Det västerländska imperiet utan en plan B i Jemen etc.

5

Alex Krainer påpekar att Jemen är starkare idag än det var för bara två år sedan. Detta visas av deras strider mot Saudiarabien i Taiz.
Av Bjarne Berg Wig – 9 oktober 2026 på steigan.no

Torsdag 8 oktober 2026. Morgonen i Riyadh började med explosioner. Ansarallah i Jemen – rörelsen vi i väst kallar Houthierna – rapporterade att de hade avfyrat en ballistisk missil mot King Khalid International Airport. Syftet var att förlama flygtrafiken. Samtidigt kom rapporter om att Pakistan och Turkiet är på väg att dras in på den saudiska sidan.

Alex Krainer

Samma dag satt den kroatiskfödde analytikern och tidigare hedgefondförvaltaren Alex Krainer i studion med Nima Alkhorshid på kanalen Dialogue Works. Det var ett samtal som gick långt bortom dagens nyheter. Krainer tänker i system. Han frågar sig inte bara vad som händer, utan varför det händer – och varför det fortsätter att hända även när det uppenbarligen inte fungerar.

Därför vill jag sammanfatta samtalet här. Inte för att jag håller med om allt. Utan för att hans tillvägagångssätt är värt att lära sig av. OBS: Jag har använt AI för att systematisera huvudpunkterna i intervjun.

Obs: Händelserna som diskuteras är som de presenterades i intervjun. Flera av dem var färska och obekräftade vid tidpunkten för samtalet.

Jemen är inte ett lokalt krig

Krainer börjar med historia. Kriget i Jemen började inte i år. Det började runt årsskiftet 2014–2015, då Saudiarabien inledde sju år med tusentals bombräder. Enligt Krainer agerade Saudiarabien hela tiden som ett ombud för västmakterna – särskilt Storbritannien, som hade rådgivare, mekaniker och ingenjörer på plats för att hålla flygplanen i luften.

Vad handlar det egentligen om? Hans svar är en geografisk punkt: Bab el-Mandeb. Sundet vid ingången till Röda havet är, enligt hans uppfattning, världens viktigaste flaskhals för handel.

Sedan kommer utredningen. Han går igenom försöken ett efter ett:

  1. Den saudiledda koalitionen från 2015 – misslyckades.
  2. Operation Prosperity Guardian efter den 7 oktober 2023, för att hålla sjöfarten öppen – misslyckades.
  3. Operation Rough Rider, Trumps bombkampanj från den 15 mars 2025 – misslyckades.
  4. Saudiarabiens nya offensiv nu – har slagit tillbaka, enligt Krainer.

 

Hans slutsats är enkel. Ansarallah är starkare idag än den var för tio år sedan. Starkare än den var för två år sedan. Med erövringen av staden Taiz kontrollerar rörelsen nu cirka 90 procent av Jemens befolkning. Det betyder fler soldater, mer ekonomi – och fler människor som vill kämpa på deras sida.

Här är en poäng vi känner till från arbetslivet. Ett system som upprepar samma drag och får samma felaktiga resultat har egentligen ett annat syfte.

Vem drar in Pakistan i kriget?

Runt den 5 oktober aktiverades det så kallade Meckaavtalet. Pakistan skickade fyra militärflygplan till Aden. Turkiet skickar vapen. Enligt Trump har USA valt att hålla sig i bakgrunden – med underrättelsetjänster, rådgivare och tankflygplan, men inget mer.

Krainer ställer en bra fråga: Varför skulle Pakistan och Turkiet vilja detta? Han anser att ingen av dem har ett strategiskt intresse av att försvara Saudiarabien. Pakistanska tjänstemän sa också inledningsvis nej. Ändå kom flygplanen.

Hans förklaring är ekonomisk. Den 29 september – sex dagar innan avtalet aktiverades – var Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif i London. Där träffade han, enligt Krainer, topppersoner från Barclays, JPMorgan, Citi, BlackRock och Rothschild & Co.

Länder som Pakistan, Turkiet och Egypten är sårbara för västerländsk finansmakt. Kreditlinjer kan skäras ner. Marknadstillträde kan stängas. Sanktioner kan införas. Då behöver ingen be vackert.

Men även här ligger en motsägelse. Regeringen i Islamabad är inte populär på hemmaplan. Det har redan förekommit demonstrationer, och Sharif framställs som Israels man. Krainer menar därför att priset kan bli högt – politisk instabilitet i ett land med kärnvapen.

Den stora motsägelsen

Krainer lyfter blicken från Jemen till kartan. Den som vill dominera världen måste dominera Eurasien. Den som vill dominera Eurasien måste kontrollera Central- och Östeuropa – och Västasien, där de viktigaste flaskhalsarna finns:

 

  • Bab el-Mandeb och Suez
  • Hormuzsundet
  • Bosporen
  • Gibraltar

Så läser han också konflikter som annars verkar spridda. Spänningen mellan Spanien och Marocko vid Gibraltar. Saudiarabien i Jemen. Ukraina vs. Ryssland. Samma mönster, olika platser.

Tesen är den västerländska ordning som har rått i två till trehundra år. Motsatsen är de framväxande makterna – och en växande medvetenhet i resten av världen om vad konflikten egentligen handlar om. Krainer kallar det, med en formulering han lånar från Alastair Crooke, starten på en revolution. Inte ett krig mellan två länder, utan en uppgörelse mellan två styrelseskick.

Vändpunkten för honom var attacken mot Iran den 28 februari 2026, Operation Epic Fury. Iran förlorade sin högsta ledare och mellan 50 och 70 högt uppsatta personer. Samtidigt försökte man underblåsa interna oroligheter. Ändå föll inte regimen. Det var, säger Krainer, västvärldens bästa chans. Den var förlorad.

Signalen till resten av världen är att imperiet har tappat sina tänder. Det kan inte längre komma in och krossa motstånd som det en gång kunde.

Och priset är synligt. Krainer hänvisar till en rapport från Congressional Research Service om att 81 amerikanska flygplan förstördes eller skadades i kriget mot Iran – från Reaper-drönare till F-35 och AWACS – värda mellan 1,9 och 3,3 miljarder dollar. USA har dragit sig tillbaka från Irak. Persiska viken är i praktiken stängd för amerikanska krigsfartyg. Det är inte en fullständig vräkning, men det är nära.

Planer skrivna för en värld som inte längre existerar

Detta är, för mig, den mest intressanta delen av samtalet. Nima Alkhorshid frågar varför västerländska ledare försvagar sina egna samhällen. Diesel blir alltmer bristvara i Europa. Svavel och urea – basen för konstgödsel – kan drabba Brasilien och därmed världens livsmedelsförsörjning. Varför ser ingen konsekvenserna?

Krainer avfärdar den enkla förklaringen. Han tror inte att folk är så dumma. Han tror att något annat är fel med systemet.

Hans förklaring lyder så här. Många av planerna formulerades för 30–50 år sedan. Vid den tiden togs det för givet att väst skulle dominera utan motstånd efter östblockets fall – Fukuyamas ”slut på historien”. Och det togs för givet att berättelsen kunde kontrolleras via radio, tv och tidningar.

Båda antagandena har fallit bort. Den unipolära perioden var kortlivad. Sociala medier innebar att kontrollen över berättelsen förlorades. Pandemin borde ha varit en varning. Men det finns ingen plan B. Så planen fortsätter, trots att grunden är borta.

Det är som att köra enligt en karta över en stad som har byggts om. Föraren kanske är tillräckligt bra. Men kartan har fel.

Krainer drar en skarp slutsats: Systemet väljer ledare som är villiga att genomföra planer som inte längre är meningsfulla. Den som ställer kritiska frågor anställs inte. Han är hård i sitt omnämnande av individer. Jag tror att poängen är starkare utan namnen – det är urvalsmekanismen som är problemet.

Ett konkret exempel är sällsynta jordartsmetaller. USA började med sanktioner mot kinesiska chips och teknologi. Nu ber Trump Xi Jinping att släppa ut mineraler till Japan – som sedan kan förse den amerikanska vapenindustrin. Xi svarade med att varna för japansk militarism. Krainers fråga är enkel: Om USA inte tvekade att sanktionera Kina, varför skulle Kina tveka nu?

På samma sätt tittar han på ett militärindustriellt komplex som har blivit monopol. De levererar dyr utrustning som inte kan jämföras med ryska, iranska och kinesiska vapen av den senaste generationen. Det är slöseri satt i system.

Imperiet inifrån

Krainer gör en skarp åtskillnad mellan USA och imperiet. Krig utkämpas inte för det amerikanska folket, säger han. De utkämpas för att rädda privilegier och tillgångar utomlands. Det är därför de inte slutar, oavsett hur mycket de förlorar.

Relationerna med Storbritannien förändras också. Han anser att den ”speciella relationen” nästan är borta, och att det finns ett verkligt ogillande för det brittiska etablissemanget inom det nuvarande amerikanska ledarskapet. USA har nyligen dragit tillbaka B-1-bombplan från Storbritannien. Krainer medger att han inte vet varför. Han ser tre möjligheter: en signal om att USA inte vill vara en del av NATO-äventyret, en omplacering inför en ny runda mot Iran, eller förberedelser mot Kina. Han tror minst av allt att det handlar om fred.

Nu till vad jag tycker är hans allvarligaste poäng. Krainer har bott och studerat i USA och kallar landet sitt andra hemland. Han hoppades att Trump skulle ändra kurs – återindustrialisering, bra jobb, bättre infrastruktur. Det händer inte, eller alldeles för lite och alldeles för sent.

Istället ökar skillnaderna i USA. Enligt Krainer äger den rikaste 0,1 procenten nu över sex gånger så mycket som den fattigaste hälften av befolkningen. Systemet har inga inbyggda bromsar. Ingen på toppen säger: Det räcker.

Vart leder det? Krainer tror inte längre att kursen kan korrigeras genom val. Han föreställer sig civil olydnad, i värsta fall något betydligt mer smärtsamt. Och han varnar för den äldsta lösningen av alla: att skicka de unga männen i krig mot en extern fiende.

Förutsägelserna

Krainer är inte rädd för att säga vad han tror kommer. Här är vad han förutspår, och vad vi kan leta efter för att veta om han har rätt.

 

Förutsägelse Vad man ska hålla koll på
Den saudiska offensiven misslyckas och stärker Ansarallah och ”motståndsaxeln” Vem kommer att kontrollera Taiz, Mokha och kusten vid Bab el-Mandeb om sex månader?
Pakistan och Turkiet kommer inte att kunna vända kriget Fler trupper? Eller kommer de att tyst dra sig tillbaka?
Egypten kommer att vara nästa land att pressas in Nya låne- eller kreditavtal med västerländska banker, följt av militära löften
Krigsdeltagandet destabiliserar den pakistanska regeringen Omfattningen av protester och regeringens position i Islamabad
USA pressas ytterligare ut ur Västasien Baser som är stängda eller inte återuppbyggda; USA:s närvaro i Persiska viken
Nya attacker mot Iran förbereds. Flyttning av bombplan och tankfartyg; förhandlingar om Irans ”sjudagarsplan”
Kina undanhåller sällsynta jordartsmetaller, även via Japan Kinesisk exportpolitik och amerikansk vapenproduktion
Det västerländska systemet fortsätter på samma kurs tills det bryter samman Om någon västerländsk regering faktiskt ändrar kurs
Faran med kärnvapen ökar när förloraren blir desperat Retorik och doktrinära förändringar i västerländska försvarskretsar
Skillnaderna i USA leder till civila oroligheter Ojämlikhetssiffror, strejker och proteströrelser

 

Den senaste och största förutsägelsen är inte en enskild händelse. Det är en era som är på väg att ta slut. Krainer tror att vi i realtid ser att den eurocentriska världsordningen sönderfaller.

Läs med två par glasögon

Krainer är ärlig om en sak. Före kriget mot Iran sa både han och Alkhorshid att en attack skulle vara så dum att den aldrig skulle hända. De hade fel. Det är ett förtroendegrepp – och en påminnelse om att även goda systemtänkare kan ta fel.

Det finns flera saker där vi bör jämföra mot andra källor:

  • Ensidiga källor. Krainer säger själv att mycket av det han läser är obekräftat. Siffrorna om Jemen, baserna och flygplansförlusterna bör kontrolleras.
  • Från system till skurkar. När förklaringen glider från strukturer till namngivna bankfamiljer och hemliga avfolkningsplaner försvagas analysen. Den gamla historien om ett fåtal finansiärer som kontrollerar allt har en mörk historia. Systemförklaringen håller bättre utan den.
  • En sida av bordet. Saudiarabien, Pakistan, USA och Europa har sina egna skäl som inte kommer fram i en intervju som denna. Ansarallahs attacker mot civilflyget har också offer.

Påståenden utan bevis. Vissa sidospår – som vädermanipulation

  • och politiska mord – sticker ut utan dokumentation i samtalet.

Men kärnan står sig väl. Ett system som upprepar samma misstag och får samma resultat gör exakt vad det byggdes för. POSIWID (”the purpose of a system is what it does,”, ö.a.) – Frågan är vad det egentligen är byggt för.

Det är Krainers viktigaste lärdom. Fråga inte bara vem som är skyldig. Fråga vilka antaganden planerna bygger på – och om de fortfarande gäller.

Så ett konkret förslag: Behåll tabellen ovan. Ta fram den igen i april 2027. Hur många av förutsägelserna slog in? Det är det bästa testet vi har.

Källa: Alex Krainer: BREAKING: Explosions Rock Riyadh as Pakistan Reportedly Enters Saudi War, Dialogue Works, 8 oktober 2026.

Video

Föregående artikelMotståndet växer mot krig och krigsbudgetar på välfärdens bekostnad (Uppdaterat)
Nästa artikelLägesrapport NATO och DCA september 2026
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

5 KOMMENTARER

  1. Krainer analyserar det brittiska imperiets roll idag särskilt i sammanhanget kring vad som händer i det
    globala finansiella systemet.
    https://www.youtube.com/watch?v=BO7LCUU7RyE

    Alex Krainer: ”Det är en märklig sak, det där. När man tar examen från universitetet – efter att ha läst alla historiekurser och så vidare – får man intrycket att det brittiska imperiet bara hör till det förflutna. Att det inte finns längre. Att vi har nått historiens slut, så att säga. Allt är underbart. Vi har liberala demokratier överallt, mänskliga rättigheter blomstrar och alla är så otroligt lyckliga; vi har nått perfektion. Det återstår bara några småproblem att lösa, men bortsett från det… och då……har det alltid funnits – när jag betraktar samtiden, snarare än historien – en märklig inblandning från brittiska företrädare i allehanda saker där man tänker: ”Det här är verkligen märkligt.” Ett exempel var kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet; jag tog värvning och tjänstgjorde i militären under det kriget (i kroatiska armén, min anm ). Och vi hade personer – brittiska företrädare inom utrikespolitiska kretsar, som Lord Carrington Lord Peter Carrington), Lord David Owen och Douglas Hurd – individer som spelade en oproportionerligt stor roll i den krisen. I början trodde vi alla att vi bara behövde lägga fram vår sak för västvärlden – för det internationella samfundet – som ju verkade så rättvist och respektfullt gentemot folks rätt till självbestämmande, och som stod upp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Vi trodde att de skulle kliva fram och hjälpa oss. Men verkligheten såg helt annorlunda ut; det var faktiskt brittiska företrädare som mest aggressivt drev på för ett vapenembargo mot hela det forna Jugoslavien. Motiveringen var att man ville undvika blodsutgjutelse och krig – man ville helt enkelt inte att folk skulle ha tillgång till vapen. Men i själva verket var det Belgrad som hade full kontroll över det forna Jugoslaviens militära strukturer.Och den stora majoriteten av militärledningen och officerarna i armén var serber.
    Så vi i Kroatien hamnade i ett mycket utsatt läge. Vi undrade hur de inte kunde förstå att detta innebar att vi lätt kunde utplånas. Att vi helt enkelt kunde utraderas utan att kunna försvara oss eller göra någonting åt saken. Det kom som en kalldusch – en rejäl kalldusch. Med tiden, ju mer jag engagerade mig i politiska kriser och konflikthärdar runt om i världen, märkte jag att det alltid var samma aktörer som dök upp. Det är ju inte det portugisiska utrikespolitiska etablissemanget som agerar i Syrien, Libyen, Afghanistan och så vidare. Det är inte norrmännen som rör om i grytan på Balkan. Det är inte mexikanerna
    som gör världen säker för sina kolonier och liknande. Det är alltid britterna.**

    Och jag beklagar verkligen att jag måste säga ”britterna”, för jag vet inte vilket annat ord jag ska använda; det här har ju ingenting med det brittiska folket att göra. Allt detta handlar om en – tja, jag skulle kalla det en oligarki, en degenererad oligarki – som… ja, inte bara troligen utan helt säkert utgörs av penningväxlare och bankirer; en oligarki vars politiska, andliga och strategiska högkvarter ligger i City of London,
    och som har många satelliter runt om i världen. Den viktigaste är Wall Street, följt av Paris, Frankfurt,
    Stockholm och så vidare, samt Tokyo. De finns överallt. Och det fungerar nästan som
    ett franchisekoncept. Det är som en parasit som tränger in i de styrande strukturerna i de flesta
    länder i världen – eller åtminstone i de flesta utvecklade länder – och som strävar efter att skapa ett
    globalt styre som de själva kan dominera.
    Och vissa säger ju: ”Åh nej, nej, det är inte så. Det handlar om Jerusalem. Det handlar om Israel. Det handlar om israelerna.” Tja, man måste komma ihåg att hela det sionistiska projektet som skapade Israel var ett projekt drivet av samma klick – en grupp med rötter i systemet i City of London. Det var ett brittiskt kolonialt projekt, och de släppte aldrig kontrollen över det. De är väldigt skickliga på att dölja saker.
    De har två århundradens erfarenhet av att dölja och maskera sina agendor och av att arbeta genom ombud. Särskilt genom sina allierade, som amerikanerna – den ”särskilda relationen”. Amerikanerna kliver alltid in i bilden när det är dags att använda råstyrka. Och de gör det på ett mycket synligt sätt. Så alla går alltid loss på amerikanerna; de svär över och kritiserar USA.
    Men i alla dessa brännpunkter och krislägen ser man – om man skrapar lite på ytan och gräver lite djupare – att denna klick i City of London har varit aktiv och förberett terrängen i åratal, om inte decennier. Amerikanerna kommer bara in i bilden om det är nödvändigt, och det är bara nödvändigt om platsen måste bombas. Då dyker amerikanerna upp med sin dyra utrustning – flygplan, missiler, stridsvagnar och allt vad det innebär.
    De skapar förödelse och försvinner sedan igen, och låtsas sedan som att: ”Åh ja, vi är väldigt bra på att vinna krig, men vi är aldrig särskilt bra på att vinna freden.” Det beror på att någon annan är tänkt att vinna freden – och det är inte ni killar.

    Så tesen är alltså, på sätt och vis, att vi i grunden etablerade en sorts judisk polisstat i Mellanöstern
    för att kunna fokusera våra insatser någon annanstans, eller hur? Och det är vad vissa kallar en fortsättning på korstågen med andra medel. Är det i grund och botten tanken? Istället för att skicka dem till Uganda – vilket faktiskt var den ursprungliga planen efter andra världskrigets slut – tänkte vi: varför skapar vi inte den här permanenta judiska polisstaten i Israel? ”
    ****************************************************************************************
    En analys som bl a förklarar varför det var Boris Johnson som övertalade Zelenskij att inte sluta fred med Ryssland i Istanbul 2022 och kanske kan förklara varför USA agerar som de gör nu.

    *”Krainer ser (numera, min anm) inte spänningarna mellan länderna som en genuin lokal fejd, utan som ett resultat av ett geopolitiskt schackspel. Hans budskap till befolkningen i både Kroatien och Serbien är att inte låta sig provoceras till nya splittringar av externa stormakter, eftersom han menar att både EU och Nato är på väg mot en intern kollaps inom det närmaste decenniet.” AI intervju hos Glenn Diesen. **https://www.globalpolitics.se/tva-decennier-av-russofobi-och-tillbakavisande-av-fred/
    ”När ryska styrkor gick in i Ukraina i februari 2022 beskrev Europa invasionen som ”oprovocerad”. Denna absurda beskrivning kan visserligen tjäna propagandasyften, men den förvränger historien fullständigt. Rysslands agerande uppstod knappast ur tomma intet.
    Det uppstod ur en säkerhetsordning som systematiskt hade vägrat att integrera Rysslands intressen och ur en diplomatisk process som hade uteslutit förhandlingar om just de frågor som var viktigast för Ryssland.
    Även då var fred inte omöjlig. I mars och april 2022 förde Ryssland och Ukraina förhandlingar i Istanbul som resulterade i ett detaljerat utkast till ramavtal. Ukraina föreslog permanent neutralitet med internationella säkerhetsgarantier; Ryssland accepterade principen (……) Ändå kollapsade Istanbulförhandlingarna när USA och Storbritannien (Boris Johnson personligen min anm) ingrep och uppmanade Ukraina att inte underteckna. Som Boris Johnson senare förklarade stod inget mindre än västvärldens hegemoni på spel.”

  2. Det sk västerländska imperiet har offrats på det sionistiska altaret.
    Först exploderar City of Lönndom. Sedan så tar den NYC, Basel och hell aviv med sig.
    Vilket blir slutet på en ca 700-år gammal hegemoni med början i Venedig, Florens och Genoa.

  3. Lät Google AI renskriva min kommentar, för att få bort stavfel och min styltiga stil.

    Geopolitikens dolda DNA: Varför maktbalansen i Mellanöstern vilar på en skör tråd

    När experter som John Mearsheimer diskuterar relationerna mellan så kallade ”great powers” och deras allierade, upplever jag ofta att analysen sker helt utifrån. Det är lite som att betrakta en biologisk cell på avstånd utan att ta hänsyn till det inneboende DNA som faktiskt styr dess unika egenskaper. Man stirrar sig blind på militär och ekonomisk förmåga, men missar de inre drivkrafter som avgör vilka stater en aktör faktiskt kan samexistera med.
    För att kunna leva i geopolitisk symbios krävs rätt ”DNA”. Inom biologin kan man ta till genmanipulation om koden inte stämmer överens. Inom geopolitiken använder man istället regimskiften (regime change) – en process som antingen kan ske över en natt eller dras ut över decennier.
    Ur detta perspektiv blir det tydligt varför exempelvis Saudiarabien och de övriga Gulfmonarkierna inte bara kan byta ut USA mot Kina. Det handlar inte om brist på militär eller ekonomisk potential, utan om att deras inneboende samhällssystem helt enkelt inte matchar. Samma logik förklarar varför dagens Iran, Ryssland och Kina konsekvent betraktas som fientliga hot ur ett västerländskt perspektiv.

    Det romerska arvet och USA:s roll i viken

    Västvärldens moderna imperialism påminner i mångt och mycket om det romerska riket och dess sätt att hantera besegrade folk. Rom erbjöd den lokala eliten militärt beskydd och en chans att berika sig på folkets bekostnad – mot att de i gengäld drev in skatt och slussade produktionsresurserna tillbaka till Rom.
    Imperiets militär hade två primära uppgifter: att försvara territoriet mot yttre fiender och att skydda eliten mot sin egen befolkning. Det är precis den funktionen USA:s militära närvaro fyller i Gulfregionen idag.
    Det är också därför Huthirörelsens agerande kan komma att omvälva hela den globala maktstrukturen. Om den nuvarande regimen i Saudiarabien faller riskerar resten av Gulfmonarkierna att följa efter. Då kan hela regionen genomgå en revolution liknande den i Iran 1979 då shahen störtades. Om behovet av externt skydd mot den egna befolkningen försvinner, raderas också det grundläggande hinder som tidigare gjorde det omöjligt att byta ut USA mot Kina eller andra allianser.

    Kampen om petrodollarn

    Eftersom ett sådant scenario skulle få katastrofala följder för petrodollarn och det globala dollarsystemet, är jag övertygad om att USA just nu pressar både Turkiet och Pakistan att ingripa till den saudiska regimens försvar.
    Detta är dock en extremt känslig fråga i dessa muslimska länder. Mycket av det teologiska innehållet i både Nya testamentet och Koranen har i grunden formats av de tankar och motståndsrörelser som föds under imperialistiskt förtryck. Det gör att de väststödda Gulfmonarkierna, som samarbetar med dagens imperiemakt, är djupt impopulära bland den breda muslimska befolkningen.
    Samtidigt kan man misstänka en intern spricka mellan USA och den saudiske kronprinsen. Det kan vara anledningen till att USA har dröjt med att ingripa med full kraft; de vill pressa honom till att bli mer foglig, eller i värsta fall bana väg för ett ledarskapsbyte.
    För USA är dollarns status en existentiell fråga, och de kommer inte att se på passivt medan Gulfmonarkierna kollapsar. Men de har trasslat in sig i en strategisk återvändsgränd på grund av Israel. USA:s primära mål framöver lär därför bli att försöka frysa konflikten med Iran och få Israel att pausa sitt ”Stor-Israel-projekt”, för att istället kunna lägga allt fokus på att rädda regimerna runt Persiska viken.

  4. Tilldags dato har USA krig mot Iran kostat amerikanska hushållen närmare 20,000 kronor var och skattebetalarna motsvarande 265, 000, 000, 000 kronor skriver The Economist.
    Vad har kriget kostat hittills för Européerna är en fråga som ställer sig oanmält. Vi vet inte.
    Hur som helst, det tidskriften kallar krigskostnader är i själva verket den sionistiska skatten, d v s finansieringen av USAs krig mot Iran å folkmördar regimen israels vägnar.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here