehåll – förutom att Trump säger att det är fantastiskt och verkar få i stort sett allt han ville ha utan att betala ett öre; att Danmarks statsminister och utrikesminister säger att det är en ”bra” överenskommelse – och att de säger så för att de annars inte skulle skriva under den (!), eftersom den bevarar dansk suveränitet och USA inte kommer att köpa Grönland som Trump tidigare föreslog. Grönlands ledare säger också att det är bra eftersom det värnar självbestämmandet och respekten.

Media – inte minst i Danmark – upprepar budskapet likt papegojor och ställer inga kritiska frågor eller lyfter fram aspekter som sannolikt skulle få danskar och grönländare att tänka efter lite. Kom ihåg: det är ju så bra för alla inblandade parter!

Tja, sade den gamle fredsprofessorn med erfarenhet av konflikthantering: Man måste se det för att tro på det!

1. Ingen debatt överhuvudtaget och förmodligen ingen ratificering i parlamenten; det kommer att genomföras omedelbart.
2. Det som offentliggörs blir den officiella versionen med vackra formuleringar; inga detaljer, eftersom de rör säkerhetsfrågor som inte kan avslöjas.
3. Det verkar ge USA hundraprocentig beslutsmakt – eller befogenhet – över allt som rör säkerhet, och säkerhet innebär också resurser. Så min hypotes är att Danmark och Grönland lägger alla sina säkerhetsägg i USA:s korg – och var det slutar kan man bara spekulera i.
4. Vissa betraktar detta som en naturlig förlängning av avtalet från 1951 och det ovannämnda Igaliku-avtalet. Om så vore fallet skulle dessa helt enkelt kunna förlängas juridiskt. Sanningen är uppenbarligen att detta nya avtal ger USA något de inte har idag.
5. USA:s så kallade ”rivaler” kommer att stängas ute från Grönland; de kan varken investera eller bygga baser. I praktiken innebär detta att man avstår från samarbete med länder som Ryssland och Kina – samt andra som har lika legitima ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen i regionen. Det innebär en konfrontativ hållning. Det rationella samarbete till allas gagn – och för gemensam säkerhet – som nämndes tidigare blir helt uteslutet. Regionen kommer att förvandlas från ett område med låg spänning och låg militär närvaro till ett område med hög spänning; där USA befinner sig uppstår nämligen spänningar och ”avskräckning” gentemot andra som känner sig hotade.
6. För USA under Trump handlar ”säkerhet” i hög grad om naturresurser. …tillgång. Hans viktigaste drag handlar om att säkra framtiden för det jag kallar ”USA:s autarki”: Venezuela, Kanada (om han så kunde), resurserna utanför Gaza, Iran/Hormuz, avtalet med Ukraina och hans önskan om en rimlig relation till världens mest resursrika land, Ryssland.
7. De flesta mediekommentarer fokuserar på Grönland – och visst handlar det om Grönland, men också om hela regionen, marin närvaro, försvar mot ballistiska robotar osv. Ryssland kan inte tolka detta på annat sätt än som ytterligare ett påtryckningsmedel, i kölvattnet av Nato-utvidgningen i Europa. Det kommer alltså att få omfattande konsekvenser för den vidare regionen, GIUK-gapet (se här, ö.a.), ubåtskrigföring och så vidare – med utgångspunkt i, om man så vill, Grönland.
8. De flesta har också pekat på möjligheten till nya amerikanska baser. Det är högst sannolikt – men kom ihåg att USA redan har 42 militärbaser i Danmark, Norge, Sverige och Finland. Landet har över 600 baser världen över (beroende på hur man räknar, man brukar tala om över 800, ö.a.) – men har världen blivit en fredligare plats av den anledningen? Är lokalbefolkningen på alla dessa platser nöjd med baserna? Känner de sig tryggare? Det vet vi faktiskt inte, eftersom de människor vars liv påverkas aldrig har tillfrågats eller getts möjlighet att rösta för eller emot.
9. Var säker på att det inte kommer att stå ett ord om kärnvapen i den offentliggjorda avtalstexten.
10. Var säker på att det inte kommer att stå ett ord om miljön.
11. När det gäller relativ global status och kapacitet befinner sig USA i en tydlig nedgång jämfört med exempelvis 1950- och 60-talen. Landet leds idag av en president som är psykologiskt instabil och oförutsägbar. Han styr historiens mäktigaste militärmakt, en makt som har förlorat varje konflikt sedan Vietnamkriget 1975. Om detta är din vän – den du söker ”skydd” hos – då har du inte gjort några som helst scenarier för västvärldens och resten av världens framtid. Och därmed kommer du att få uppleva en del överraskningar.
12. Notera att Trump har hävdat på Truth Social – oavsett om det stämmer eller ej – att han får detta fantastiska avtal helt utan kostnad för USA. Man kan då fråga sig: vem är det som ska betala?
13. Också, oavsett om det stämmer eller ej: Han har hävdat att detta är ett avtal som gäller för all framtid – inte kopplat till Nato-fördraget eller något datum för förnyelse – och vi vet inte om någon juridiskt kan dra sig ur det om saker och ting inte utvecklas som förväntat.

Sammanfattningsvis är min hypotes – så länge den inte motbevisats empiriskt – att detta är (eller i framtiden kommer att betraktas som) en tragisk dag för Grönland, Danmark och världen.

Det som följer är reflektioner kring avtalet efter att det offentliggjorts.

Det är värt att påminna sig om att vi inte vet någonting om eventuella bestämmelser av sådan säkerhetspolitisk karaktär att de inte kommer att röjas.

⁂

Det var känt att Trump skulle tala i FN:s generalförsamling och omedelbart därefter underteckna avtalet med de två andra parterna. Jag avstår från att kommentera själva talet, förutom att säga: en pervers självbelåtenhet eller storhetsvansinne gällande hans egna bedrifter, parat med en vulgär stolthet över alla de tillfällen då USA under hans ledning har brutit mot internationell rätt, hot riktade mot andra länder (Kubas delegation reste sig och lämnade salen) samt ett hot om att utplåna Iran.

Det var förmodligen ett av de mest obehagliga talen i FN:s historia. Det bör ge upphov till eftertanke att ledarna för Danmark och Grönland, under signeringsceremonin, hyllade Trump och hans Amerika. Statsministern tackade honom på ett underdånigt sätt och hävdade därefter att USA alltid har försvarat den fria världen och bidragit till fred.

Här är avtalet. Läs det själv.

14. Visserligen handlar det inte om att USA annekterar eller köper Grönland, eller om att Danmark formellt avsäger sig sin suveränitet eller Grönland sin rätt till självbestämmande. Det rör sig dock om något som i praktiken kommer att vara lika genomgripande, och förmodligen värre: överlämnandet av dansk och grönländsk beslutanderätt, samt en betydande inskränkning av båda parters handlingsutrymme inom säkerhets- och utrikespolitiken.

Det står klart att ingenting kan göras på dessa områden utan USA:s medgivande. Jag uttrycker mig så här eftersom det finns något som kommentatorer och de inblandade parterna inte nämner med ett enda ord, nämligen att det rör sig om en asymmetrisk relation eller konfliktsituation. I just en sådan relation får USA i praktiken en vetorätt. Om Danmark och/eller Grönland nu eller i framtiden skulle vilja samarbeta med ett annat land kring resurser, baser eller andra säkerhetsrelaterade frågor som USA inte kan acceptera i regionen, skulle det helt enkelt inte vara möjligt.

I kontrast till detta är det svårt att se hur de två parterna skulle kunna hindra USA från att i praktiken göra precis vad de vill: upprätta fler baser än de två nya som nämns i avtalet, kontrollera och använda de omgivande vattnen efter eget gottfinnande samt – som jag antydde tidigare – agera utan att ett ord sägs om kärnvapen. Det finns inte heller några skyddsåtgärder för Grönlands unika miljöförhållanden. USA har tidigare lämnat efter sig basområden fyllda med avfall.

15. Och det handlar inte bara om USA; det handlar om Nato. Nato har naturligtvis redan i praktiken agerat i regionen, men i framtiden kommer alliansen att kunna spela den rollen på ett betydligt mer omfattande sätt. Det är därför alla tre parter talar samma PR-språk: avtalet är utmärkt för alla tre parter, för Europa som helhet och för Nato. Bara det borde väcka misstankar om att något döljs utanför själva avtalstexten. Att tala om fullständigt sammanfallande intressen inom dessa asymmetriska relationer är antingen bedrägeri eller självbedrägeri.

16. Som nämnts ovan gäller avtalet ”för all framtid”. Det innebär att det inte finns några bestämmelser om förnyelse, förlängning eller utträde. Det är bindande i all evighet, vilket i praktiken innebär att det binder de två svagare parterna. USA kommer att kunna driva igenom vad det vill; de andra två kan inte ens hota med att dra sig ur avtalet om omständigheterna skulle kräva det. Detta är mycket ovanligt i internationella avtal.

17. Lika oförståeligt är faktumet att Danmark och Grönland inte bara har gått med på att avtalet är permanent; de har också gått med på att göra Grönland till en permanent medlem i Nato. Detta gäller även om Grönland en dag skulle bli en självständig stat. I så fall skulle framtida ledare och medborgare i ett självständigt Grönland tvingas acceptera och genomföra ett Natomedlemskap.

Jag är ingen expert på internationell rätt, men experter på området kommer sannolikt att kunna hålla åtskilliga seminarier och skriva mängder av rapporter om huruvida det är förenligt med internationell rätt att binda Grönland vid ett Natomedlemskap, nu och för all framtid. Ett framtida självständigt Grönland skulle knappast kunna betraktas som en suverän stat under en sådan ordning, även om det behåller sitt territorium. Bara det väcker frågor om vad begreppet självbestämmande egentligen innebär.

18. Vi står här inför ett klassiskt dilemma. En skola menar att detta var det bästa möjliga resultatet när en stormakt vill ha något av en eller flera småstater. Man skulle vidare kunna hävda att efterlevnad av avtalet ger ökat skydd och ökad säkerhet, och att det därför är rimligt att acceptera ett begränsat handlingsutrymme.

En annan uppfattning gör gällande att ett sådant avtal är det perfekta sättet att säkerställa att regionen dras in i en framtida konflikt i ett tidigt skede, och att varje amerikansk bas blir ett prioriterat mål för fientliga makter. Företrädare för denna linje menar också att det bör vara högsta prioritet inom utrikes- och säkerhetspolitiken att bevara största möjliga handlingsfrihet.

Att Danmark och Grönland har sålt ut sig – som av vissa kan ses som ett svek mot egna intressen – rättfärdigas med argumentet att de får ett bättre skydd, kanske till och med visst inflytande över USA:s politik. Eftersom Trump så aggressivt hade deklarerat att han helt enkelt *måste* ha Grönland – även med militära medel om så krävdes – framstår avtalet som ett lysande exempel på småstatsdiplomati.

Personligen ser jag det – i linje med hypoteserna 8 och 11 ovan – som resultatet av årtionden av tilltagande undergivenhet, bristande förmåga till självständig säkerhetspolitisk analys samt en så omfattande likriktning inom media, politik och akademi att ingen tycks ha ställt den uppenbara frågan: varför är vi så rädda och maktlösa i vår relation till våra bästa vänner och beskyddare att vi inte kan säga nej till något som denna vän kräver?

Flera medieuppgifter tyder på att de danska företrädarna var rädda och nervösa under hela processen – från det ögonblick Trump hotade att ta Grönland till oron över att han kanske skulle säga något olämpligt under själva undertecknandet.

Ingen vet var man har Trump. Han hade förmodligen kunnat sätta hotet om att ta Grönland med våld i verket. Och visst, det USA får genom detta avtal påminner om en gammaldags maffiataktik: ett erbjudande man inte kan tacka nej till.

”Vi ska få allt vi behöver, men eftersom vi kan få det utan att göra Grönland till en amerikansk delstat, låter vi er behålla illusionen av självbestämmande och suveränitet. Vi vet ju alla hur verkligheten ser ut, eller hur?”

Kissingers gamla iakttagelse – att det kan vara svårt att vara USA:s fiende men ödesdigert att vara dess vän – är kanske det mest träffsäkra som kan sägas om detta avtal. Det är här vi har hamnat, eftersom man under de senaste åren inte har ägnat en enda kreativ tanke åt alternativ till ett allt tätare samarbete och ett alltmer krympande faktiskt handlingsutrymme gentemot USA – en stat som, vilket påpekats under punkt 11, obestridligen befinner sig i nedgång, leds av en president som många har kallat ”psykopat” och ”protofascist”, och som vi vet har säkrat framtida tillgång till resurser med våld. Dessutom har vi ingen aning om vilket slags USA som kommer att träda fram efter hans avgång.

Varken Köpenhamn eller Nuuk verkar ha uppfattat några varningssignaler här.

Det var ju trots allt tänkt att det inte ens skulle få finnas ett A4-papper mellan USA och dess allierade – som den danske statsministern så känt uttryckte det på vägen mot denna eviga och gränslösa underordning under den fria världens och fredens påstådda främsta garant.

19. Det är därför också anmärkningsvärt, och vårdslöst farligt, att det saknas en inbyggd mekanism för tvistlösning i detta evighetsavtal. Vem, om inte USA, skulle få sin vilja igenom om parterna blev oense?

Detta skulle kunna bli aktuellt redan från början, under genomförandet av konkreta projekt, åtgärder och processer, eller vid vilken tidpunkt som helst mellan nu och evigheten. Tror någon på allvar att motstridiga intressen inte kan uppstå inom en så komplex ram? Skulle de två mindre parterna kunna vända sig till en internationell juridisk instans och vinna framgång i en tvist? Skulle USA rätta sig efter ett sådant utslag?

Ger man ”affärsmannen” Trump lillfingret, vet vi hur han kommer att tolka det.

Frågorna om vad som inte sägs i avtalet börjar hopa sig.

20. Trump skrev att USA fick detta fantastiska avtal helt gratis. Det kan mycket väl stämma, eftersom avtalet inte säger någonting om vem som ska betala för all den nya verksamhet och det tillträde USA får på Grönland.

Journalisten och historikern Eric Zuesse frågade ChatGPT om det, baserat på liknande avtal, gick att göra en grov uppskattning av värdet på de rättigheter USA förvärvar genom detta avtal. Svaret blev omkring 45 miljarder dollar. Kom ihåg Trumps påstående: INGA KOSTNADER.

Ännu viktigare, och än mer problematiskt, är att det offentliggjorda avtalet inte säger någonting om hur resursutvinning och de förväntade vinsterna från sådana resurser ska fördelas.

Detta evighetsavtal säger ingenting alls om hur de tre parterna ska dela på intäkterna, eller hur stor Grönlands andel av inkomsterna ska vara. Med andra ord: inte ett ord om hur Danmark och Grönland skulle kunna förhindra en situation där vinnaren tar allt.

Trump har hävdat att USA och Nato behöver Grönland av säkerhetsskäl, utan att dock precisera hur tillgången till Grönlands resurser stärker USA:s säkerhet – eller mot vem eller vad det ska skydda. Ur ett realpolitiskt perspektiv räcker det för honom, och för framtida presidenter, att helt enkelt säga: ”Detta krävs för vår säkerhet.” Köpenhamn och Nuuk kommer då att tvingas foga sig.

Avtalet är tidlöst och omfattar allt. Ändå nämns ingenting om fördelningen av kostnader och intäkter mellan de tre parterna, eller ens att sådana ”detaljer” ska förhandlas fram senare.

Detta är ytterligare en anledning till att så stora diplomatiska och kommunikativa insatser läggs på att betona att Danmark behåller sin suveränitet och Grönland sin rätt till självbestämmande: Trump har fått precis det han vill ha, nu och för all framtid.

Formaliteter som suveränitet kommer inte att spela någon betydande roll för hur avtalet tillämpas på och kring Grönland i framtiden.

Här är vad en enkel AI-assisterad sökning kan berätta för oss om värdet av Grönlands resurser:

”Det finns ingen enskild trovärdig uppskattning av det totala värdet av Grönlands naturresurser. Olika studier omfattar olika kombinationer av bevisade reserver, uppskattade resurser och spekulativa fyndigheter.

En grov uppskattning, baserad enbart på större identifierade resurser, pekar på ett värde i det lägre spannet av flera biljoner amerikanska dollar.

Grönland är känt för att hysa 25 av EU:s 34 kritiska råvaror. Området innehåller också 39 av de 50 mineraler som USA klassificerar som kritiska.

Den största kvantifierade resursen utgörs av olja och gas till havs.

Uppskattningar från US Geological Survey (USA:s geologiska undersökning) tyder på att det finns cirka 31 miljarder fat oljeekvivalenter (boe) i form av tekniskt utvinningsbara kolväten. Vid ett illustrativt oljepris på omkring 70 USD per fat motsvarar detta ett bruttovärde i marken på ungefär 2,2 biljoner USD. Detta utgör inte en ekonomisk värdering, eftersom kostnaderna för utvinning, transport och infrastruktur skulle bli betydande.

Grönland har också identifierade reserver av sällsynta jordartsmetaller på cirka 1,5 miljoner ton. Ytterligare fyndigheter omfattar grafit, zink, guld, koppar och nickel.

Sammantaget är en rimlig uppskattning av storleksordningen för Grönlands bevisade och identifierade större resurser några biljoner amerikanska dollar.”

Man kan sannerligen undra hur många amerikanska biljoner dollar – och hur mycket handlingsutrymme för all framtid – fru Frederiksen och herr Nielsen avhände sig genom sina underskrifter på detta verkligt historiska avtal.

21. Internationellt sett har medieintresset varit förvånansvärt begränsat, med tanke på avtalets vidare globala betydelse. Inte oväntat har Nato-ledare enligt uppgift välkomnat det som ett positivt avtal. Danska medier har i hög grad fokuserat på procedurerna, själva signeringsceremonin vid FN:s högkvarter och saker som utrikesminister Løkke Rasmussens känslomässiga reaktion. De grönländska medierna verkar i grunden vara försiktigt optimistiska och förmedlar den mycket förståeliga lättnaden över att landet inte annekterades av Trump. Detta innebär dock en jämförelse med det förflutna, medan det nu kommer att finnas ett växande behov av att fokusera på vad framtiden har att erbjuda.

Med undantag för *Arbejderen* hittar man i stort sett ingen kritisk analys av avtalets faktiska innehåll, vad som utelämnats eller dess möjliga konsekvenser. Påståendet – narrativet – om att detta är ett bra avtal för alla tre parter har helt enkelt accepterats. Punkt slut.

⁂

22. En video jag spelade in spontant mindre än en timme efter att avtalet undertecknats:

(Klippet, 3,5 minuter långt, kan lyssnas på i originalartikeln, ö.a.)

Här är det konkreta förslag jag hänvisar till i slutet av videon. Konstruktivt nytänkande är avgörande, eftersom det *finns* alternativ till militarismens falska säkerhetspolitik:

Ett nytt perspektiv och en plan: Ett demilitariserat Arktis för det gemensamma bästa – och varför det är rationellt

Not

Denna analys har redan publicerats på danska på min blogg och kommer snart även att finnas på *The Transnational*. Precis ovanför hittar du länken till ett helt annat sätt att tänka. Materialet kommer att publiceras i våra kanaler på sociala medier och göras tillgängligt för medieorganisationer världen över.

Erfarenheten säger oss att denna typ av analys inte kommer att uppmärksammas av de ledande skandinaviska medierna, som för länge sedan slutat ägna sig åt fri och kritisk journalistik, mångfald av perspektiv och expertis, eller att uppfylla ett genuint public service-uppdrag inom säkerhets- och utrikespolitik. Så vänligen beakta detta – tack.

TFF • Transnational Foundation & Jan Oberg är en publikation som stöds av sina läsare. Överväg att bli gratis- eller betalprenumerant för att ta del av TFF PressInfo, Peace Pulse och nya inlägg, samt för att stödja vårt arbete.

⁂