Globala brytpunkter för världen mot ett tillstånd av oordning (entropi)

Peter Hanseler på Forum Geopolitica 26 september.

Vi upplever inte bara en, utan många brytpunkter i världshistorien samtidigt. Världen befinner sig i ett tillstånd av entropi (oordning, ö.a.) – en situation där det inte längre är möjligt att göra förutsägelser.

Historiska brytpunkter

Det har funnits många brytpunkter i historien; för att nämna några exempel:

• Westfaliska freden 1648
• Franska revolutionen 1789
• Wienkongressen 1815
• Första världskriget 1918
• Andra världskriget 1945

Många av dessa vändpunkter ledde till maktförskjutningar i Europa. Det handlade om maktöverföringar inom den värld vi idag kallar det ”kollektiva” väst. Exempel på detta är sammanbrottet för det tyska kejsardömet, det österrikisk-ungerska riket, det osmanska riket och det ryska tsarväldet i slutet av första världskriget.

Dessa maktförskjutningar var betydande, men det som sker nu går inte att jämföra med tidigare vändpunkter, eftersom det omfattar hela jordklotet. Makten överlämnas inte inom västvärlden; istället sker en förskjutning mot öst och den ”globala södern”.

Från brytpunkt till entropi

Omfattningen, antalet inblandade nationer, den geografiska spridningen och hastigheten med vilken de nuvarande geopolitiska kriserna utspelar sig är verkligen häpnadsväckande.

Ukraina som krigsarena för USA, Nato, EU och Ryssland

Ryssland kommer att segra militärt

Vid en granskning av militära rapporter från fronten står det klart för varje betraktare att Ryssland kommer att uppnå sina militära mål. Även om Ryssland kanske hade kunnat avstå från Donbas, Cherson och Zaporizjzja om ett fredsavtal hade slutits våren 2022, är ett sådant avtal orealistiskt under rådande omständigheter, eftersom Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson har varit en del av Ryska federationen sedan september 2022. Det är för närvarande oklart hur långt den ryska militära framryckningen kommer att nå. Jag har kommenterat detta i min artikel ”Sommaren då freden dog”, som jag hänvisar till. Vad gäller situationen vid fronten hänvisar jag återigen till *Military Summary*; jag har följt denna kanal i nästan fem år, och den tillhandahåller objektiv rapportering.

Katastrofal mobiliseringssituation i Ukraina

Det finns tusentals videor som visar hur unga män jagas som djur på gatorna runt om i Ukraina för att tvångsrekryteras. På senare tid har det dock även cirkulerat videor som visar hur vissa av de tvångsrekryterade transporteras till fronten utan uniform och till och med i handbojor – likt brottslingar – för att hindra dem från att fly. Jag överlåter åt läsarna att fundera över dessa mäns stridsduglighet i mötet med stridshärdade och motiverade ryska soldater.

Ivan Katchanovski på X

Armed guards transport mobilized Ukrainian men to frontline in order to prevent them from deserting. This is described as normal by the Ukrainian officer. Videos also show them in handcuffs. Zelensky & Western politicians call this freedom & democracy. pic.twitter.com/f6AGyuMpRX

— Ivan Katchanovski (@I_Katchanovski) September 22, 2026

Det senaste steget från den ukrainska militärledningens sida är att tvångsrekrytera kvinnor. Med tanke på denna situation är det inte förvånande att Scott Ritter har uppgett att ukrainarna förlorar 30 gånger fler soldater än Ryssland. I västvärlden hör vi ingenting om denna omänskliga behandling av de egna soldaterna i Ukraina.

Ukrainska volontärer, som senare försvann spårlöst, uppges ha använt drönare och artificiell intelligens för att räkna antalet soldatgravar runt om i Ukraina. De räknade till 2 000 054 gravar. Till detta kommer de döda som begravts av sina egna i massgravar samt de sårade – de ukrainska förlusterna framstår sannerligen som astronomiska. Trots detta hävdar Zelenskyj att endast 50 000 ukrainska soldater har dödats. För några veckor sedan närvarade jag vid en begravning i Ryssland. Soldatgravarna är lätta att känna igen på den ryska flaggan och flaggan för den stupade soldatens förband. Det fanns soldatgravar, men inget hav av flaggor som i Ukraina.

Ukrainian volunteers, who later disappeared without a trace, reportedly used drones and artificial intelligence to count military graves across Ukraine.
Their estimate was 2,000,054 graves.
Yet Zelensky claims that only 50,000 Ukrainian soldiers have been killed. Does that mean pic.twitter.com/LeplE4H3n6

— Patricia (@Patriciagouree) September 1, 2026

En militär seger löser inte Rysslands geopolitiska problem

Vad som än behöver uppnås militärt kommer Ryssland att uppnå det; detta löser dock inte Rysslands geopolitiska problem vid den västra gränsen, eftersom målet inte är nya territorier utan fred i väst – ett mål som Ryssland bokstavligen har strävat efter i århundraden utan att någonsin lyckas uppnå det. Gång på gång har Ryssland utsatts för angrepp från väst och regelbundet fått betala ett högt pris i form av blod, pengar och industriell kapacitet – resurser som styrts om till militära utgifter snarare än civila ändamål. Detta har upprepade gånger hämmat Rysslands samhällsutveckling.

Om Ryssland på ett hållbart sätt ska kunna hålla jämna steg med stormakterna vad gäller den civila ekonomin, är en tillförlitlig säkring av den västra gränsen en absolut förutsättning. Även om Ryssland är den enda industrinationen i världen som är självförsörjande och därmed kapabel att föra krig i årtionden, skulle en sådan konfrontation i hög grad hindra landet från att nå sina faktiska utvecklingsmål.

USA:s bristande trovärdighet i förhandlingar med Ryssland

USA:s bristande trovärdighet i Rysslands ögon är mångbottnad. Den 15 september sade utrikesminister Lavrov ordagrant:

”Om Om amerikanerna inte hade backat från Anchorage-avtalen – om Europa inte hade dragit bort dem från dessa avtal – skulle vi ha levt utan krig i ett år nu.

SERGEJ LAVROV, 15 SEPTEMBER 2026

Enligt detta avtal skulle Ryssland ha gjort stora eftergifter. Ryssland skulle ha behållit Donbas, fryst konflikten i Zaporizjzja och Cherson samt avstått från ytterligare territorier. Objektivt sett var detta en dålig affär för Ryssland, men den visade på ryssarnas betydande vilja att kompromissa. Ryssarna utgick från att denna muntliga överenskommelse var bindande som ett ”gentlemannaavtal”. Gentlemannaavtal bör dock endast ingås med gentlemän.

Amerikanerna lärde ryssarna motsatsen. Ryssarna är bestörta över denna händelse och har tvingats inse att inga avtal är möjliga med den amerikanska regeringen. Personligen förvånas jag över att denna insikt kom så sent. Inte ens skriftliga avtal med den amerikanska regeringen går att lita på. Detta blev tydligt genom brottet mot det samförståndsavtal som amerikanerna undertecknade med Iran i juni. Slutsatsen måste därför bli att denna konflikt – eller vilken konflikt som helst där USA är direkt eller indirekt inblandat – måste drivas till det bittra slutet. En bitter läxa för alla USA:s avtalspartner.

Risken för eskalering är betydande

Ukraina försöker desperat att officiellt dra in Nato i denna militära konflikt. Det är häpnadsväckande att europeiska länder – framför allt Tyskland och Storbritannien – inte bara signalerar en vilja att göra detta, utan faktiskt gör allt de kan för att förbereda sina befolkningar på ett krig mot Ryssland.

Istället för att räkna upp många namn använder vi Sir Jacob Rees-Mogg – tidigare minister och parlamentsledamot för North East Somerset – som exempel. I detta utdrag ur en intervju jämför han situationen med Ryssland – utan att nämna landet vid namn – med situationerna under första och andra världskriget:

Glenn Diesen på X

Unga människor kallas alltså till vapen för att förbereda sig för krig mot Ryssland. I Tyskland har sådana försök misslyckats kapitalt. Av de drygt 300 000 unga tyskar som tillfrågades var det endast 0,17 procent som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i Bundeswehr. Dessutom framkom det för några dagar sedan att Bundeswehr inte ens kunde hitta 5 000 frivilliga till en bataljon i Lettland.

Det är obegripligt vad dessa europeiska länder sysslar med, utöver att sprida propaganda. Inte ens sammantaget förfogar de europeiska länderna över militära styrkor som skulle ge dem minsta chans att stå emot den ryska krigsmakten. Ryssarna är på intet sätt imponerade av denna fars i Europa – de känner avsky inför den. Jag utgår från att denna krigspropaganda i Europa endast tjänar till att vidmakthålla det antiryska narrativet.

Både president Putin och utrikesminister Lavrov har upprepade gånger betonat att de inte har något intresse av att attackera Nato-mål utanför Ukraina. Om europeiska länder däremot skulle vara så oförnuftiga att de skickar även små militära kontingenter till Ukraina, skulle situationen kunna förändras tvärt.

Den största risken för eskalering just nu är att européerna, förmodligen i samarbete med amerikanerna, planerar en ”false flag”-attack i Europa för att på något sätt utlösa artikel 5 i Nato-fördraget. Enligt den geopolitiske analytikern Warren Thornton pågår förberedelserna för false flag attacks för fullt. Han skriver på X:

X

European leaders are currently pivoting from “this is not our war” to “it’s your duty to die in a war with Russia.” pic.twitter.com/h2M0CBpk0g

— Glenn Diesen (@Glenn_Diesen) September 21, 2026

Jag kan inte avgöra om denna teori stämmer, men det är på intet sätt långsökt att européerna skulle kunna försöka sig på något så upprörande.

USA:s militära kampanjer i Mellanöstern från 2001 och framåt

Om vi ​​ser tillbaka på de senaste 25 åren har USA sedan 2001 försökt omforma Mellanöstern i enlighet med Wolfowitz-doktrinen. Inget av de krig USA inledde under denna period (Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen, Somalia osv.) blev framgångsrikt. Faktum är att det redan då stod klart att hegemonen saknade de resurser, den militära strategi, den styrka och den trovärdighet som krävdes för att agera framgångsrikt. Om man däremot anser att det verkliga syftet var destabilisering och kaos, så var de extremt framgångsrika. Trots detta återgick de till planen i samarbete med Israel – uppenbarligen efter att Israel lyckats helt undergräva den amerikanska politiken.

Israel: Folkmord och ”Stor-Israel”

Startskottet för projekten ”folkmord” och ”Stor-Israel” gavs den 7 oktober, 2023, då en militär operation utförd av Hamas förvandlades till en falsk-flagg-attack för att rättfärdiga folkmordet på kvinnor, barn och andra civila i Gaza och, senare, på Västbanken och i Libanon. Detta fungerade i sin tur som startskottet för att driva vidare projektet om ett ”Större Israel”; till en början utsattes Syrien och Libanon för angrepp. Trots att västerländsk press inte bara tonar ned Israels folkmordiska och imperialistiska handlingar utan också fullt ut stöder och underblåser dem – bland annat genom medier i det ”neutrala” Schweiz – betraktas Israel med tilltagande kritik av allmänheten i västvärlden. Enligt Pew Research ser 60 % av amerikanerna negativt på Israel. Västerländsk media förmedlar därmed en bild som inte alls delas av allmänheten.

När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu klev upp i talarstolen för att tala inför plenum i torsdags, lämnade delegaterna i FN:s generalförsamling salen i stora skaror.

NEW 🚨

UN General Assembly delegates stage a mass walkout as Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu takes the podium to address the hall
pic.twitter.com/EcTpBBvjjM

— Voice of Rabbis (@voiceofrabbis) September 24, 2026

Netanyahu kallade dessa delegationer för “moral cowards” – med andra ord krävs det mod för att begå folkmord; jag saknar ord.

Ett intressant fotografi visar plenisalen under talen av Netanyahu och Pezeshkian.

Humanity stands with Iran. pic.twitter.com/duiokZWBoP

— Jackson Hinkle 🇺🇸 (@jacksonhinkle) September 25, 2026

Det är viktigt för mig att ständigt påminna mina västerländska läsare om vad som faktiskt sker i Gaza mitt framför våra ögon – ögon som många väljer att sluta.

Kraftig upptrappning i Mellanöstern – förlorad kontroll

Från och med februari 2026 började händelseförloppet accelerera ytterligare. Sedan dess har allt gått fel för västvärlden och Israel i Mellanöstern. Det globala syd har redan ryckt åt sig initiativet från väst. Medan Iran till en början begränsade sig till att svara på amerikansk-israelisk aggression, är det nu iranierna och den jemenitiska rörelsen Ansar Allah som sätter takten.

Ansar Allah lyckades på mycket kort tid ta kontroll över hela Jemens västkust och kontrollerar därmed inte bara Bab el-Mandeb-sundet utan även ön Perim (Mayyun) utanför kusten. Framryckningen fortsätter med i stort sett obefintlig rapportering i västerländsk media, och det är fullt möjligt att Aden snart kommer att intas.

Dessutom lamslogs saudiernas East-West-pipeline och mål nära Riyadh attackerades. Hittills har saudierna inte kunnat ge ett kraftfullt militärt svar på denna omfattande attack, då de inte verkar kapabla att göra det på egen hand, och upprepade vädjanden om hjälp till Trump och andra har varit förgäves. Mekka-alliansen, som förenar Pakistan, Saudiarabien och Turkiet i ett militärt förbund, verkar också höra till det förflutna, då till och med dessa ”vänner” vägrade att bistå med hjälp.

President Macrons storslagna tillkännagivande om att han ska skicka trupper till Saudiarabien kommer inte att ändra på detta. ”Arabien” kallas Saudiarabien eftersom landet styrs av en familj – en klan – nämligen huset Saud. En klan som skyddas av amerikanerna. Det finns dock omkring 100 andra klaner i Saudiarabien. Det är mycket möjligt att de skulle kunna gå samman med Ansar Allah och störta huset Saud. Huset Saud saknar numera inkomster och verkar inte längre kunna köpa sig fria från hot – såsom de gjort hittills – genom att muta alla som skulle kunna utgöra en fara för dem. Det finns en risk att Sauds korthus rasar samman, och om det sker skulle jag inte ge ett öre för de återstående gulfstaterna.

Alastair Crooke har också vid flera tillfällen påpekat att denna dynamik skulle kunna sprida sig till Irak, en annan civilisation med anor tusentals år tillbaka i tiden, precis som Iran. Om så sker kommer troligen även Kuwait att falla. En annan slumrande konflikt kan också skönjas i Jordanien.

Det är därför fullt möjligt att hela den struktur i Mellanöstern som britterna etablerade för drygt hundra år sedan kan rasa samman inom loppet av några månader, utan att amerikanerna på något sätt kan hejda denna tsunami. Arabien åt araberna, Persien åt perserna och amerikanerna ut för gott. Om detta inträffar kommer Israel att gå från att vara förövare till att bli måltavla; i detta sammanhang kan man sannerligen inte betrakta landet som ett offer. Hur Mellanösterns framväxande stormakter kommer att hantera de folkmordsbenägna sionisterna bör överlåtas åt dem som lidit de största förlusterna, ty palestinierna är araber.

Europa

Kaoset gör sig återigen påmint i Europa. Tyskland är det första landet – en gång världens främsta exportnation och EU:s ledande makt – som riskerar att bli politiskt omöjligt att styra. Alternativ för Tyskland (AfD), som av de tidigare dominerande partierna stämplats som högerextremt och liknat vid Hitler-rörelsen – och som genom en så kallad brandvägg stängts ute från regeringssamarbete – har inte bara vunnit jordskredssegrar i två delstatsval i östra Tyskland utan leder också över CDU med god marginal i nationella opinionsmätningar (30 procent mot 20 procent). Förbundskansler Merz opinionssiffror ligger på 10 procent – ​​en mätare som avspeglar folkets missnöje och som skulle ha fått vilken genuint demokratisk förbundskansler som helst att avgå. Det återstår att se om tyskarna, mot bakgrund av detta politiska läge, kommer att knyta näven i fickan och förhålla sig passiva, såsom de gjort tidigare.

Förbundskanslerns fall skulle vara bra för Tyskland. AfD är det enda stora parti som söker dialog och fred med Ryssland; detta är inte bara något som denna en gång blomstrande industrination är i desperat behov av, utan också en förutsättning för dess ekonomiska överlevnad. Alternativet till en verklig och genomgripande politisk förändring i Tyskland är det krig mot Ryssland som förbundskansler Merz och de styrande politiska eliterna eftersträvar. Senast Tyskland gick ut i krig mot Ryssland, år 1941, skickade Adolf Hitler 3,7 miljoner soldater österut och misslyckades, trots tyskarnas folkmordsliknande agerande som kostade cirka 17 miljoner civila livet. Som redan nämnts ovan är Förbundsrepubliken Tyskland idag oförmögen att ställa upp en brigad på 5 000 frivilliga soldater för de baltiska länderna.

Detta tycks inte bekymra förbundskanslern, vilket är ett tydligt tecken på det vansinne som drabbat honom. Det är ett starkt bevis på att han agerar i en utländsk makts intresse. Bara en illvillig person skulle tro att detta har något med hans BlackRock-förflutna att göra. De som lyckades tillsätta honom som kansler kan klappa sig själva på axeln; de har ju fått tag på en marionett till reapriset av några få miljoner.

Följande klipp visar hur den nya ledningen i Berlin presenterar sig – vänstern har tagit över. Inga ord behövs:

THIS is the party that won in Berlin: DIE LINKE.

The capital of Germany is dominated by perverts and ANTIFA. pic.twitter.com/upRU5bPNIZ

— Naomi Seibt (@NaomiSeibt) September 21, 2026

Situationen i övriga Europa är inte heller särskilt uppmuntrande. Presidentvalet i Frankrike äger rum i april 2027. Macron kan inte ställa upp för omval, och Marine Le Pen har ett betydande försprång gentemot de övriga kandidaterna. Situationen liknar därmed den i Tyskland: ett parti som stämplas som högerextremt av de sittande maktpartierna, men som samtidigt är mest populärt bland folket. Le Pens inställning till fred med Ryssland är oklar – hon tycks tala med kluven tunga: å ena sidan vill hon ha en förhandlad fred, men å andra sidan stöder hon utbildningen av ukrainska trupper. En rutinerad politiker som positionerar sig för att vinna så många röster som möjligt. Frankrikes ekonomiska läge är dystert, utan någon ljusning i sikte. Räntan på tioåriga franska statsobligationer har stigit brantare under de senaste tolv månaderna än i något annat europeiskt land.

Trump

President Trumps politik verkar svårförståelig bara vid en första anblick. Hans ständiga kast i frågor som rör Ukraina, Iran och Israel är kontraproduktiva och skadar USA:s rykte på världsarenan. Orsaken till Trumps nuvarande agerande är mellanårsvalet i november. Trump brottas med de höga oljepriser han själv orsakat – priser vars skenande utveckling han kan hejda genom att manipulera terminshandeln. De faktiska marknadspriserna ligger dock 30 till 50 procent högre än de manipulerade, fiktiva terminspriserna. Att terminspriserna faktiskt manipuleras syns tydligt på exempelvis dieselpriserna vid bensinstationer; dessa rör sig bara åt ett håll och har nått rekordnivåer världen över.

Diesel är den amerikanska ekonomins livsnerv, och höga priser är en av de främsta drivkrafterna bakom inflationen, eftersom i stort sett alla varor transporteras med lastbil, jordbruket är beroende av bränslet och stora delar av industrin förlitar sig på diesel. Trumps senaste farsartade utspel: Trump lägger skulden för de höga dieselpriserna på Zelenskyj med hänvisning till Ukrainas attacker mot ryska raffinaderier – detta gör han enbart för att avleda uppmärksamheten från de största orsakerna till prisökningarna: blockaderna vid Hormuzsundet och Bab al-Mandab.

Trump vill på något sätt vända utvecklingen, men allt tyder på att han kommer att förlora mellanårsvalet om cirka sex veckor. Enligt Polymarket – en amerikansk marknadsplats för prognoser där användare satsar pengar på framtida händelser och där marknadspriserna speglar kollektiva sannolikhetsbedömningar – ligger sannolikheten för att republikanerna förlorar sin majoritet i både representanthuset och senaten på 66 procent. Om så sker kommer Trump sannolikt att ställas inför en riksrättsprocess. Han riskerar då att gå från att vara en ”lame duck” (en avgående ledare med begränsat inflytande) till en ”dead duck” (politiskt helt uträknad) och ersättas av sin svekfulle vicepresident Vance – knappast ett lovande scenario för USA.

Trumps senaste framträdande i FN:s generalförsamling denna vecka vittnade om hans psykopatiska läggning: Han förklarade – nota bene: efter valet – att han antingen skulle göra Iran till ett rikt land eller utplåna det fullständigt.

Trump är precis lika illa som Adolf Hitler. I sitt tal i Berlins Sportpalast den 4 september 1940 sade Hitler: ”Vi ska utplåna deras städer.” Trump vill utplåna en 5 000 år gammal civilisation – naturligtvis helt utan laglig grund – och agerar som om han vore en gud. Genom att göra detta uppmanar Trump offentligt till folkmord på en hel civilisation. Man kan fråga sig om han hör hemma i fängelse eller på psykiatrisk klinik.

Men det faktum att Trump ostraffat kan fälla sådana uttalanden inför en global publik visar hur djupt den västerländska civilisationen har sjunkit. Jag hänvisar här till ett tal jag höll i Schweiz den 3 september.

Finansmarknaderna

Jag har vid upprepade tillfällen kommenterat finansmarknadernas instabilitet. Nu verkar mina dystra förutsägelser vara på väg att besannas. Utöver övervärderingarna på aktiemarknaderna har jag gång på gång påpekat den ohållbara situationen på obligationsmarknaderna. Bland de mer skarpsynta marknadsaktörerna börjar oron sprida sig. Mr Bessent har förlorat kontrollen över räntorna. Den 28 augusti 2026 granskade jag den genomsnittsränta USA betalade på sin statsskuld; vid den tidpunkten låg den på 3,35 % (maj), vilket resulterade i en årlig räntebörda på 1 340 miljarder. Idag ligger denna genomsnittliga ränta på 3,49 % (augusti); skuldberget uppgår för närvarande till 40 070 miljarder, vilket innebär att det redan har ökat med ytterligare 70 miljarder. De årliga räntebetalningarna har därmed stigit med 56 miljarder till 1 396 miljarder per år under denna korta tidsperiod.

Under de senaste 28 dagarna har avkastningen på den 10-åriga amerikanska statsobligationen stigit från 4,722 % till 5,185 %, en ökning med 0,46 %. Det verkar inte som att denna trend kommer att förändras. Om denna takt fortsätter kommer inte bara statsobligationsmarknaden att kollapsa, utan även de höga skuldbergen inom AI-sektorn. Samma bild framträder även i Europa och Japan. Frågan är inte om kollapsen kommer att ske, utan när – och vem USA kommer att släppa taget om först: japanerna eller européerna. Det är min personliga åsikt. När det gäller timing har jag regelbundet fel, vilket har lärt mig att inte vara aktiv på dessa marknader. Jag har det stora privilegiet att regelbundet träffa en av världens mest framgångsrika investerare. Vid vårt senaste möte höll han med mig i princip men anmärkte att jag omöjligt kunde föreställa mig vilka knep och medel amerikanerna fortfarande har till sitt förfogande för att fördröja det oundvikliga.

Omfattningen av denna kris kommer att överskugga allt mänskligheten någonsin skådat. Jämfört med idag var krisen 2008 en promenad genom en solig park med en utsökt picknick. En sådan kollaps i väst kommer också att påverka de berörda ländernas geopolitiska handlingsfrihet; plötsligt kommer alla att vara mycket upptagna med sina egna problem. Ingen vet om detta kommer att leda till en eskalering på den geopolitiska arenan. Vad som är säkert är dock att ”experterna” – som fortfarande driver marknaderna framåt med sina jublande rop – högtidligt kommer att förklara att detta helt enkelt inte kunde ha förutsetts – som alltid.

Entropi

Alla dessa individuella tektoniska förändringar leder till vad som kan beskrivas som entropi, en term från termodynamiken. Tillämpat på geopolitik beskriver jag situationen som ett massivt, oåterkalleligt tillstånd av oordning och osäkerhet inom de olika internationella systemen. Befintliga maktstrukturer, regler, institutioner och hierarkier förlorar sin sammanhållande kraft, och en ny ordning som skulle lova stabilitet är inte i sikte.

Ty det kollektiva väst, som fram till nyligen höll tyglarna stadigt i sina händer, är ovilligt att göra kompromisser för att inte äventyra sin position som hegemon.

Det globala syd, överraskat av händelsernas snabba takt, har ännu inte utarbetat en sammanhängande, enhetlig och effektiv politik för att rycka makten från väst.

Det verkar som att det globala syd, under Rysslands, Kinas och – på senare tid Irans, som den fjärde stora militärmakten, militära dominans – håller på att anpassa sig till de nya omständigheterna och samordna sina ansträngningar, vilket i slutändan kommer att leda till dess seger.

Hur lång tid detta kommer att ta och om västvärlden kommer att använda kärnvapen för att behålla sin hegemoni återstår dock att se – även om jag vill uttrycka mina tvivel på denna punkt. Hittills har bara Adolf Hitler ansett att Tyskland borde gå under med honom. Låt oss hoppas att de som är mer lugna har kontroll över de apokalyptiska knapparna.

Låt oss inte förlora all tro på mänskligheten.