«Natos expansion, Ukraina och det kumulativa geopolitiska skiftet»

Zbigniew Brzezinski och ”Det stora schackbrädet”.

Av Henning Økland – 5 oktober 2026 – på Steigan.no

En central fråga är i vilken utsträckning NATOs expansion och den allt närmare västerländska integrationen av Ukraina representerade en sammanhängande amerikansk geostrategi efter kalla kriget, och i vilken utsträckning denna strategi underskattade hur Ryssland skulle reagera på den kumulativa förändringen i maktbalansen i Europa.

«Salamitaktik och Den stora schackbrädan»

Termen ”salamitaktik” beskriver en strategi där ett större planerat mål uppnås genom en serie mindre och gradvisa steg. Varje enskilt steg kan verka begränsat och hanterbart, medan den totala effekten så småningom kan bli betydande. I debatten om Ukraina är detta intressant eftersom västerländsk militär dominans efter kalla kriget faktiskt utökades i etapper. Polen, Ungern och Tjeckien blev medlemmar i NATO 1999. År 2004 följde bland annat Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Bulgarien. Parallellt utvecklades relationen mellan USA, Nato och Ukraina gradvis mot ett närmare politiskt och militärt samarbete. Sammantaget förändrade dessa utvecklingar avsevärt Europas säkerhetsarkitektur och den globala strategiska militära balansen.

Zbigniew Brzezinski var en amerikansk statsvetare, geopolitisk strateg och nationell säkerhetsrådgivare till president Jimmy Carter från 1977 till 1981. År 1997 publicerade han ”The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives”, en bok som analyserade USA:s position efter Sovjetunionens kollaps och hur USA borde behålla sin globala maktposition.

Eurasien anses vara det viktigaste geopolitiska området i världen. Argumentet är att USA, som den dominerande makten efter kalla kriget från 1990, var tvunget att förhindra att någon annan enskild makt fick kontroll över Eurasien. Europa fick en central plats i den amerikanska strategin, och Nato ansågs vara en viktig del av USA:s geopolitiska strategi på den europeiska kontinenten. Brzezinski stödde en gradvis expansion (salamitaktiken) av västerländsk militär dominans och såg Ryssland som en stat som måste ”vingklippas” för att säkerställa Amerikas globala dominans och den unilaterala världsordningen. Brzezinski beskrev Ukraina som en ”geopolitisk pivot”, ett geopolitiskt nyckelland. Bakgrunden var landets geografiska läge, den betydelse Ukraina hade för Ryssland ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. I den strategi som Brzezinski presenterade för att försvaga Ryssland var det viktigt för USA att integrera Ukraina inom amerikansk politisk kontroll och militär maktsfär.(1)

Brzezinskis analys var dock inte bara en isolerad akademisk synvinkel. På 1990-talet diskuterade amerikanska myndigheter i detalj hur NATO skulle utvidgas österut. Nu offentliggjorda amerikanska dokument visar att Clintonadministrationen planerade en gradvis NATO-expansion samtidigt som USA försökte utveckla en institutionaliserad relation med Ryssland. Dokumenten visar också att amerikanska beslutsfattare var medvetna om att ryska myndigheter motsatte sig expansionen.

År 1995 skrev den dåvarande nationella säkerhetsrådgivaren Anthony Lake att det ryska motståndet mot NATO-expansionen var ”djupt rotat”, och att ryska ledare skulle göra sitt yttersta för att förhindra en utveckling som de ansåg i grunden strida mot Rysslands långsiktiga intressen. (2) Detta är en viktig punkt eftersom den visar att Washington inte var omedvetna om den ryska reaktionen. Amerikanska beslutsfattare visste att NATO-expansionen hade en geopolitisk kostnad i relationerna med Ryssland. Strategin var ändå att genomföra expansionen gradvis, samtidigt som man försökte etablera ett samarbete mellan NATO och Ryssland som kunde minska motsättningarna. USA och dess europeiska allierade ville utöka västerländsk militär dominans, medan Ryssland ville begränsa vad de uppfattade som en gradvis minskning av sitt strategiska handlingsutrymme och ett hot mot sin säkerhet.

”Ökande spänningar mellan NATO/USA och Ryssland tas upp av CIA-chefen William Burns”

De ökande spänningarna mellan NATO, USA och Ryssland lyfts fram av William Burns, en erfaren amerikansk diplomat som bland annat var USA:s ambassadör i Ryssland från 2005 till 2008 och som senare blev chef för CIA. I februari 2008 skickade han, som ambassadör i Moskva, ett diplomatiskt telegram med den karakteristiska titeln ” Nyet Means Nyet: Russia’s NATO Enlargement Redlines”. Telegrammet skrevs i samband med diskussionen om Ukrainas och Georgiens önskan att få närmare band till NATO. Burns rapporterade att de ryska myndigheterna såg ukrainskt NATO-medlemskap som ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Han skrev bland annat att Ukrainas och Georgiens NATO-ambitioner inte bara berörde en ”känslig punkt” i Ryssland, utan väckte också allvarlig oro över regionens stabilitet. Han rapporterade också att ryska myndigheter befarade att Ukrainas interna splittring över Nato kunde leda till politiskt våld, territoriella konflikter eller, i värsta fall, inbördeskrig. (3) Burns telegram är intressant eftersom det ger en direkt inblick i vad en högt uppsatt amerikansk diplomat faktiskt rapporterade från Moskva före Nato-toppmötet i Bukarest 2008.

Det var inte ryska offentliga uttalanden som hävdade att Nato-utvidgningen var problematisk. Den amerikanska ambassaden rapporterade till Washington att motståndet mot ukrainskt Nato-medlemskap skär tvärs över det ryska politiska spektrumet och var kopplat till den ryska synen på landets grundläggande säkerhetsintressen. Burns skrev att en sådan utveckling kunde få oförutsägbara konsekvenser för regionens stabilitet. (3) Fyra år senare blev Burns chef för CIA, och han publicerade själv senare telegrammet i fråga i sina memoarer. Dokumentet är således inte bara en läcka eller en sekundär reproduktion, utan ett amerikanskt diplomatiskt dokument som Burns själv senare hjälpte till att göra offentligt tillgängligt. (4)

Trots dessa varningar beslutade NATO vid toppmötet i Bukarest i april 2008 att förklara att både Ukraina och Georgien ”kommer att bli medlemmar” i alliansen. Frankrike och Tyskland var skeptiska till den specifika medlemskapsprocessen, men USA drev på för en formulering som behöll medlemskap som ett framtida mål. (5) Det är just vid denna tidpunkt som den västerländska strategins kumulativa karaktär blir särskilt tydlig. Det vill säga resultatet av ”salamistrategin”. Ryssland hade redan reagerat på tidigare NATO-utvidgningar, och amerikanska diplomater hade rapporterat att Ukraina representerade en betydligt känsligare fråga.

Ändå gjordes Ukrainas framtida NATO-medlemskap till ett officiellt mål för alliansen. Det är detta som gör konceptet ”salamitaktik” analytiskt intressant. Den individuella ”biten” kan ha varit begränsad. Polen, Ungern och Tjeckien kunde bli medlemmar. Då kunde Baltikum och andra tidigare sovjet- eller Warszawapaktländer bli medlemmar. Ukraina kunde samarbeta närmare med NATO utan att gå med. Militära partnerskap och utbildningsprogram kunde utvecklas. Varje enskilt beslut kunde försvaras på sina egna villkor. Men summan av besluten var en fundamental förändring i Rysslands strategiska miljö, dess säkerhet och den globala militärstrategiska balansen.

”Västerländska experters och akademikers bedömningar av NATO:s och USA:s politiska och militära aktiviteter i Euroasien”

John Mearsheimer, en amerikansk statsvetare vid University of Chicago och en av de mest kända representanterna för den realistiska skolan inom internationell politik, lägger stor vikt vid staters makt, säkerhetsintressen och geopolitiska position. I en flitigt diskuterad artikel i Foreign Affairs 2014 hävdade Mearsheimer att rötterna till Ukrainakrisen ligger i NATO:s utvidgning, EU:s östra expansion och västvärldens försök att dra Ukraina ur Rysslands strategiska inflytelsesfär och integrera landet i västvärlden. (6)

Mearsheimer formulerade denna bedömning redan före Rysslands strategiska militära operation (SMO) 2022. Han hävdade 2014 att om västvärlden fortsatte att försöka förvandla ”Ukraina till en västerländsk bastion” vid Rysslands gräns, skulle det öka risken för en allvarlig konflikt. Han trodde att Ryssland ansåg Ukraina vara så strategiskt viktigt att Moskva skulle vara villigt att gå långt för att förhindra att landet blev en del av den ”västerländska militära dominansen” i Euroasien. Han påpekade också att små stater som Ukraina inte existerar i ”globala vakuum” utan i ”globala militärstrategiska realiteter”. Det vill säga, små staters suveränitet är en sanning med modifikationer. Om en liten stat, istället för att välja neutralitet och diversifiera sina relationer med större stater som USA och Ryssland, kommer den att undergräva sin självständighet. I en global militärstrategisk verklighet där maktbalansen mellan stormakterna är en verklighet, kommer förändringar i den strategiska maktbalansen oundvikligen att utlösa konflikter. (6)

Den tidigare amerikanska ambassadören Jack Matlock representerar ett annat viktigt perspektiv. Matlock var den siste amerikanska ambassadören i Sovjetunionen, från 1987 till 1991, och hade därmed direkt erfarenhet av slutet på kalla kriget och förhandlingarna mellan Washington och Moskva. Han har därefter varit en högljudd kritiker av NATO:s expansion och har hävdat att USA borde ha arbetat för en europeisk säkerhetsstruktur som även inkluderade Ryssland efter kalla kriget, snarare än att utöka NATO allt närmare ryska gränser. (7) Matlocks synpunkt är särskilt intressant eftersom den inte kommer från en rysk eller antiamerikansk tradition, utan från en amerikansk diplomat som själv var inblandad i slutet av kalla kriget. I en artikel skriven strax före Rysslands SMO 2022 hävdade Matlock att krisen var förutsägbar, och att han redan, efter Sovjetunionens kollaps, varnade för att NATO-utvidgningen kunde leda till allvarliga problem. Han trodde att en europeisk säkerhetsstruktur som inkluderade Ryssland kunde ha minskat risken för konfrontation. (7)

Matlock har senare hävdat att västerländsk inblandning i Ukrainas interna politiska konflikt, enligt hans uppfattning, förvärrade situationen och minskade möjligheten till en politisk lösning. Han har också varit tydlig med att den ryska invasionen inte kan bortförklaras, men anser att orsakerna till konflikten måste analyseras i ett bredare historiskt perspektiv.

Ett fjärde perspektiv kommer från George Beebe, tidigare chef för CIA:s Rysslandsanalys. Beebe är särskilt intressant eftersom han tillför ett underrättelseperspektiv till debatten. Han har hävdat att amerikanska beslutsfattare efter kalla kriget underskattade hur starkt Ryssland uppfattade NATO-utvidgningen som ett strategiskt hot. Han skiljer mellan att förklara Rysslands beslut och att rättfärdiga det. (9) Beebe har lagt särskild vikt vid skillnaden mellan formellt NATO-medlemskap och vad han kallar en gradvis ”Nato-ifiering” av Ukraina. Hans poäng är att ett land inte nödvändigtvis behöver vara en formell medlem i en militärallians för att bli allt närmare integrerat i alliansens militära struktur genom utbildning, vapen, underrättelsetjänster, interoperabilitet och militärt samarbete.

Ur Moskvas perspektiv skulle detta kunna innebära att fönstret för att förhindra permanent västerländsk militär integration av Ukraina gradvis minskade. (9) Om Beebe har rätt i att Ryssland reagerade inte bara på ett möjligt framtida Nato-medlemskap, utan också på den gradvisa militära integrationen av Ukraina och den västerländska upprustningen av Ukraina från 1990-talet, skulle man kunna hävda att det inte bara var Nato-medlemskapet i sig som var relevant, utan den kumulativa utvecklingen av dess effekt på den militärstrategiska balansen och Rysslands uppfattning om minskad säkerhet.

Ukraina hade blivit allt närmare knutet till Nato utan att nödvändigtvis ha tagit ett enda dramatiskt steg som ensamt förändrade den säkerhetspolitiska bilden. Beebe anser att det är analytiskt fel att beskriva kriget som om det inträffade utan en långsiktig säkerhetspolitisk historia. I en artikel hävdade han att varken Ryssland eller väst kunde uppnå en stabil ”win-lose”-lösning i Ukraina utan att riskera att förstöra Ukraina och förvärra konfrontationen mellan kärnvapenmakterna. Han efterlyser lösningar som tar hänsyn till båda sidors säkerhetsintressen. (10) Det är också viktigt att betona att 58 % av ukrainarna år 2008 skulle ha röstat mot ett NATO-medlemskap, troligen för att de var medvetna om den konflikt det skulle leda till mellan NATO och Ryssland, där Ukraina skulle bli det slagfält där en sådan konflikt skulle utkämpas. Trots detta fortsatte NATO den gradvisa militära integrationen av Ukraina som hade börjat på 1990-talet.

Brzezinski, Burns, Matlock, Mearsheimer och Beebe representerar inte samma politiska eller intellektuella tradition, och identiska bedömningar. Brzezinski var en amerikansk geostrateg som argumenterade för en stark västlig NATO-dominans i Eurasien och såg Ukraina som ett geopolitiskt nyckelland. Burns är en amerikansk diplomat som 2008 rapporterade att ryskt motstånd mot ukrainskt NATO-medlemskap kunde få allvarliga konsekvenser. Matlock, en tidigare amerikansk ambassadör i Sovjetunionen, ansåg att NATO-expansionen var ett strategiskt misstag. Mearsheimer, en realistisk statsvetare, hävdade att NATO-expansionen var den främsta bakomliggande orsaken till Ukrainakrisen. Beebe, från CIA:s Rysslandsanalysavdelning, betonade den gradvisa västerländska integrationen av Ukraina, vilket av Ryssland uppfattades som ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot. Dessa individer tillhör inte en gemensam ”skola”. Brzezinski ville stärka den amerikanska dominansen i Eurasien, medan Matlock och Mearsheimer i mycket större utsträckning varnade för konsekvenserna av en sådan maktpolitik. Burns försökte främst redovisa hur situationen uppfattades i Ryssland. Beebe försöker förklara hur felaktiga eller förenklade föreställningar om motståndarens intressen kan leda till strategiska felkalkyleringar.

”Oförenlighet mellan västerländska ambitioner om dominans i Euroasien och ryska säkerhetsbehov”

Den mest intressanta frågan är därför om den västerländska strategin efter kalla kriget innehöll en oöverstiglig motsägelse. Å ena sidan Brzezinskis önskan om att USA skulle bygga en ny europeisk militär strategi baserad på NATO och amerikanska intressen, där Ukraina hade en central roll i att försvaga Rysslands position. Samtidigt innebar denna västerländska militära strategi att Ryssland gradvis närmade sig gränserna för sin tolerans för hotet mot sin säkerhet. Amerikanska beslutsfattare visste att Ryssland motsatte sig denna utveckling, men ansåg att ryskt motstånd kunde hanteras genom ”diplomati” och sanktioner som skulle tvinga Ryssland att gradvis anpassa sig till den nya unilaterala världsordningen med USA som världshegemon. 2)

Här är kopplingen till ”salamitaktiken” särskilt tydlig. Om man betraktar varje steg isolerat kan NATO-expansionen framstå som en serie listiga taktiska beslut i en större strategisk plan där Minskavtalen är en del av ”salamitaktiken”. Om man betraktar hela perioden som en helhet, från 1990-talet till 2008 och framåt till utvecklingen efter 2014, blir bilden tydligare. Det var inte ett enda beslut som skapade den nya säkerhetsordningen. Det var summan av många beslut.

Brzezinski visar den amerikanska geopolitiska strategi som låg bakom ambitionen om en stark västerländsk/amerikansk dominans i Eurasien. Burns visar att amerikanska diplomater var medvetna om hur allvarligt och negativt Ryssland uppfattade USA:s och NATO:s närvaro och aktiviteter i Ukraina. Matlock varnade för att NATO-expansionen kunde leda till en konfrontation som kunde ha undvikits genom en mer inkluderande europeisk säkerhetsordning. (Dvs. en som föreslogs av Ryssland i december 2025, men som avvisades, se här och här, ö.a.) Mearsheimer analyserade utvecklingen ur ett realistiskt perspektiv och menade att NATO-expansionen var den centrala orsaken till krisen. Beebe belyser hur den gradvisa militära integrationen och upprustningen av Ukraina skapade en uppfattning i Moskva att tiden höll på att rinna ut för att förhindra permanent västlig NATO-USA:s militära dominans i Ukraina.

På grundval av detta kan man hävda att den amerikanska politiken efter kalla kriget faktiskt hade en betydande grad av strategisk kontinuitet. Målet var att utöka västerländsk militär dominans i Östeuropa, utvidga västerländska institutioner österut och förhindra Ryssland från att få en verklig global roll genom att försvaga Rysslands position i Östeuropa och Eurasien. Ukraina var viktigt i denna strategi eftersom dess geopolitiska läge gjorde det till en central punkt i relationerna mellan Ryssland och väst.

”Västerländsk hybris och överdriven tro på ’salamitaktik’ som ett sätt att uppnå långsiktiga mål om politisk och militär dominans”

”Salamitaktik” kan vara användbar som en metafor för den kumulativa effekten av många västerländska taktiska beslut, men inte nödvändigtvis en lämplig metod för att uppnå dominans över Ryssland. Dokumentationen ger en viss grund för att säga att västerländska beslutsfattare ”felbedömde”. De trodde att de kunde fortsätta sin ”salamitaktik” för att undergräva Rysslands militära, politiska och ekonomiska ställning. ”Salamitaktiken” sågs som en rimlig strategi för att försvaga Ryssland så att det skulle omöjliggöra ryskt militärt motstånd mot den västerländska strategin om total västerländsk dominans i Eurasien. Burns rapport från 2008 visar att denna konfliktrisk var känd. Matlocks senare bedömningar visar att vissa amerikanska diplomater ansåg att NATO:s expansion var ett strategiskt misstag. Mearsheimer menade redan 2014 att västerländsk politik skulle leda till allvarliga problem. Beebe har senare hävdat att den kumulativa integrationen av Ukraina underskattades som en faktor i Rysslands beslutsprocess. Det är möjligt att argumentera för att västerländsk politik bidrog till att skapa eller förvärra ett säkerhetsdilemma, samtidigt som man vidhåller att Ryssland självt fattade beslutet att använda militär makt och att detta är Rysslands eget ansvar.

Att förklara varför en aktör agerar som den gör är inte detsamma som att legitimera handlingen. Den mest precisa historiska slutsatsen är därför att NATO:s expansion och den västerländska integrationen av Ukraina kan förstås som en del av en långsiktig amerikansk och europeisk strategi för att utöka västerländsk militär och politisk dominans efter kalla kriget. Strategin innebar en gradvis förskjutning av maktbalansen i Europa, vilket amerikanska och europeiska beslutsfattare informerades om att Ryssland skulle motsätta sig. Dokumentationen ger grund för att hävda att västerländska strateger lade för stor vikt vid de enskilda delarna av ”salamitaktiken” och för liten vikt vid hur hela salamin i slutändan skulle se ut från Moskvas sida.

Jeffrey Sachs, den amerikanske ekonomen och professorn, menar att kriget inte kan förstås utan att titta på den långa historien av NATO-expansion, västerländskt stöd för Ukraina och oförmågan att etablera en europeisk säkerhetsordning som Ryssland kunde acceptera. Hans analys överlappar i flera avseenden med Matlocks, Mearsheimers och Beebes bedömningar, även om de kommer från olika akademiska och politiska utgångspunkter. Sachs perspektiv kan således läsas som den sista länken i denna kritik:

Vad Washington, London och EU vill presentera för den västerländska befolkningen som en serie rationella och begränsade säkerhetspolitiska beslut (salamiskivor), visste dessa västerländska beslutsfattare, att från Moskvas perspektiv skulle de uppfattas som en kontinuerlig och alltmer hotfull process mot rysk säkerhet. Detta väcker allvarliga etiska frågor om den konfronterande politik som förts av västerländska ledare som Biden, Trump, Johnson, Merz, Sholz, Starmer, Stoltenberg, Macron, Rutte och andra. Det måste ha varit uppenbart för dem alla att det ukrainska folket skulle bli offer för en sådan strategi och som skulle leda till en konfrontation med Ryssland. Det väcker också allvarliga etiska frågor om hur västerländska politiker har lurat den västerländska befolkningen och lett oss till tröskeln till ett tredje världskrig.

KÄLLOR

(1) Zbigniew Brzezinski, The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives, 1997. Brzezinskis analys av Ukraina som ett geopolitiskt nyckelland och USA:s position i Eurasien är central för att förstå hans geostrategiska perspektiv. Se även den tillgängliga textversionen av boken på National Security Archive. (mearsheimer.substack.com)

(2) Avklassificerade dokument från Clinton-administrationen visar att amerikanska myndigheter på 1990-talet både planerade en gradvis NATO-expansion och var medvetna om att det ryska motståndet mot expansionen var ”djupt och djuptgående”. National Security Archive har samlat in och publicerat dokumenten, inklusive anteckningar från den nationella säkerhetsrådgivaren Anthony Lake och tjänstemän vid utrikesdepartementet. (National Security Archive)

(3) William J. Burns, USA:s ambassadör i Moskva, diplomatiskt telegram daterat 1 februari 2008, ” NYET MEANS NYET: RUSSIA’S NATO ENLARGEMENT REDLINES.” Telegrammet rapporterade ryskt motstånd mot Ukrainas och Georgiens NATO-ambitioner och rädsla för destabilisering, upplösning och, i värsta fall, inbördeskrig i Ukraina. (Scribd)

(4) William J. Burns, The Back Channel: A Memoir of American Diplomacy and the Case for Its Renewal, 2019. Burns diskuterar själv telegrammet från 2008; det refereras också till i senare vetenskaplig litteratur om Rysslands förhållande till NATO-utvidgningen. (direct.mit.edu)

(5) NATO, Bukarest-toppmötet 2008. NATO förklarade att Ukraina och Georgien ”kommer att bli medlemmar” i alliansen, även om ingen specifik tidsplan för medlemskap fastställdes. (metacpc.org)

(6) John J. Mearsheimer, ”Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault: The Liberal Delusions That Provoked Putin”, Foreign Affairs, september/oktober 2014, vol. 93, nr. 5, s. 77–89. Mearsheimer menar att NATO:s expansion var den centrala delen av en bredare västerländsk strategi för att integrera Ukraina i västvärlden. (JSTOR)

(7) Jack F. Matlock Jr., ”NATO and the Origins of the Ukraine Crisis”, februari 2022. Matlock, som var den sista amerikanska ambassadören i Sovjetunionen, menade att NATO:s expansion var en central orsak till säkerhetskrisen och att en annan europeisk säkerhetsstruktur kunde ha minskat risken för konflikt. (Common Dreams)

(8) Jack F. Matlock Jr., “Ukraine: Tragedy of a Nation Divided”, 14 december 2021. Matlock menar bland annat att västerländsk inblandning i Ukrainas interna konflikt förvärrade krisen och ökade risken för konflikt mellan kärnvapenmakter. (jackmatlock.com)

(9) George Beebe, tidigare chef för CIA:s Rysslandsanalys, har hävdat att den gradvisa västerländska militära integrationen av Ukraina måste inkluderas i analysen av Rysslands säkerhetsuppfattning. I senare intervjuer har han betonat skillnaden mellan formellt NATO-medlemskap och en gradvis “Natoisering” genom militär utbildning, utrustning, underrättelser och interoperabilitet. (podProse)

(10) George Beebe, ”Are Russia and America Headed Towards a Disastrous Conflict Over Ukraine?”, The National Interest, 18 februari 2022. Beebe argumenterade före den fullskaliga invasionen att varken Ryssland eller väst kunde skapa en stabil win-loss-lösning kring Ukraina, och varnade för en utveckling som skulle kunna leda till en direkt konfrontation mellan kärnvapenmakter. (The National Interest)

(11) George Beebe, Mark Episkopos och Anatol Lieven, ”Right-Sizing the Russian Threat to Europe”, Quincy Institute, 2024. Författarna menar att ryska säkerhetsuppfattningar måste inkluderas i analysen, samtidigt som de skiljer detta från ett påstående att Ryssland har rätt att föra krig mot Ukraina eller NATO-länder. (quincyinst.org)

(12) Jeffrey Sachs har i ett antal föreläsningar och intervjuer hävdat att NATO-expansion, västerländsk politik gentemot Ukraina och misslyckandet med att ta itu med Rysslands säkerhetsintressen måste inkluderas i den kausala analysen av kriget. Hans åsikter överlappar med Mearsheimers, Matlocks och Beebes på vissa punkter, men Sachs har sin egen ekonomiska och utrikespolitiska strategi.