Att mata fienden: Hur Washingtons besatthet av Iran undergrävde dess eget krig mot sunnitisk terror

Al Shara alias Al Jolani, sunnitisk terrorist

Larry C. Johnson 22 augusti på Sonar21

Red.: Se även andra artiklar under ”Relaterat” längre ned

I ett kvarts sekel har USA berättat för världen, och för sig själv, en enkel historia om sin roll i Mellanöstern. Den 11 september 2001 attackerades landet av sunnitiska jihadister, och det svarade med ett generationskrig mot sunnitisk islamisk extremism – först al-Qaida, senare Islamiska staten. Biljoner dollar, två invasioner, en global drönar- och övervakningsapparat, och en allt längre lista över utpekade terroristorganisationer rättfärdigades alla av det hotet. Detta var det deklarerade kriget, och det var verkligt i sin offentliga form.

Men det fanns en andra politik som löpte under det, och de två pekade i motsatta riktningar. Drivet av en övergripande besatthet av Iran och spöket om en ”shiitisk halvmåne”, finansierade, beväpnade och skyddade Washington upprepade gånger just de sunnitiska jihadiströrelser som de påstod sig bekämpa – av en anledning: dessa rörelser dödade iranier och Irans allierade.

De radikala sunniterna attackerade Iran hela tiden, och enligt Washingtons kalkyl var det inte en diskvalificering. Det var kvalificeringen. Varje gång kriget mot sunnitisk terror kolliderade med kriget mot Iran vann kriget mot Iran. Vilket innebär att det berömda ”globala kriget mot terrorismen” på operativ nivå var underordnat något som allmänheten aldrig ombads att godkänna: ett krig mot Iran som delvis fördes genom terroristerna. Och inte ens det var något nytt. Samma vapen hade redan riktats mot andra amerikanska motståndare – Sovjetunionen, och dåvarande postsovjetiska Ryssland – innan kriget mot terrorismen ens förklarades.

Kriget som Washington annonserade

Det förklarade kriget behöver ingen repetition. Osama bin Laden och al-Qaida var fienden; sedan, efter 2014, ärvde Islamiska staten rollen. Amerikanska presidenter från båda partierna lovade att besegra radikal islamisk terrorism, avveckla dess nätverk och förvägra den fristad. Instrumenten var invasioner, specialoperationsräder, drönarkampanjer över ett halvdussin länder och listan över utländska terroristorganisationer. I detta krig jagades en sunnitisk jihadist som attackerade amerikanska mål till jordens ände.

Haken – motsägelsen som jag vill att du ska förstå – är vad som hände med en sunnitisk jihadist vars vapen var riktade åt andra hållet, mot Iran.

Omdirigeringen: att välja den sunnimuslimska sidan

År 2007, med Irak i upplösning och Iran som dominerade vraket, gjorde Bush-administrationen ett val. Seymour Hersh avslöjade det i The New Yorker under namnet som insiders själva använde: ”omdirigeringen”. För att rulla tillbaka det övervägande shiitiska Iran och dess allierade började USA, i samarbete med Saudiarabien, i hemlighet kanalisera stöd till radikala sunnitiska grupper – några av dem sympatiserade med, eller var knutna till, al-Qaida – just för att de var shiamuslimernas mest engagerade fiender. Veteraner från Iran-Contras-affären, flera fortfarande i regeringen, kände igen sin gamla strategi. Amerikas fiendes fiende var återigen på Amerikas lönelistan.

Detta var inte löst prat. Som Hersh rapporterade året därpå, och som tidigare underrättelseofficerare med direkt kunskap kan intyga, undertecknade president George W. Bush ett hemligstämplat presidentbeslut som godkände en större hemlig eskalering mot Iran – upp till 400 miljoner dollar, godkänt av kongressledare – med fokus på regimskifte och på att ”arbeta med oppositionsgrupper och överföra pengar”. Beslutet godkände stöd till Irans etniska och sekteristiska brytpunkter: Ahwazi-arabiska och Baluchiska grupper och andra dissidentorganisationer. Det uttalade målet var att destabilisera Irans prästerliga ledarskap. Medlen inkluderade sunnitiska militanter vars definierande aktivitet var att döda iranier.

Betrakta motsägelsen i sin renaste form. Just i det ögonblick då USA berättade för sina medborgare att sunnitisk jihadism var ett existentiellt hot som krävde upphävande av vanliga friheter, skrev dess president under på ett program som betalade sunnimilitanter för att föra krig i Iran.

Jundallah: en terroristgrupp, stödd för sin terrorism

Inget enskilt fall fångar hyckleriet bättre än Jundallah. En baluchisk sunni-islamistisk organisation i Irans sydöstra del, utförde bombningar och bakhåll mot Islamiska revolutionsgardet och iranska civila. Den tidigare CIA-officeren Robert Baer identifierade den som en mottagare av amerikanskt stöd; Vali Nasr från Council on Foreign Relations beskrev den för Hersh som en ondskefull organisation misstänkt för kopplingar till al-Qaida. ABC News rapporterade att den i hemlighet hade uppmuntrats och rådgivits av amerikanska tjänstemän.

Läs den berättelsen långsamt. Washington stödde en sunnitisk grupp misstänkt för kopplingar till al-Qaida – den förmodade ärkefienden till kriget mot terrorismen – eftersom den gruppen mördade medlemmar av Irans revolutionsgarde. Dess anti-shiitiska våld var inte något som Washington motvilligt förbisedde. Det var hela poängen.

Och sedan, år 2010, utsåg USA formellt Jundallah till en utländsk terroristorganisation. Samma regering, under samma decennium, använde både gruppen som ett instrument mot Iran och placerade den på listan som reserverats för civilisationens fiender. Det är inte en paradox som kan bortförklaras. Det är politiken, blottad: etiketten ”terrorist” tillämpades eller undanhölls beroende på i vilken riktning mördandet gick.

Mönstret var äldre än kriget mot terrorismen.

Instrumentet uppfanns inte för kriget mot Iran, eller ens efter 11 september. Det var redan decennier gammalt.

Mallen var Afghanistan. Genom Operation Cyclone (se här, ö.a.) på 1980-talet kanaliserade CIA miljarder dollar via Pakistans underrättelsetjänst till de antisovjetiska mujahedin, där de största delarna gick till de mest radikala befälhavarna. Den insatsen byggde träningslägren, vapenledningarna och det transnationella jihadistnätverket – de ”afghanska araberna” – från vilket al-Qaida och talibanerna uppstod. Det ärliga förbehållet gäller: amerikanska pengar gick till afghanska fraktioner via Pakistan, inte direkt till de arabiska volontärer som blev al-Qaida, och bin Ladin hade sin egen finansiering. Men ekosystemet var en amerikansk och saudisk skapelse, och när det väl byggts upp upplöstes det inte. Det började leta efter nästa krig.

 (NB, det var alltså USA:s finansiering av mujahedin och påföljande inbördeskrig som i sin tur ledde till att Sovjetunionen lurades in i detta krig, på inbjudan av vänsterregeringen i Kabul, allt i den övergripande avsikten att försvaga Sovjet, ö.a.)

Det hittade två, båda mot motståndare till USA, och båda innan tvillingtornen föll. I Bosnien på 1990-talet underlättade Washington och dess allierade flödet av vapen och utländska mujahedin till den bosnienmuslimska sidan mot serberna. Och i Tjetjenien riktades samma jihadistiska infrastruktur på nytt mot det postsovjetiska Ryssland. De utländska krigare som förvandlade det tjetjenska motståndet från ett till stor del nationalistiskt uppror till en salafistisk-jihadistisk kampanj leddes av Ibn al-Khattab – en saudiarabiskfödd veteran från den afghanska jihaden – och finansierades via Persiska viken: bin Ladins pengar och salafistiska välgörenhetsorganisationer som Benevolence International Foundation, som finansierade jihad i både Bosnien och Tjetjenien och som Bush-administrationen skulle stänga ner som terrorfinansierare först efter den 11 september. Det var Khattabs och Shamil Basayevs invasion av Dagestan i augusti 1999 som utlöste det andra tjetjenska kriget.

Här kräver dokumentationen precision, eftersom Tjetjenien är mer dunkelt än Afghanistan eller Syrien. Den direkta finansieringen av den tjetjenska jihaden var överväldigande genom Gulf- och al-Qaidas pengar, inte amerikanska; anklagelser om direkta CIA-betalningar till krigarna är inte tydligt dokumenterade. Det som dokumenteras är den amerikanska politiska uppbyggnaden kring saken och Washingtons noggranna icke-inblandning i en jihad riktad mot dess gamla rival under kalla kriget.

Amerikanska kommittén för fred i Tjetjenien – grundad 1999, inrymd i det delvis statligt finansierade Freedom House, under ledning av den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski och full av neokonservativa, inklusive Richard Perle, Elliott Abrams, Frank Gaffney, William Kristol, Robert Kagan och James Woolsey – förespråkade enligt kritikerna den tjetjenska separatistfrågan som en hävstång för att försvaga Ryssland och öppna det resursrika Kaukasus. Washington behövde inte skriva checkar till soldaterna. De hade redan byggt upp nätverket i Afghanistan, och de lät det nätverket riktas mot Ryssland medan deras eget utrikespolitiska etablissemang gav saken legitimitet.

Den bittra ironin anlände den 11 september 2001. Samma transnationella jihadistapparat som Washington hade odlat mot Sovjetunionen och tolererat mot Ryssland – samma välgörenhetsorganisationer, samma afghansk-arabiska veteraner, samma Gulf-finansiärer – vände sig mot USA självt. Lärdomen Washington kunde ha dragit var att avveckla instrumentet. Istället, inom sex år, i omdirigeringen, plockade de upp vapnet igen och riktade det mot Iran. Kriget mot sunnitisk terror förklarades av just det etablissemang som hade tillbringat två decennier med att hitta användningsområden för sunnitisk jihad – vilket är den djupaste anledningen till att motsägelsen var inbakad från början.

Syrien: motsägelsen i industriell skala

Där Bushs fynd riktade sig direkt mot Iran, vände nästa administration samma logik mot Irans viktigaste arabiska allierade – och motsägelsen nådde fullständig absurditet.

Från ungefär 2012 godkände president Obama Operation Timber Sycamore (se här, ö.a.), beskriven av The New York Times som ett av CIA:s kostsammaste beväpnings- och övningsprogram sedan den afghanska insatsen: över en miljard dollar, medfinansierade av Saudiarabien, för att underhålla rebeller som kämpar mot Bashar al-Assad, Irans nyckelpartner och korridoren till Hizbollah. Undersökningar av Times, Washington Post och Conflict Armament Research dokumenterade vad som följde: vapnen nådde al-Nusra, al-Qaidas syriska gren, och Islamiska staten, genom svarta marknader, avhopp och slagfältsallianser. Granskningen var minimal; Det fanns inget tillförlitligt sätt att spåra var vapnen eller rekryterna hamnade.

Red: Läs gärna denna och andra artiklar under ”Relaterat” längre ned: Operation Timber Sycamore. Utbildningen av terrorister i Syrien – CIA:s största fiasko?

Lägg de två politikområdena sida vid sida. I Irak bombade USA Islamiska staten och kallade den för tidens allvarligaste terrorhot. I Syrien öste man in vapen i ett uppror där samma Islamiska stat och al-Qaidas anknutna var de mest effektiva krigarna – eftersom det var de som blödde mot Assad, Hizbollah och iranierna. Kriget mot terrorismen och kriget mot Iran utkämpades i samma teater, samtidigt, mot och för samma jihadister.

Och Washingtons egen underrättelsetjänst angav det anti-iranska syftet rakt ut. Ett PM från Defense Intelligence Agency från augusti 2012, avklassificerat genom en stämningsansökan från Judicial Watch, noterade att ”väst, Gulfstaterna och Turkiet stöder oppositionen” medan Ryssland, Kina och Iran stödde Assad – och bedömde att ett ”salafistiskt furstendöme” kunde uppstå i östra Syrien, vilket var ”precis vad de stödjande makterna till oppositionen vill ha, för att isolera den syriska regimen”. I PM:et angavs orsaken: Assad som det ”strategiska djupet av den shiitiska expansionen (Irak och Iran).”

En jihadistisk liten stat – det som kriget mot terrorismen existerade för att förhindra – bedömdes som önskvärt eftersom det skulle såra Iran. Masken kunde inte ha glidit längre av. Tjänstemän erkände det senare.

Vicepresident Biden berättade för en Harvard-publik 2014 att Amerikas allierade hade öst hundratals miljoner dollar och stora mängder vapen över alla som ville bekämpa Assad, och att mottagarna visade sig vara al-Nusra, al-Qaida och utländska jihadister. Ett e-postmeddelande från Hillary Clinton från 2014, publicerat av WikiLeaks, uppgav att regeringarna i Saudiarabien och Qatar gav hemligt ekonomiskt och logistiskt stöd till ISIL och andra radikala sunnigrupper. Detta var inte olyckor som ett kaotiskt krig orsakade. Det var strategin som betedde sig som avsett.

När de två krigen kolliderade förlorade Iran alltid.

Motsägelsen löstes slutligen, gång på gång, i samma riktning. Varhelst en sunnitisk jihadiströrelses våld tjänade det anti-iranska projektet, gav kriget mot terrorismen vika. Islamiska staten tilläts metastasera på mark där den isolerade Assad och Iran, och kampanjen mot den blev verklig brådska först när den övergick till att slakta yazidier, halshugga amerikaner och hota Bagdad. Selektiviteten var budskapet.

Det definitiva beviset kom i december 2024. En blixtattack ledd av Hayat Tahrir al-Sham störtade Assad och skar av Irans landbro till Hizbollah – ryggraden i just den shiitiska axel som omdirigeringen var avsedd att bryta. Instrumentet för den segern var återigen en sunnitisk jihadistorganisation, HTS, som härstammar direkt från al-Qaida:

HTS växte ur al-Nusra, och dess ledare, Ahmed al-Sharaa, är den tidigare Abu Mohammad al-Jolani, en gång skickad för att bygga al-Qaidas syriska franchise och länge bära en amerikansk belöning på 10 miljoner dollar på sitt huvud. Washingtons svar på triumfen för den rörelse som den hade ägnat två decennier åt att svära på att förgöra var att omfamna den. I juli 2025 återkallade de HTS terroristbeteckning; I november 2025 strök finansdepartementet och FN:s säkerhetsråd al-Sharaa från sina sanktionslistor mot terrorism, och belöningen på hans huvud försvann, dagar innan han togs emot i Washington.

En före detta al-Qaida-befälhavare blev en styrande partner – eftersom hans krig äntligen hade gått rätt väg.

Jundallahs historia, utspelad på nationell nivå. Den uttalade fienden blev allierad i samma ögonblick som den levererade mot Iran.

Det offentliga kriget mot terrorismen var inte helt och hållet en fiktion – USA jagade verkligen al-Qaida, dödade bin Ladin och bekämpade Islamiska staten där den hotade amerikanska intressen. Anklagelsen här är inte att kriget var falskt, utan att det var selektivt och underordnat: konsekvent åsidosatt närhelst sunnimuslimskt jihadistiskt våld pekade mot Iran.

Dessa var distinkta hemliga program under olika presidenter – Bushs dom mot Iran 2007–08, Obamas Timber Sycamore mot Assad från 2012 – bundna av strategisk kontinuitet, inte en enda signatur. Mycket av pengarna rörde sig indirekt, via Saudiarabien och andra mellanhänder, vilket är både hur förnekelseförmågan bevarades och varför den raka frasen ”USA-finansierade terroristerna” både underskattar och överdriver på en gång: Washington möjliggjorde, samordnade och beväpnade oftare än att de skar ner direkt finansiering.

Bush-administrationen förnekade delar av Hershs rapportering. Och Amerikas motståndare förstärker denna historia för sina egna syften – anledning till försiktighet, inte avfärdande, eftersom de bärande bevisen är amerikanska: ett undertecknat fynd, ett avklassificerat Pentagon-memorandum, en vicepresidents officiella ord, regeringens egna beslut om avnotering.

Motsägelsen är hela poängen, och den började inte med 9/11 – den föregick kriget som den senare undergrävde. I ett kvarts sekel före omdirigeringen hade samma instrument redan smitts mot Sovjetunionen och vänts mot det postsovjetiska Ryssland och serberna; etablissemanget som förklarade krig mot sunnimuslimsk terror 2001 var samma som hade tillbringat två decennier med att hitta användningsområden för sunnimuslimsk jihad.

Sedan spenderade en supermakt ytterligare två decennier och biljoner dollar på att utropa krig mot sunni-islamsk extremism, samtidigt som de, varhelst extremismen pekade mot Iran, tjänade som dess oumbärliga sponsor. Det var inte hyckleri av en slump utan en hierarki av besattheter, där fixeringen vid Iran – och före det, Ryssland – i tysthet överrangerade kriget som det annonserade. Jihadisterna förstod arrangemanget bättre än den amerikanska allmänheten gjorde: de fortsatte att attackera Amerikas motståndare, och Washington fortsatte att titta bort – eller betala notan.

Det är den sanna förhistorien till kriget 2026. Målet var alltid Teheran. Kriget mot terrorismen var den historia som berättades i förväg; kriget mot Iran var det som fördes, och man var villig att använda terroristerna för att föra det.

***

Källor:

Seymour Hersh, ”The Redirection” (The New Yorker, mars 2007) och ”Preparing the Battlefield” (The New Yorker, juli 2008), med bekräftelse från NBC News, Al Jazeera och Democracy Now! (presidentens slutsats på 400 miljoner dollar, målet om regimskifte, stöd till baluchiska och ahwaziska grupper, och strategin att finansiera radikala sunnigrupper tillsammans med Saudiarabien mot det shiamuslimska Iran); ABC News och NBC News med hänvisning till den tidigare CIA-officeren Robert Baer och CFR-analytikern Vali Nasr (USA:s stöd för Jundallah och dess misstänkta al-Qaida-kopplingar); USA:s utrikesdepartement (Jundallahs utnämning till FTO 2010); The New York Times, The Washington Post och Conflict Armament Research (Operation Timber Sycamore och avledning av vapen till al-Nusra och ISIS); PM från Defense Intelligence Agency från augusti 2012 som Judicial Watch erhållit (bedömningen av det ”salafistiska furstendömet” och formuleringen av ”den strategiska djupet av den shiamuslimska expansionen”); vicepresident Bidens kommentarer från Harvard i oktober 2014; Clinton-mejlet från 2014 som släpptes av WikiLeaks (saudiskt och qatariskt stöd till ISIL och andra radikala sunnigrupper); och Al Jazeera, France 24, Reuters och FN:s säkerhetsråds rapportering (återkallandet av HTS terroristbeteckning i juli 2025 och borttagandet av al-Sharaa från USA:s och FN:s terrorismsanktionslistor i november 2025). Förstahandskunskap om Bushs fynd bekräftas av tidigare underrättelsetjänstemän. Om mönstret före 9/11: Jamestown Foundation och Wikipedia (Ibn al-Khattab, de arabiska utländska stridarna och Dagestaninvasionen 1999 som utlöste andra tjetjenska kriget); Council on Foreign Relations och USA:s utrikesdepartement (Islamiska internationella brigaden som den primära kanalen för Gulfstaternas och al-Qaidas finansiering av det tjetjenska jihadet, och Benevolence International Foundations finansiering av jihad i Bosnien och Tjetjenien före dess beteckning efter 9/11); och Russia Matters, SourceWatch och RightWeb/Militarist Monitor (American Committee for Peace in Chetjenia, dess Freedom House-bostäder och dess Brzezinski-ledda, neokonservativa medlemskap). Olika hemliga program under olika administrationer är här sammanlänkade genom strategisk kontinuitet, inte ett enda tillstånd.

Relaterat.

Förre anti-terroristchefen i USA Joe Kent: USA beväpnade Al Qaida och skapade ISIS i Syrien.
DN Insändare: Glöm inte de stenhårda sanktionerna och stödet till terrorister i Syrien.
Vad var orsakerna till Syriens märkliga kollaps?
Syrien – vinnare och förlorare eller både och
Operation Timber Sycamore. Utbildningen av terrorister i Syrien – CIA:s största fiasko?
13 år sedan USA:s angrepp på Syrien: Sveriges Radio och DN tiger fortfarande om USA:s mångåriga stöd till terrorister och ockupation av 1/4 av Syrien.
Dagens propaganda 13 december: Hamas versus HTS
Syrien. Slutet på pluralism i Mellanöstern.
Kievs nazitoleranta regim ansluter sig till Syriens al-Qaida-terrorister
Varför stöder USA islamiska extremister som är värre än al-Qaida? Skillnader mellan olika terroriststämplade grupper!
Vapenvilan mellan Hizbollah och Israel och situationen i Syrien…