Israels styrkor anfaller Gaza, 7 oktober 2023. (Ali Hamad från APAimages för WAFA, Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0)
Av Mohammed Altaj i Ramallah, Palestina. href=”https://consortiumnews.com/2026/10/07/israel-above-the-law-palestine-beyond-justice/”>Exklusivt för Consortium News 7 oktober 2026
När palestinier ombeds att börja berättelsen vid den 7 oktober, ombeds de i praktiken att radera det som föregick händelsen. Rättvisan kan inte ta sin början mitt i historien, skriver Mohammed Altaj.
Det rådde ingen brist på kunskap i världen om vad palestinierna utsattes för.
Man visste.
Man visste att ett folk hade levt under ockupation i årtionden; att mark konfiskerades, bosättningar expanderade, hem revs och vägspärrar skar av städer och byar från varandra.
FN visste. Regeringar visste. Parlament och internationella domstolar visste.
Den förändring som nu syns inom stora delar av den västerländska opinionen uppstod inte för att världen plötsligt upptäckte nya fakta om Palestina.
Fakta fanns redan där.
Det som förändrades var avståndet mellan nyheterna och människan.
Människor såg vad krig innebär när ett barn sitter fast under rasmassor, vad fördrivning innebär när en familj bär med sig det lilla de kan och går iväg utan att veta vart de ska ta vägen.
Och siffrorna började få namn, ansikten och röster.
Ett av dessa namn var Hind Rajab.
Jag nämner inte Hind för att hennes historia rymmer allt som hände i Gaza. Jag nämner henne för att vissa tragedier blir fönster genom vilka människor ser det som siffror ensamma inte kan avslöja.
Hind satt fast i en bil i Gaza i januari 2024 efter att familjemedlemmar dödats. Hon bad om hjälp. Tolv dagar senare hittades hon död i bilen. De två ambulanssjukvårdare som skickats för att rädda henne hittades också döda.
Men Hind var inte längre bara ett nummer.
Det var det som förändrades.
En demonstrant med en skylt där det står ”Hind” vid en solidaritetsdemonstration för Palestina i Lissabon den 10 februari 2024. (Lua Eva Blue / Wikimedia Commons / CC BY 4.0)
Världen bevittnade också hur sju hjälparbetare från World Central Kitchen dödades i israeliska anfall medan de utförde humanitärt arbete. Och även efter att vapenvilan utlysts i oktober 2025 upphörde inte dödandet.
Enligt siffror från det palestinska hälsoministeriet, som återgetts av FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA), hade 1 402 palestinier dödats och 4 881 skadats mellan tidpunkten då vapenvilan utlystes och den 23 september.
Kroppar låg kvar under rasmassorna medan familjer väntade på att kunna nå sina nära och kära – inte för att rädda dem den här gången, utan för att begrava dem.
En alltför lång historia
Israels säkerhetsstyrkor hindrar palestinier från att beträda Al-Shuhada-gatan i februari 2014, under en demonstration på 20-årsdagen av massakern på palestinier i Ibrahimi-moskén i Hebron. (Mustafa Bader / Wikimedia Commons / CC BY-SA 3.0)
Den palestinska historien började inte i Gaza.
Och den började inte den 7 oktober 2023.
År 1994 öppnade Baruch Goldstein – en israelisk bosättare och medlem i Kach-rörelsen – eld mot muslimska gudstjänstbesökare i Ibrahimi-moskén i Hebron och dödade minst 29 personer.
År 2014 kidnappades 16-årige Mohammed Abu Khdeir från Shuafat; han misshandlades och brändes till döds.
Ett år senare sattes familjen Dawabshehs hem i Duma i brand medan familjen sov; den lille sonen Ali och senare även båda hans föräldrar omkom.
Så när palestinier ombeds att börja berättelsen vid morgonen den 7 oktober, ombeds de i praktiken att radera det som föregick händelserna.
Inget av detta gör det acceptabelt att rikta attacker mot civila, vilka de än må vara.
Det innebär något annat: Rättvisa kan inte ta sin början mitt i historien.
Se på Västbanken
Kvinna som sitter på ruinerna av sitt hus, vilket förstörts av israeliska myndigheter i Masafer Yatta, januari 2023. (CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons)
Fram till den 14 september hade FN dokumenterat fler än 1 600 attacker utförda av bosättare – attacker som lett till personskador hos palestinier, skador på egendom eller bådadera – i 275 palestinska samhällen sedan årets början.
Fler än 1 500 palestinier hade tvingats lämna sina hem till följd av rivningar av byggnader som saknade israeliska tillstånd, medan fler än 2 600 hade drivits på flykt på grund av bosättarvåld och därtill hörande begränsningar av rörelsefriheten.
Och mönstret avtog inte.
Bara mellan den 15 och 21 september dokumenterade FN 51 attacker utförda av bosättare som resulterade i personskador, skador på egendom eller bådadera. Minst 800 oliv-, frukt- och palmer skadades, rycktes upp med rötterna eller brändes. Under samma vecka tvingades 147 palestinier, däribland 73 barn, lämna sina hem till följd av rivningar.
Detta är inte enstaka händelser.
Detta handlar om mark som förändras, samhällen som försvinner och familjer som drivs bort.
Detta är samma process som ledde till staten Israels bildande och Nakban 1947–1949 – då tusentals palestinier dödades, hundratals byar förstördes, tusentals hem konfiskerades och hundratusentals människor drevs bort från sin mark, utan möjlighet att återvända.
Uttrycket ”extremistiska bosättare” räcker inte längre till.
IDF-soldater och israeliska bosättare …under en palestinsk demonstration mot bosättares markbeslag i byn Iraq Burin på Västbanken 2009. (ISM Palestine / Flickr / Wikimedia Commons / CC BY-SA 2.0)
Vem planerar bosättningarna? Vem fördelar marken? Vem bygger vägarna, bygger ut infrastrukturen och står för säkerheten?
Vid vilken punkt upphör bosättarvåld att bara vara en enskild individs handling och blir i stället ett systemproblem?
Förra månaden varnade FN:s generalsekreterare António Guterres för att utbyggnaden av bosättningar accelererade, att antalet utposter ökade och att bosättarvåldet nådde oroväckande nivåer. Han varnade också för att ett genomförande av bosättningsplanen E1 skulle innebära en ”dödsstöt” för möjligheten till en sammanhängande och livskraftig palestinsk stat.
Hur kan omvärlden då fortsätta att uttrycka sitt stöd för en tvåstatslösning, samtidigt som det geografiska område där en av dessa stater är tänkt att finnas förändras i grunden?
Problemet begränsar sig inte till markfrågan.
I Jerusalem har kristna företrädare upprepade gånger rapporterat att de blivit utsatta för spottloskor, förolämpningar och trakasserier. I april 2026 utsattes en katolsk nunna för ett våldsamt övergrepp i Gamla stan. En domstol i Jerusalem slog senare fast att den tilltalade hade begått de handlingar som beskrevs i åtalet, men frikände honom på grund av psykisk sjukdom och beslutade om psykiatrisk vård.
En enskild händelse kan inte definiera ett helt samhälle.
Men upprepade fientliga handlingar bör inte heller avfärdas utan att man ställer sig frågan: vilka politiska och sociala strömningar är det som låter intolerans växa?
Det är lätt att säga att problemet är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, eller säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir, eller finansminister Bezalel Smotrich. Men tänk om problemet sitter djupare?
Flygfoto över Knesset, Israels parlament, i Jerusalem. (Government Press Office, Flickr, CC BY-NC-SA 2.0)
År 2018 antog Israel lagen om nationalstaten – en grundlag som fastslår att utövandet av nationellt självbestämmande i staten Israel är förbehållet det judiska folket, och att staten betraktar judisk bosättning som ett nationellt värde. I det israeliska demokratiindexet för 2025 motsatte sig 71,5 procent av de judiska respondenterna att arabiska partier skulle ingå i regeringen.
Mitt ämne är inte judendomen, och inte heller judar runt om i världen. Mitt ämne är det israeliska systemet – dess lagar, dess politik och de politiska strömningar som gör att denna verklighet kan bestå.
Det finns israeler som motsätter sig ockupation, bosättningar och rasism.
Men frågan är inte om det finns avvikande åsikter.
Frågan är: Vilka idéer blir lagar? Och vilka lagar blir till praktisk politik?
När extremism rör sig från marginalen till parlamentet, från parlamentet till regeringen, från regeringen till lagstiftningen och från lagstiftningen ut i verkligheten, talar vi inte längre bara om enskilda individer.
Vi står inför en fråga som rör själva systemet.
Och även här har Gaza förändrat något.
Det som en gång nådde omvärlden som enstaka, spridda händelser syns nu varje dag på skärmar som människor bär i sina fickor. Effekten syns i den allmänna opinionen.
I en undersökning från Pew Research Center som genomfördes i våras var andelen som hyste en negativ syn på Israel 79 procent i Australien, 78 procent i Spanien och Sverige, 76 procent i Nederländerna, 75 procent i Italien, 73 procent i Tyskland, 65 procent i Kanada och 60 procent i USA.
Kanske förändrade Gaza inte miljontals människors värderingar.
Kanske fick det dem att inse att de värderingar de redan trodde på inte tillämpades lika för alla.
Jag begär inte att västvärlden ska älska Palestina.
Jag begär inte heller att den ska hata Israel.
Jag begär att den tillämpar de principer den säger sig tro på.
Om det är oacceptabelt att ta mark med våld, låt det då vara oacceptabelt även här. Om självbestämmande är en rättighet, gör då inte palestiniern till ett undantag.
Lagen finns redan där.
Palestinas FN-ambassadör Riyad Mansour talar vid Internationella domstolens (ICJ) offentliga förhandling om de rättsliga konsekvenserna av israelisk politik och praxis i det ockuperade palestinska området, inklusive östra Jerusalem, den 19 februari 2024. (FN-foto/Frank van Beek)
Den 19 juli 2024 slog Internationella domstolen fast att Israels fortsatta närvaro i det ockuperade palestinska området var olaglig, att landet var skyldigt att avsluta denna närvaro så snabbt som möjligt och att det omedelbart måste upphöra med all ny bosättningsverksamhet.
Domstolen uttalade också att stater inte får erkänna den situation som uppstått till följd av denna olagliga närvaro som laglig, och inte heller lämna stöd eller bistånd för att upprätthålla den.
Den 18 september 2024 antog FN:s generalförsamling en resolution – med 124 röster för, 14 emot och 43 nedlagda röster – där Israel krävdes att avsluta sin olagliga närvaro i det ockuperade palestinska området inom 12 månader.
Dessa 12 månader har passerat.
Den olagliga närvaron upphörde inte.
Bosättningsverksamheten avstannade inte.
Mer än två år efter domstolens utlåtande har internationella varningar blivit mer direkta.
Den 22 september, när världsledare samlades i New York, sade FN:s generalsekreterare att förutsättningarna för en självständig, demokratisk, sammanhängande, livskraftig och suverän palestinsk stat höll på att ”systematiskt utplånas”. Han sade att stödet för tvåstatslösningen måste gå bortom ord och återspeglas i politik, beslut och handlingar.
Två dagar senare konstaterade FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att de åtgärder som vidtagits av det internationella samfundet uppenbarligen inte var tillräckliga, och uppmanade stater att utöva verklig politisk påtryckning för att förhindra att Israels olagliga närvaro i de ockuperade palestinska områdena cementeras.
Generalförsamlingens högnivåvecka har avslutats.
(Högnivåveckan – den vecka i september då stats- och regeringschefer samlas i New York för FN:s generalförsamling, ö.a.)
Världen vet.
Lagen har talat.
Internationella varningar har blivit skarpare.
Ändå fortsätter verkligheten på marken att röra sig i motsatt riktning.
Så när övergår ord i handling?
Vissa stater har vidtagit åtgärder mot enskilda bosättare och bosättningar. Men om det är bosättaren ensam som utgör problemet – vem byggde då bosättningen, planerade den, tilldelade marken och skyddade den?
Om problemet är av institutionell art räcker det inte med åtgärder riktade mot enskilda individer.
Det krävs fredliga och lagliga internationella påtryckningar mot den politik och de institutioner som upprätthåller ockupationen och bosättningarna. Dessutom måste politiska, diplomatiska, ekonomiska och militära förbindelser ses över om brotten mot internationell rätt fortsätter – i enlighet med lagen och varje enskild stats förpliktelser.
Domstolen har sagt sitt.
Jag ställer en annan fråga: Om lagen fastställer att en situation är olaglig, och situationen ändå består – vilket värde har då lagen om det inte får några konsekvenser att trotsa den?
Detta är inte en uppmaning till krig.
Det är en uppmaning att använda fredliga medel och lagen för att få ett slut på en olaglig verklighet.
Palestinierna väntade på förhandlingar, på ett avtal om slutstatus, på den stat de blivit lovade.
Och medan de väntade växte bosättningarna, landskapet förändrades och samhällen drevs på flykt.
Hur länge till kan de förväntas vänta medan marken som är avsedd för en framtida lösning förändras under deras fötter?
Det är därför rubriken på denna artikel inte bara är en slogan: Israel står över lagen – Palestina står utanför rättvisan.
Problemet är inte avsaknaden av lag. Det handlar om avståndet mellan ett domslut och dess verkställande, mellan en princip och dess tillämpning, mellan fördömande och konsekvens.
Jag begär inte att västvärlden ska bli palestinsk.
Jag begär bara att palestinier inte ska undantas från dess humanitet – eller dess lagar.
Att Hind Rajabs liv betraktas som ett människoliv.
Att Mohammed Abu Khdeirs liv betraktas som ett människoliv.
(Se här, ö.a.)
Sorgetält för Mohammed Abu Khdeir, Jerusalem 2014. (Guy Butavia/ Wikimedia Commons/CC BY-SA 4.0)
Att Ali Dawabshehs liv betraktas som ett människoliv.
(Se här, ö.a.)
Att de 29 människornas liv – de som bad i Ibrahimi-moskén – betraktas som människoliv.
För en rättvisa som först måste känna till offrets identitet innan dess värde fastställs, är inte rättvisa.
Om ockupationen är olaglig kan dess fortsättning inte tillåtas ske utan konsekvenser.
Om de mänskliga rättigheterna är universella kan de inte stanna vid Palestinas gränser.
Och när fakta är klara, när lagen är tydlig och när domstolen har talat, blir frågan större än bara Palestina och Israel: Kan någon stat stå över lagen?
Och om svaret är nej, varför står då Palestina än idag utanför rättvisans räckvidd?
1994, det var samma år som en talmudrabbin körde över ett Gentilebarn i brooklyn. Barnet låg på gatan och förblödde medan rabbinen fick hjälp av två talmudbulanser som skickats för att speciellt ta om hand talmuden, men var förbjudna att hjälpa barnet som lämnades på plats att dö..Stora uppror följde i Crown, mot det skruvade hattfolket som styrt alla ’presidenter’ sedan 1912 (inte President Kennedy).
Det står skrivet i deras text att det är giltigt att våldta och döda icketalmuder/goyems/amaleks, alltså vem som helst som inte tillhör talmudsekten, och förbjudet att hjälpa goyems/mänsklig boskap om inte pengar tjänas..
Talmud/fariseeism har inget att göra med Mose troslära eller Profeterna, tvärtom Profeterna pratade och varslade om dom som vi just nu ser massmörda Palestinierna, så talmud är en nidskrift baserad på fariseeisk inställning till Mänskligheten (fariseeism betyder; att separera).
Även dom som talmuderna duckar o sköldar bakom, ”sitt folk”, ligger pyrt till. De är stenhårt hållna och lyder de inte (ungdomarna får t ex inte idrotta.., de ska bara ’studera’/ie skadligt programmeras..) straffas de våldsamt av sina jellybelly’rabbiner’ i kahilerna.
Så ser det ut, och när den lydige massmördar slaven netjnhuh hänvisar till ’bibeln’ så är det talmud han babblar om och inget annat, men öket säger ’bibeln’ för att omvärlden ska tro det är Tanakh
Folkmordet på Palestinier har avslöjat klart och tydligt är det vilka det är som är mänsklighetens fiender.
Den sionistiska ideologin fullföljer det som varit målet från början! Och tillåts, utan motstånd från världens ansvariga ledare!
Ja och de har hela tiden haft intresse av att judarna ska isolera sig och bli hatade eftersom det ger dessa ledare en hållhake på finansvärlden. Denna i sin tur hade kunnat samarbeta med andra länder än Storbritannien när britterna började få svårt att konkurrera men hotades då av britterna. I stället för ekonomisk utveckling i både Tyskland och Ryssland följde ett av britterna framkallat och önskat världskrig.
Dessutom påverkade Britterna även berörda länder inifrån :Tyskland Japan och Ryssland.
.
Britternas akademiska elit har sen länge sett till att vara pålästa i andra kulturers egenheter och uppmuntrar radikalism när den gynnar deras geopolitiska planer. Det är en enorm cynism och det granskas inte av de historiker som vill tjäna på sina böcker. Så det är en mycket mindre del av debatten än det borde vara.
.
Britternas oligarki har haft ett helt unikt inflytande över destruktiva historiska processer och har skickligt organiserat andra så att de inte stör den bilden. Styrningen av all opinionsbildning genom utbildning forskning politik och medier och centralbankernas roll att styra alla andra länder över huvudet på deras demokratier beskrevs av Carrol Quigley som därför länge hade svårt att publicera.
.
Zionismen nazismen och fascismen i Italien var samtliga fenomen som Storbritannien bidrog till att orsaka.
Innan dess byggde de på kontinenten upp radikala grupperingar som lade grunden till vad som senare utspelade sig. Dvs britterna hade en tålmodig långsiktig strategi. De byggde upp nätverk och det mesta av det förklaras inte av historiker som ger felaktigt intryck av att det hände av sig själv.
Det är inte britter, men ’britter’
Folkmördarna står över lagen, har därmed straff frihet. Lagen är till för oss andra, Goyim. Vi ska lida lagen men inte de.
Givet att suveränen är den som bestämmer över undantaget, så är slutsatsen man kan dra av detta att folkmördarna innehar den suveräna makten i vår samtid. Vad som bör och ska göras är givet därmed också.
Det är det de vill att Vi ska tro, så vi går in i defaitism pga ’de är suveräna’..Nej, de är inte suveräna, de är babyätande pedofiler och har ingen makt annan än den de tilltvingar sig (jmf trump, rutte m m fl som är så komprometterade att de skulle göra vad som helst för att inte bli avslöjade..vad som helst, o det finns alltså åtskilliga 10 000 tals till på den träsknivån),
eller den ’makt’ Normala ger dom genom att inte förstå vem de är och därför låter sig luras och därför inte heller ger dom motstånd, defaitism alltså.
’Gruppen’ är inget, mer än extremt feg och också därmed livsfarlig därför den ger sig på de minsta (jmf nu Ungern som fått ett pedogarde vid rodret och genast ger de sig på de små som ska växa upp och axla samhällsansvaret, och pådyvlar de könsdysfori som kräver könsstympning..jmf omskärelse..). Så istället för att kemiskt kastrera pedofiler så inför de kemisk könsstympning för barn.. undrar verkligen varför..kan det va för att det högst upp i träsktoppen inte finns pedofiler som kräver det..
Men som sagt, det är korrekt att de är suveräna över politruker, vilka nedlåtit sig till de mest gruesamma gärningar någon kan föreställa sig (epsteinrotschild banden).
Vad som behöver göras är givet – avskaffa deras maktfullkomlighet! Hur? Helst via giljotinen👌
Det är för att minska jordens befolkning som det pågår såna processer. Med moderna medicinska metoder går det att förlänga livet och då blir det trångt om inte folk slutar att populera världen.
Jaha, vad heter dom då – jag menar barnen som äts upp av pedofiler? Det är ju väldigt uppseendeväckande, så i likhet med bloggredaktören skulle jag vilja utbrista ”källa”!
Eller annorlunda uttryckt: det känns ganska trist att behöva tröska igenom ändlösa kommentarsfält av skit för att slutligen hitta en tankeväckande och informativ kommentar.