Trumps Iran-katastrof kommer med större kostnader än vi ursprungligen trodde

Martin Jay på Strategic Culture 28 augusti 2026.

Martin Jay är en prisbelönt brittisk journalist som är baserad i Marocko, där han arbetar som korrespondent för The Daily Mail (Storbritannien). Tidigare rapporterade han om den arabiska våren där för CNN och Euronews. Mellan 2012 och 2019 var han stationerad i Beirut, där han arbetade för ett antal internationella medier, däribland BBC, Al Jazeera, RT och DW, samt rapporterade som frilansare för de brittiska tidningarna Daily Mail och The Sunday Times samt för TRT World. Hans karriär har lett honom till att arbeta i nästan 50 länder i Afrika, Mellanöstern och Europa för en rad stora medier. Han har bott och arbetat i Marocko, Belgien, Kenya och Libanon.

Det vi bevittnar är Trump på sin lägsta punkt, skriver Martin Jay.

Kongressen måste samarbeta för att få Trump ställd inför riksrätt innan det är för sent – ​​eftersom det i inom en snar framtid inte kommer att finnas någon trovärdighet kvar runt om i världen för USA, bara obetalda skulder.

För Donald Trump kommer den 28 augusti att passera precis som vilken annan dag som helst. Det är osannolikt att någon av hans närmaste medhjälpare skulle påpeka att det är sex månader sedan han tillkännagav att han skulle inleda en ”invasion” av Iran, vilket bara borde vara i ”några dagar”. Sex månader senare tillkännager respekterade analytiker i Washington D.C. i poddsändningar att det är allmänt känt att Trump faktiskt har backat – och till och med skrotat alla idéer han kunde ha haft om någon form av upptrappat krig med Iran, eventuellt med hjälp av landstridskrafter. Trump fick helt enkelt slut på tre saker.

För det första, den obligatoriska miniminivån av vapen – missiler – som användes så vårdslöst under de första veckorna att USA nu har farligt ont om vissa viktiga typer, vilket allvarligt har tagit gadden ur skorpionens svans när det gäller att mobba runt i världen som en pseudosupermakt.

För det andra, realistiska militära alternativ, med tanke på att bombardemang av Iran enbart med missiler – vanligtvis från luften – har visat sig bortom allt tvivel vara långt ifrån tillräckligt för att försöka komma i närheten av att skada landets infrastruktur i den grad att regimen kan överväga samtal.

För det tredje, trovärdighet – eftersom detta skulle ha varit avgörande under de senaste veckorna i försöken att hitta en utväg, med tanke på att det skulle ha inneburit samtal med iranierna, men de har längesen gett upp den här metoden eftersom de helt enkelt inte har något förtroende för att han skulle hålla sitt ord om någonting alls.

Naturligtvis spelar trovärdighetsfaktorn också roll för viktiga allierade, och kanske var detta det mest fördömande slaget mot detta nederlag: att han till slut såg sig omkring efter alla vanliga sykofanter (en person som fjäskar, smickrar eller beter sig överdrivet inställsamt mot någon i maktposition för egen vinning, ö.a.) – EU-ledare , med andra ord – och inte såg några som verkligen var där för honom. Hur skulle de kunna stödja honom när de inte ens har något eget stöd på hemmaplan, och Storbritannien, Frankrike och Tyskland alla är på väg mot avgrunden som väntar med högerextrema regeringar under de kommande tre åren?

Vilka lärdomar kan amerikanerna dock dra av detta sexmånadersjubileum?

När det gäller Iran är mystiken helt borta. Mystiken – eller det okända elementet – som vanligtvis var till Amerikas fördel om hur deras arsenal och väpnade styrkor skulle mäta sig med Irans är nu verkligen borta, vilket innebär att en fördel har försvunnit. Sannolikt kan ingen av sidorna riktigt tro på realiteterna, men den extraordinära listan över missiler som sändes mot Iran gjorde inte mycket åt Irans missilproduktionsförmåga – och Teherans strategi under årtionden att fortsätta producera missiler av alla kvaliteter, så att de flesta av dem i början av kriget bara var lockbeten för att på sikt minska lagret av Amerikas bättre luftförsvarsmissiler, var komiskt genialt.

I grund och botten var alla Irans äldre missiler mycket användbara för att locka till sig Israels och Amerikas luftförsvarsmissiler. Och detta pågår fortfarande än idag, då USA använder en missil värd 4 miljoner USD mot drönare som kostar så lite som 15 000 USD – vilket bevisar att det i slutändan var avancerad, billigare teknik som visade sig ge det förkrossande slaget mot USA.

Nere för räkning, men fortfarande vid medvetande, är Trump dock, enligt sin egen uppfattning, obesegrad. Likt en boxare i dålig form tror han att han fortfarande bemästrar sina slag och fotarbetet, men ändå kan han inte se hur de spel han spelar med allierade och fiender hela tiden får hans trovärdighet att sjunka ännu lägre – vilket förmodligen gör det svårare för USA att låna mer pengar runt om i världen.

De senaste nyheterna om att USA har nått en skuld på 40 biljoner USD är naturligtvis nonsens, eftersom de flesta ekonomer vet att denna siffra är kraftigt underskattad – eftersom den kalkyl som amerikanerna använder förbiser ett antal nyckelfaktorer som placerar skulden långt över 100 biljoner USD. Väl över, till den grad att det till och med finns vissa ekonomer som förutspår att den ligger närmare 250 biljoner USD när allt tas med i beräkningen.

Men det spelar ingen roll. Under tiden bevittnar vi Trump på sin lägsta punkt – han ser ut som en kämpe som aldrig borde ha fått lämna ålderdomshemmet, än mindre gå in i en boxningsring. Hans presidentskap är så pinsamt att det krävs hot mot Japan för att försöka få landet att lämna ICC, eftersom Trump är under ständig press från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för att få honom av kroken med hänsyn till den internationella arresteringsordern i hans namn.

Desperata åtgärder. Men kanske inte lika desperata som att skicka CIA-chefen till Moskva för att be ryssarna att sluta attackera civil infrastruktur i Ukraina – eftersom, om vi ska tro vissa experter, Ukraina praktiskt taget inte har något luftförsvar kvar och lite energi, och därför är på väg mot ett nederlag, vilket sannolikt kommer att ske på vintern.

Visst, Ukraina attackerar ibland ryska tillgångar inom Ryssland, vilket säkerligen påverkar ekonomin, men det är svårt att se hur länge landet kan hålla ut när el och värme förstörs i Kiev.

Krigets svindel, som leds av Zelenskyj, är som en gammal sovjetisk fabrik med föråldrade, skramlande, slitna maskiner som inte bara behöver dyrt bränsle utan ständigt repareras bara för att hållas igång – och som producerar en produkt som inte kan säljas, eftersom ingen vill ha den. Det enda viktiga är chefens roll i centrum för kassaflödet. Han skummar av det som kommer in, betalar sin kabal av lojala hantlangare runt omkring sig, samtidigt som han håller masken gentemot fabriksarbetarna själva, vilka vet att hela verksamheten snart kommer att behöva slå igen.

De flesta som står Zelenskyj nära vet att det inte finns något hopp om seger, och att allt som händer nu är ett desperat försök att hålla penningtvättsskandalen igång i några månader till – eller veckor – innan alla rusar iväg mot sina privata jetplan mitt i natten.

Hur skulle Trump tackla ett sådant seismiskt nederlag som det efter Iran? Hans vänner på Blackrock och JP Morgan kommer att  förlora mycket av sina klienters pengar knutna till tvivelaktiga ekonomiska avtal, som köpte upp mycket infrastruktur som en del av krigsbyte – medan Trump själv kommer att framstå som alltmer irrelevant och en lättviktig internationell spelare som hans egna MAGA-anhängare inte längre kan ta på allvar, eftersom utsikterna att förlora båda kamrarna ökar för varje dag.