Den 3 december 1944 avlossades de första skotten från Dekemvriana i Aten, vilket inledde en av de sorgligaste perioderna i grekisk historia. Färglagt foto.
Av Henning Økland – 5 oktober 2026 på steigan.no
”Kalla krigets strategi illustrerad under hela Greklands efterkrigsperiod, då de grekiska patrioterna som hade kämpat mot nazisterna bombades med napalm av sina brittiska och amerikanska allierade.”
På avstånd ser Greklands moderna historia ut som en serie fragmenterade historiska sprickor: självständighetskrig, fascistisk diktatur, nazistisk ockupation, inbördeskrig, militärjunta, demokrati.
Men om man tittar noga finns det en sammanhängande linje: ett land som gång på gång definieras av stormakternas rädsla för kommunismen. Det är därför de som kämpade mot nazisterna under andra världskriget senare upplevde att definieras som fiender till den grekiska staten och bombades med napalm(1).
Grekland gick in i modern europeisk historia med frihetskriget mot det osmanska riket 1821. År 1830 blev landet en självständig stat, men från början var det starkt beroende av Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Monarkin var importerad, ekonomin var svag och staten präglades av klientelism och utländskt inflytande. Detta grundläggande beroende gjorde Grekland sårbart när Europa gick in i ”fascismens och totalitarismens tidsålder”(2).
År 1936 etablerade general Ioannis Metaxas en auktoritär regim som i praktiken var en fascistisk diktatur: partier förbjöds, pressen censurerades, hemlig polis övervakades och fängslades, och vänsteranhängare och kommunister förföljdes systematiskt. Metaxas regim var ideologiskt inspirerad av Mussolini och Franco, men den var också acceptabel för Storbritannien. Britterna såg Metaxas som en garant mot kommunismen och som en västvänlig ledare i ett strategiskt viktigt land. Grekland gick därmed in i andra världskriget med en fascistisk regim som var politiskt kompatibel med västmakterna(3).
När Tyskland invaderade Grekland 1941 kollapsade Metaxas regim och landet delades mellan tyska, italienska och bulgariska nazistiska ockupationsstyrkor. Under ockupationen uppstod den största motståndsrörelsen: EAM (Nationella befrielsefronten) och ELAS (Grekiska befrielsearmén), som bestod av vänsteranhängare och kommunister. Det var dessa grupper som bar tyngden av kampen mot nazisterna. De sprängde järnvägar, attackerade garnisoner, organiserade lokal administration och hade brett stöd bland befolkningen.
Samtidigt etablerade de nazistiska ockupationsstyrkorna en ”marionettregering” av högerextrema grekiska politiker, grekiska officerare och grekiska fascister som samarbetade med tyskarna. Flera av dessa nazistiska kollaboratörer blev senare viktiga personer i den grekiska statens maktstruktur efter kriget, och vilka Storbritannien och USA installerade i statsapparaten(4).
När tyskarna tvingades dra sig tillbaka 1944 efter intensivt motstånd från ELAS, uppstod en kamp om vem som hade den legitima rätten att styra Grekland. EAM/ELAS hade verkligt folkligt stöd och militär kontroll över stora delar av landet. De hade bekämpat nazisterna och såg sig själva som den naturliga kraften för att forma det nya Grekland. Storbritannien och USA hade helt andra planer. Winston Churchill var fast besluten att Grekland inte skulle ha vänsteranhängare i sitt politiska ledarskap. Britterna landsatte trupper, stödde monarkin och högergrupper och rehabiliterade individer som hade samarbetat med de nazistiska ockupationsstyrkorna.
(Samma gällde för övrigt Italien, se här, ö.a.)
I december 1944 kulminerade detta i ”decemberincidenterna”: Brittiska styrkor och grekiska regeringsstyrkor som utplacerats av britterna öppnade eld mot demonstranter och ELAS-styrkor i Aten. Detta är det ögonblick då de som hade kämpat mot nazisterna sköts av sina formella ”allierade” (5). Detta var inte bara en nationell tragedi för Grekland, utan en global vändpunkt.
Fotot visar demonstranter som samlas runt kropparna av offer som sköts under en massdemonstration i Aten i början av decemberupproret den 3 december 1944.
Grekland blev ett av de första konkreta slagfälten under kalla kriget där kriget om kontroll över andra staters suveränitet utkämpades. Konflikten handlade inte längre om nazister, utan om vem som skulle styra de befriade staterna efter Nazitysklands nederlag. Den brittiska antivänsterlinjen vann den första omgången, men britterna var ekonomiskt utmattade och det grekiska motståndet var välorganiserat och hade stort stöd bland det grekiska folket. År 1947 tar USA över Englands aktiviteter och startar Trumandoktrinen.
Grekland blir en testplats för amerikansk antikommunistisk politik: den västamerikanska/brittiska regeringen får militärt stöd, ekonomiskt bistånd, stöd för underrättelseoperationer och direkt inrikespolitisk inblandning från USA är betydande(6). Kriget som bryter ut i 1946 står mellan den brittiskt/amerikanskt utplacerade regeringsarmén och DSE (Demokratiska armén), som till stor del bestod av tidigare ELAS-motståndskämpar.
ELAS-motståndskämpar var samma som hade kämpat mot nazisterna i bergen några år tidigare. Dessa definierades nu som ”rebeller” och ”kommunistgäng” av britterna och USA. Det är här användningen av napalm kommer in i bilden(7).
1948–49 intensifierade USA stödet för den brittiskt/USA-stödda ”grekiska” regeringsarmén i bergsområdena Grammos och Vitsi, där DSE (Grekiska demokratiska armén) hade sina baser. Amerikanska militära rådgivare rekommenderade användning av napalm, ett brandfarligt ämne som fastnar på marken, vegetation och människor, och som brinner med extrem intensitet.
Napalm levereras och används i flyganfall mot DSE-positioner, d.v.s. de motståndskämpar som kämpade mot nazisterna under kriget bränns ihjäl. Grekland blir därmed det första landet att använda napalm i stor skala efter andra världskriget, långt innan Korea och Vietnam gjorde ordet till en global symbol för bränd jord och brända kroppar. Den avgörande punkten är att napalm användes mot grekiska medborgare som några år tidigare hade varit huvudkraften i motståndet mot nazisterna. Dessa grekiska motståndskämpar som hade sprängt tyska tåg och attackerat Wehrmacht-positioner brändes ut ur bergen av bomber levererade av USA, släppta av en regeringsarmé stödd av västmakterna.
Detta är den brutala materialiseringen av det kalla krigets logik: gårdagens allierade blir dagens fiender om de står på fel sida av brittiska och amerikanska ideologiska linjer och globala intressen (9).
Samtidigt som napalm brände grekiska kroppar i bergen, byggdes den grekiska staten upp med antikommunism som hörnsten och amerikansk dominans. Den första efterkrigsregeringen och efterföljande regeringar inkluderade högerpolitiker, officerare och polischefer som hade samarbetat med nazisterna eller varit passiva under ockupationen. Nazisterna rehabiliteras eftersom de är antikommunister. Brittiska och amerikanska arkiv visar tydligt att västmakterna aktivt blockerade kommunister från att delta i regeringen och stödde individer med dokumenterad nazistisk samverkan, så länge de var politiskt ”pålitliga” i kalla krigets logik.
Grekland blir en klientstat, en frontlinje för västerländskt politiskt inflytande i Medelhavet, kontrollerad av USA och England(10). Kriget mot medborgarna som kämpade mot nazisterna slutar med DSE:s, de grekiska motståndskämparnas, nederlag. (Kallifatides Den grymma freden handlar om detta, ö.a.) Många av de tidigare motståndskämparna dödas, fängslas eller tvingas i exil. Den stat som uppstår är djupt präglad av militär och politisk antikommunism. Polisen, militären och underrättelsetjänsten får omfattande stöd från USA och NATO. Detta system, byggt på rädsla för kommunismen och på rehabiliterade kollaboratörer, lade grunden för nästa stora brytning i Greklands moderna historia: militärjuntan 1967.
Militärjuntans kupp 1967 verkar vara en fortsättning på ett system som hade byggts upp under årtionden på västerländskt amerikanskt och brittiskt stöd, militär makt och antikommunism. Militärjuntan styrde Grekland fram till 1974 genom omfattande fängslanden, tortyr och förtryck. USA och Storbritannien stödde regimens antikommunistiska politik och ansåg militärdiktaturen vara strategiskt fördelaktig för NATO(11). Om vi tittar på helheten tillsammans blir bilden tydlig: Greklands moderna historia är inte en nationell berättelse, utan en konkret, fysisk och politisk manifestation av kalla kriget. Landet går från att vara en ”fascistisk diktatur” till en ”nazistisk ockupation”, till ett ”vänsterlett motstånd”, till ett krig initierat av britterna och USA där motståndskämparna och grekiska patrioter definieras som ”fiender” till den grekiska staten.
Efter de grekiska patrioternas nederlag blir Grekland en ”klientstat” och slutligen en militärdiktatur som stöds av västerländska intressen. I centrum står ett enkelt, brutalt faktum: de som kämpade mot nazisterna brändes senare med napalm av sina allierade, eftersom de stod på fel sida av Englands och USA:s ideologiska linje. Rehabiliterade nazistiska kollaboratörer och tidigare diktatoriska politiker fick sedan forma Greklands politiska framtid med USA:s klibbiga vägledande hand och paranoida antikommunism(12).
Detta mönster slutar inte i Grekland. I Iran 1953 störtade CIA och MI6 den demokratiskt valde premiärministern Mohammad Mossadegh efter nationaliseringen av oljan. I Guatemala 1954 avsatte CIA president Jacobo Arbenz efter hans jordreformer. I Chile 1973 stödde USA kuppen mot Salvador Allende. I Kongo störtades Patrice Lumumba och dödades senare av västerländska aktörer. I Irak 2003 störtade USA och Storbritannien Saddam Hussein. I Libyen 2011 bidrog de massiva bombningarna av USA, Frankrike, Storbritannien och Norge till Gaddafis fall och det brutala mordet på honom. I Syrien efter 2011, med USA som förstörde Syriens ekonomi genom att ockupera landets spannmåls- och oljeproducerande områden samt otaliga militära aktioner, störtades Syriens president Assad. Aktiv inblandning i Egyptens inrikespolitik. Det är också värt att nämna den iscensatta kuppen på Maidan där USA/EU hjälpte till att avsätta landets demokratiskt valde president Janukovitj, USA:s inblandning i Venezuelas inrikespolitik och de ständiga försöken att destabilisera Kuba (13).
Om man tittar på dessa exempel tillsammans framträder ett tydligt mönster. Diplomati, underrättelsetjänster, ekonomiskt tryck, propaganda, militära åtgärder och direkt intervention har under hela efterkrigstiden varit verktyg för USA och Storbritannien att forma den politiska utvecklingen i andra stater. Grekland är ett av de tidigaste och mest förbisedda exemplen på denna praxis, men också det tydligaste.
Referenser
(1) Richard Clogg, A Concise History of Greece; Heinz Richter, Greece 1940–1949: Occupation, Resistance, Civil War. Se även Mark Mazower, Inside Hitler’s Greece: The Experience of Occupation, 1941–44, för sambandet mellan ockupationen, motståndet och den efterföljande politiska konflikten. Mazowers redogörelse behandlar uttryckligen både motståndsrörelsen, befrielsen och den efterföljande konflikten. (Yale University Press London)
(2) Richard Clogg, En kortfattad historia om Grekland.
(3) Richard Clogg, En kortfattad historia om Grekland; British Foreign Office Archives (FO).
(4) Mark Mazower, Inside Hitler’s Greece: The Experience of Occupation, 1941–44; Heinz Richter, Greece 1940–1949: Ockupation, Motstånd, Inbördeskrig. Mazower behandlar bland annat uppkomsten av EAM/ELAS, motståndsrörelsen och de politiska krafterna på högerkanten under ockupationen. (Google Books)
(5) John O. Iatrides, Revolt in Athens: The Greek Communist “Second Round”, 1944–1945; John O. Iatrides (red.), Greece in the 1940s: A Nation in Crisis; British Foreign Office Archives (FO). Iatrides studie fokuserar på striderna i Aten i december 1944 mellan den brittiskstödda regeringen och den grekiska vänstern, och visar hur konflikten lade grunden för det efterföljande inbördeskriget. (JSTOR)
(6) United States Foreign Relations Series (FRUS); British Foreign Office Archives (FO); CIA FOIA Archives on Grekland and the independence war. Trumandoktrinen utlöstes 1947 direkt av Storbritanniens beslut att avsluta sitt militära och ekonomiska stöd till den grekiska regeringen; amerikansk politik blev därefter mycket mer direkt involverad i Grekland. (U.S. Department of State Historian)
(7) Heinz Richter, Greece 1940–1949: Occupation, Resistance, Civil War; John O. Iatrides (red.), Greece in the 1940s: A Nation in Crisis; Mark Mazower, Inside Hitler’s Greece: The Experience of Occupation, 1941–44.
(8) Heinz Richter, Grekland 1940–1949: Ockupation, motstånd, inbördeskrig; United States Foreign Relations Series (FRUS); CIA FOIA Archives on Grekland and the Civil War.
(9) Heinz Richter, Grekland 1940–1949: Ockupation, motstånd, inbördeskrig; CIA FOIA Archives on Grekland and the Civil War; United States Foreign Relations Series (FRUS).
(10) British Foreign Office Archives (FO); United States Foreign Relations Series (FRUS); CIA FOIA Archives on Grekland and the Civil War; Heinz Richter, Grekland 1940–1949: Ockupation, motstånd, inbördeskrig. Mazower dokumenterar också hur den grekiska högern och de styrkor som hade komprometterats under ockupationen fick betydelse i efterkrigsuppgörelsen. (Los Angeles Times)
(11) Richard Clogg, A Concise History of Greece; Heinz Richter, Grekland 1940–1949: Ockupation, motstånd, inbördeskrig; United States Foreign Relations Series (FRUS); CIA FOIA-arkiv om Grekland och inbördeskriget; British Foreign Office Archives (FO).
(12) Richard Clogg, A Concise History of Greece; Heinz Richter, Grekland 1940–1949: Ockupation, Resistance, Civil War; United States Foreign Relations Series (FRUS); British Foreign Office Archives (FO); CIA FOIA-arkiv om Grekland och inbördeskriget.
(13) Stephen Kinzer, All the Shah’s Men — Iran 1953.
Piero Gleijeses, Shattered Hope — Guatemala 1954.
Peter Kornbluh, The Pinochet File — Chile 1973.
Ludo De Witte, The Assassination of Lumumba — Kongo.
Chilcot Report — Irak 2003.
Dokument från Storbritanniens underhus och NATO — Libyen 2011.
Diverse FRUS- och CIA-dokument — Syrien och Egypten.