Fackeltåg för Stepan Bandera i Kiev. Porträtt: Albert Speer, Reinhard Gehlen och Stepan Bandera.
Av Henning Økland – 4 oktober 2026 på Steigan
Kalla kriget ”avledde” uppmärksamheten fundamentalt från avnazifiering. Under några år efter 1945 gjordes vissa försök att avlägsna nazismen från statsapparaten, rättsväsendet, polisen, ekonomin och det sociala livet i både Tyskland och flera andra länder i Europa.
Idag kan man ställa sig frågan om den nuvarande tyska statsapparatens ovillkorliga stöd för de sionistiska myndigheterna i etno-staten Israel inte är en fortsättning på samarbetet mellan sionisterna och nazisterna under andra världskriget för att hålla så många judar som möjligt borta från Europa (se här, ö.a.).
”20 år i fängelse, rehabiliterad av en bästsäljande biografi byggd på lögner som bara hans barn visade intresse av att avslöja”.
Albert Speer (1905–1981) var en av de mest centrala ledarna i Nazityskland. Han var en nära medhjälpare till Adolf Hitler och utsågs till rustningsminister under andra världskriget. Speer var ursprungligen arkitekt och gjorde en snabb karriär efter att ha gått med i nazistpartiet 1931. År 1942 utsågs Speer till rustningsminister. Under Speers ledning ökade den tyska vapenproduktionen avsevärt, även medan Tyskland utsattes för omfattande allierades bombningar. Detta bidrog till att Nazityskland kunde fortsätta kriget längre än det annars skulle ha gjort. En av de mest debatterade frågorna kring Speer är hans förhållande till nazistregimens brott.
Efter kriget hävdade han att han inte hade full kännedom om Förintelsen och utrotningen av europeiska judar. Han avtjänade hela sitt straff i Spandau-fängelset i Berlin och släpptes 1966. Efter frigivningen skrev han flera böcker, inklusive memoarerna Erinnerungen (Inside the Third Reich, på svenska Albert Speers memoarer: Tredje riket inifrån, se också här, ö.a.), vilket gjorde honom känd för en bred internationell publik. I årtionden framställdes han ofta som ”den gode nazisten” eller ”teknokraten som inte visste”. Senare forskning har i stort sett nyanserat eller förkastat denna bild och visat att han var en central del av regimen och av ett system som i stor utsträckning använde tvångsarbete och utnyttjade miljontals människor.
”Nazismens arv förs vidare av personer i politiska och militära organisationer”
Efter 1945 gjordes försök att genomföra avnazifiering, men redan i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet tonades processen ner. Det ”kalla kriget” mot Sovjetunionen ansågs viktigare än kampen mot nazismen. Väst prioriterade politisk stabilitet i Europa, ekonomisk tillväxt och återuppbyggnaden av den tyska statsapparaten. Många före detta nazister fick återvända till positioner inom administration, rättsväsende och näringsliv. När det gäller politiker är det mest kända exemplet Kurt Georg Kiesinger, som var medlem i NSDAP från 1933 till 1945 och senare blev Västtysklands kansler från 1966 till 1969. Ett annat välkänt exempel är Hans Globke, en av Konrad Adenauers närmaste medarbetare. Även om han inte var medlem i NSDAP, hade han arbetat centralt i det nazistiska inrikesministeriet och bidragit till juridiska kommentarer om Nürnberglagarna (se här, ö.a.).
Efter kriget blev han statssekreterare och chef för kansliet under Adenauer och var bland de mest inflytelserika tjänstemännen i den unga Förbundsrepubliken. Forskning om enskilda ministerier har visat på betydande kontinuitet. En senare regeringsrapport fann att 90 av 170 ledande jurister och tjänstemän i det västtyska justitieministeriet mellan 1949 och 1973 hade varit medlemmar i nazistpartiet, och att cirka 77 procent av ministeriets högsta tjänstemän 1957 hade en nazistisk bakgrund. En annan studie fann att 54 procent av de anställda i det västtyska inrikesministeriet hade varit nazister.
Inom näringslivet var kontinuiteten också betydande. Många av Tysklands största företag, såsom Volkswagen, Siemens, Daimler-Benz, Krupp, efterträdarna till IG Farben, och flera storbanker, fortsatte efter kriget med många av samma chefer, ägare eller administratörer som hade gjort karriär under Tredje riket. Detta är väl dokumenterat i historisk forskning, men det finns ingen övergripande och obestridd siffra för andelen av näringslivseliten som hade en nazistisk bakgrund. Det är vilseledande att tro att nazismens ledande skikt försvann efter 1945.
Historiker är idag överens om att den tidiga Förbundsrepubliken i hög grad förlitade sig på personal från tiden före 1945, särskilt inom byråkrati, rättsväsende, polis, underrättelsetjänst och delar av näringslivet. Den mer intressanta historiska debatten handlar därför inte om huruvida före detta nazister existerade i Västtysklands maktelit, utan hur omfattande kontinuiteten var, och hur detta påverkade den västtyska statens utveckling under de första decennierna. efter kriget.
Allt eftersom konflikten mellan USA och Sovjetunionen intensifierades sågs dock Västtyskland alltmer som en viktig allierad i kampen mot kommunismen. Västmakterna tappade gradvis intresset för en omfattande avnazifiering, och processen blev alltmer mild innan den formellt avslutades 1951. (1) I Grekland ordnade USA så att grekiska motståndskämpar bombades med napalm för att förhindra att Grekland fick vänsterregeringar, och en grekisk regering installerades 1948 som bestod av nazistiska kollaboratörer och tidigare medlemmar av den fascistiska juntan. I Sverige har det förmodligen aldrig skett någon uppgörelse med deras roll i andra världskriget etc.
Resultatet blev inte bara att många tidigare medlemmar av NSDAP fick återvända till offentliga positioner i Tyskland, utan även flera nazister i ett antal andra länder. Det skedde också en bred rehabilitering av personer som ansågs användbara i den geopolitiska rivaliteten med Sovjetunionen.
Antikommunismen blev viktigare än tidigare kopplingar till nazismen. Detta var ett mönster som präglade inte bara Västtyskland, utan hela västvärldens underrättelsesamarbete och stöd till antikommunistiska exilmiljöer från Östeuropa. (1)(2)
Ett av de mest kända exemplen är Reinhard Gehlen. Under kriget ledde han den tyska militära underrättelsetjänsten mot Sovjetunionen på östfronten. Efter kapitulationen överlämnade han sitt omfattande arkivmaterial om Sovjetunionen till amerikanerna och fick sin belöning. Med stöd av amerikansk underrättelsetjänst etablerade han ”Gehlenorganisationen”, som blev ett centralt verktyg för att samla in information om Sovjetblocket. Organisationen rekryterade ett antal tidigare Wehrmacht- och SS-officerare med erfarenhet från östfronten. När Västtyskland etablerade sin egen utländska underrättelsetjänst, Bundesnachrichtendienst, blev Gehlen dess första chef. Många historiker ser detta som ett tydligt exempel på hur expertis om Sovjetunionen gavs större vikt än tidigare nazistisk politisk tillhörighet. (2)(3)
Samma logik tillämpades i NATO-organisationen och Västtysklands militära uppbyggnad. Flera högt uppsatta officerare från Wehrmacht/nazistregimen fick ledande roller i den västerländska försvarsstrukturen efter att Västtyskland integrerades i Nato. Adolf Heusinger, som hade varit central för den tyska militära planeringen under kriget, blev senare chef för Natos militärkommitté. Hans Speidel, tidigare general och stabschef under Erwin Rommel, fick en ledande NATO-ledning. Dessa individers karriärer illustrerar hur långt rehabiliteringen av tyska och andra staters nazister kunde gå när deras erfarenheter ansågs användbara i kalla krigets maktkamp. (4)
”Hur östeuropeiska nazister hjälpte till att forma berättelsen om Sovjetunionen och genom propaganda påverkade västerländska befolkningars attityder till Sovjetunionen”
Ett tydligt mönster kan observeras bland östeuropeiska nationalistiska kretsar som hade ett antikommunistiskt och nazistiskt kollaborativt förflutet. Ukrainaren Stephan Bandera och särskilt Mykola Lebed är viktiga exempel här. Bandera ledde den radikala grenen av Organisationen för ukrainska nationalister, känd som OUN B. Historiker är överens om att delar av den ukrainska nationaliströrelsen samarbetade med Nazityskland vid olika tidpunkter under kriget, och att medlemmar av rörelsen var inblandade i allvarliga övergrepp mot polacker och judar. Samtidigt var relationerna mellan Bandera och tyskarna konfliktfyllda. Efter att Banderas rörelse försökt utropa en oberoende ukrainsk stat utan tyskt godkännande internerades han av tyskarna. (5) Mykola Lebed (se här, ö.a.) spelade en viktig roll efter att flera andra ledare för OUN B arresterades. Han blev en av de centrala organisatörerna av den ukrainska underjordiska rörelsen och var nära förknippad med utvecklingen av den ukrainska upprorsarmén, UPA. Han har därefter blivit en mycket kontroversiell figur eftersom historiker kopplar OUN B och UPA till etnisk rensning och massakrer på polacker i Volhynien och östra Galizien samt judar. (5) Efter kriget mottogs Lebed väl av USA. Trots sin problematiska bakgrund utvecklade han ett nära samarbete med amerikansk underrättelsetjänst. För CIA representerade han och hans nätverk en resurs i kampen för att försvaga Sovjetunionen. Lebed hade djupgående kunskaper om förhållandena i Sovjetunionen, kontakter på andra sidan järnridån i Ukraina som hade en fanatisk antikommunistisk inriktning.
Amerikanska underrättelsetjänster använde därför särskilt ukrainska emigrantnätverk för propaganda, informationsinsamling och olika påverkansoperationer riktade mot Sovjetunionen omedelbart efter andra världskrigets slut. Historisk forskning har visat att CIA skyddade Lebed från granskning av hans krigshistoria eftersom han ansågs vara en värdefull resurs under kalla kriget. Därmed blev han ett av de tydligaste exemplen på hur den ”antikommunistiska prioriteringen” åsidosatte önskan om en fullständig uppgörelse med nazismen. (5)
Nazityskland besegrades, fördömdes och gjordes som en symbol för det totalitära hotet, men nazister, Wehrmacht-officerare, antikommunistiska nationalister och andra individer med befläckade nazistiska krigsbiografier återintegrerades i statsapparater, underrättelsetjänster och politiska nätverk, eftersom de ansågs användbara i konflikten med Sovjetunionen.
Nazityskland besegrades men nazismen fick leva vidare.
Detta innebar en fortsättning på nazismens ideologi, utformad som ”antikommunistiskt arbete”. Västerländska geopolitiska intressen gick före den ursprungliga ambitionen om en fullständig politisk och moralisk rensning av individer med kopplingar till fascistiska och nazistiska kretsar. Berättelserna om Gehlen, Heusinger, Speidel, Bandera och Lebed illustrerar på olika sätt hur kalla krigets strategiska logik formade efterkrigstidens Europa och återintegrerade nazismen i västvärldens politiska struktur och statsapparat.
Källor
(1) Avnazifiering och den gradvisa avvecklingen av avnazifieringspolitiken i Västtyskland efter kalla krigets början.
(2) Reinhard Gehlen, Gehlen-organisationen och samarbetet med amerikansk underrättelsetjänst.
(3) Före detta nazister och deras roll i den västtyska underrättelsetjänsten BND.
(4) Före detta Wehrmacht-officerares roll i NATO och Västtysklands militära integration.
(5) Stepan Bandera, Mykola Lebed, OUN B, UPA och samarbetet mellan ukrainska antikommunistiska nätverk och amerikansk underrättelsetjänst efter kriget. Baserat på etablerade historiska redogörelser och tidigare granskat material i samtalet.